Referenser till Dödssynden eller To Kill a Mockingbird, del II

Redan på sidan 17 i boken Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, skriven 2013 av Katarina Bivald, nämns boken To Kill a Mockingbird. Det är kanske inte så konstigt – boken Läsarna i Broken Wheel … kryllar av referenser till andra böcker.

Nummer 2: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

Det är roligt med en bok som handlar om en brevväxling, en småstad, en bokhandel och vad läsande kan betyda människor emellan. Den här boken är ganska amerikansk, tycker jag, men den handlar om en svenska och är skriven av en svenska. Utan att ha läst på Katarina Bivalds egen historia känner jag mig ganska säker på att hon 1) verkligen gillar böcker, och 2) har bott någon tid av livet, kanske som utbytesstudent, i USA.

Dödssynden är alltså inte den första bok Katarina Bivald väljer att referera till. Allra först i hennes bok nämns två böcker av Louisa May Alcott, sedan första boken om Lisbeth Salander av Stieg Larsson. Två kvinnor brevväxlar och skickar böcker till varandra, och ett brev från den amerikanska kvinnan avslutas:

”Självklart betalar jag för dem. Jag skickar med Harper Lees To Kill A Mockingbird som en första delbetalning, apropå småstäder, mord och sex. Med vänliga hälsningar, Amy Harris.”

Ur Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

Det roliga med det här citatet är att hela boken ”Läsarna …” bär på temat om hur man väcker intresse för böcker. To Kill a Mockingbird är inte, som jag ser det, i första hand en bok om småstäder, mord och sex. Men beskrivningen är ändå sann. Allt sker i en småstad. Det förekommer mord.  Och ja, det finns sex, men det är nog inte det man i första hand tänker på, då det mesta berättas ur huvudpersonen Scouts perspektiv – hon är nio år gammal.

Humor! Och kanske väcker det intresse för boken hos någon.

De böcker jag annars mest tänker på när jag läser ”Läsarna…” är Stekta gröna tomater av Fannie Flagg (den har jag inte läst än, bara sett filmen), och någon film där Hugh Grant möter Julia Roberts i en bokhandel – slår upp den och upptäcker att det är filmen Notting Hill, vilket alltså inte är en bok alls, men som för mig blir en tydlig koppling till en annan film med Hugh Grant som förstås ÄR en bok i original, och som fungerar med genren romantisk hitta-sig-själv-komedi, Bridget Jones dagbok. Båda nämns med ganska många ord, på väl valda platser i ”Läsarna…”. Kul.

Lasarna i broken wheel rekommenderar i gungstol

Kompletterar detta inlägg med ett eget foto av boken liggande i en gammal gungstol, vilket jag tycker passar bra som miljöinramning.

Referenser till Dödssynden eller To Kill a Mockingbird, del I

Av fem olika böcker lästa under senare tid så var det inte färre än fyra som refererade till boken Dödssynden, eller To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Konstig slump? Eller har det med valet av böcker att göra? Påverkades det av att Dödssynden är en av mina favoritböcker – eller är det bara så att den boken ingår i vad alla amerikaner läser i skolan (fast, då borde den ju inte vara självklar att referera till av en svensk eller en australiensisk författare?). Har boken varit ovanligt populär under 2000-talet? Kanske, trots att den är skriven 1960, den är ju evigt aktuell. Alla böcker jag läste just nu råkar vara skrivna under 2000-talet.

Nummer 1: Jellicoe Road

Den första boken, Jellicoe Road, av Melina Marchetta (australiensisk), skriven 2006, handlar om helt andra saker än boken Dödssynden, men refererar till Dödssynden genom läsning som förbinder två personer i en bakgrundshistoria. När jag läser hela Jellicoe Road inser jag att boken Dödssynden har större betydelse än jag kan tro för Marchettas intrig. Det som citeras och används är dock inte alls huvudhandlingen i Dödssynden, utan en av bokens bihistorier.

”Jag kan berätta om Dödssynden för dig. Du kommer att få en utskällning om du inte har läst den till skolan i morgon”, sa Tate. ”Kommer du ihåg hur långt du har kommit?”

Narnie tänkte efter en stund och sedan nickade hon. ”Pappa Atticus tvingar Jem att gå hem till den gamla granntanten och läsa högt.”

Tate makade sig till rätta intill henne. ”Ja”, sa hon. ”Mrs Dubose är verkligen läbig. Hon bor i huset bredvid och varenda gång de går förbi skriker hon efter dem, att de är respektlösa och bla bla bla. Hursomhelst, varje eftermiddag måste Jem gå dit och läsa högt för henne och ibland följer Sout med och sedan förstår de att mrs Dubose är döende. Men det räcker inte med det. Hon har nämligen varit beroende av morfin i nästan hela sitt liv, men hon är en väldigt stolt kvinna och därför har hon fått för sig att hon ska dö oberoende av allt och alla.”

”Fast morfinet skulle hjälpa mot dödssmärtorna?” frågar Narnie.

”Precis. Så i stället får Jem komma dit och agera smärtstillande genom att läsa högt för henne. Det ger henne något annat att tänka på. I slutet av kapitlet dör hon, men då är hon fri och Jem  har fått en helt annan respekt för henne.”

”Min pappa … han skulle ha kunnat tvinga oss att göra något sånt.”

Ur Jellicoe Road.

 

Jellicoe Road

Jellicoe Road är bra – australiensisk – drömsk – innehåller ungdomlig frigörelse på samma sätt som en annan australiensisk bok, I morgon när kriget kom, av John Marsden. Jag kan se ett slags likhet i attityden hos de barn som håller på att växa upp, de är med om verkliga händelser som förändrar dem, allvarliga händelser där liv och död står på spel, samtidigt som de håller på att utvecklas till ungdomar och relaterar till olika saker som är viktiga i livet. Det må vara vänskap, ensamhet, personlig frihet eller spirande kärlek, men allt detta blir speciellt i skuggan av frågor som krig (I morgon när kriget kom), mord eller olyckor (Jellicoe Road) eller rasism vs alla människors lika värde (Dödssynden).

Jag kan förstå varför Dödssynden inspirerade Melina Marchetta.

Det jag tar till mig från det här är att Marchetta valde ett avsnitt av Dödssynden, som jag inte fäste mig vid särskilt mycket när jag läste den boken. Hon lyfte upp avsnittet med högläsningen. Hon gav den delen en större mening än jag såg när jag läste. Jag tror att jag främst såg hur barnen, framför allt storebrodern i historien, tvingades göra något som de uppfattades som meningslöst, och jag tänkte nog mest att de skulle göra detta för att öva sitt tålamod och för att inte vara i vägen. Jag såg inte att också Mrs Dubose gjorde något stort. Roligt att se ytterligare dimensioner.

Kan rekommendera båda böckerna. Och så blir jag glad, för att jag förstår mer av hur sidohistorier kan bidra till historiers meningsfullhet. Jag har ju alltid mängder av sidohistorier, som jag vill skriva medan jag skriver huvudhistorien. Jag brukar stryka dem, känner att det blir för mycket. Nu ser jag att det inte alltid gör det, det finns faktiskt en underbar bärighet i vissa av de sidohistorier som kan växa fram.

Om skrivande och dyslexi

Dyslexi leder inte till automatiska hinder att berätta eller att tillgodogöra sig berättelser. Själva läsandet kan vara svårt, och skrivandet, om man fokuserar på stavning eller fastnar i meningsbyggnad. Men en dyslektiker kan ha minst lika stor läsglädje, eller berättarglädje, som en person utan dyslexi. Därför tycker jag om texter som handlar om skrivande och berättande med dyslexi. Jag tror att de är viktiga. Att de kan ge ett nödvändigt hopp. Att det där hoppet behövs för att jobba vidare trots motstånd.

En sådan text är boken En dåre fri av Beate Grimsrud. Huvuddelen av boken behandlar förstås inte dyslexi, temat i boken är att hitta sig själv och ett framkomligt sätt att leva med svår schizofreni, och boken känns självupplevd, trots att jag tror att den inte är det.

De citat jag vill lyfta fram ur boken just nu handlar dock om just dyslexi, och hopp, och berättande.

”Jag går i tredje klass och har inte lärt mig att läsa och skriva. Jag som hade glatt mig så åt att börja skolan. Jag hade bortom med att lära mig för jag hade så många berättelser att spara, nu är jag sämst i klassen. Fröken säger att jag är dyslektiker. Jag älskar fortfarande sagor, och hittar på dem själv i stället för att läsa dem.”

(En dåre fri, sid 31)

De där fem meningarna är också ett oerhört snyggt sätt att göra en personbeskrivning, tycker jag. Värda att spara.

Lite längre fram beskriver huvudpersonen i boken sista dagen med en stödlärare i sjätte klass. Här sparar jag ett lite längre stycke, först med dialog, och sedan tycker jag att de personliga slutsatserna i slutet av kapitlet är så bra. Också personbeskrivning, en person som inte låter sig knäckas. De där meningarna inger hopp!

”Ja, nu måste vi sluta”, säger hon en dag. ”Du kommer nog att få en ny stödlärare på högstadiet. Men vad har du egentligen tänkt att bli?” ”Författare”, svarar jag snabbt. ”Författare”, säger hon förvånat, ”det tror jag du kan glömma.” ”Och pjäsförfattare”, fortsätter jag, ”och kanske spela med i dom själv på dom stora teatrarna. Och film, jag kan skriva för bio och TV. Och rita omslagen till mina egna böcker.” Jag kan nästan inte sluta, så mycket vill jag göra.

”Jag tror du ska slå författeriet ur hågen. Då måste man inte bara kunna skriva, men läsa också. Du kan ju varken eller. Tänk på något realistiskt du, så blir det lättare.” ”Det är realistiskt, för det är det jag vill.” ”Men du”, avbryter stödfröken, ” … lycka till på högstadiet nu.”

Då tittar jag upp och ser på stödfröken. Jag tycker plötsligt så fruktansvärt synd om henne. Synd om en människa som inte vet att man kan bli det man vill. Kanske har jag suttit här med en som inte vill vara stödfröken. Jag vet vad jag vill.

(En dåre fri, sid 87)

Ha! Känner jag när jag läser texten. Och heja!

En dare fri

 

Läser följande citat på Wordboner, från 1Q84.

“I am nothing. I’m like someone who’s been thrown into the ocean at night, floating all alone. I reach out, but no one is there. I call out, but no one answers. I have no connection to anything.”

— Haruki Murakami, 1Q84

Har inte läst 1Q84 än, men den där känslan, den längtar jag efter, ibland.

Har inte ord. Jag behöver ett eget rum.

Det har varit en lång paus i mitt skrivande. Igen. Livet kom emellan. Sommar. Glädje. Barn. Familj. Lagom utvecklande jobbuppdrag. Sedan dök det upp något tillfälle med stark skrivlust, och så kände jag det gro igen. Eller också kände jag att jag inte kunde göra något annat riktigt bra, om jag inte också försökte ge mig själv skrivtid. Det inte bara gror, det kliar.

En bok att ta upp – då och då – för att bottna i sitt eget skrivande och i sin plats i historien och samhället – är Virginia Woolf, Ett eget rum. Det är klart att jag behöver ett eget rum. Både boken och rummet på riktigt.

Rummet är både en metafor för att ta skrivandet på allvar, och en praktisk förutsättning – att om man är allvarlig så bör man ordna det för sig så att man inte blir störd eller släpper in vad som helst. Män har traditionellt sett varit bättre på detta än kvinnor. Jag kan tolka in i Virginia Woolfs argument att jag som kvinna är närmast skyldig mig själv och alla kvinnor som kommit före och alla kvinnor som kommer efter, att ge mig själv det utrymmet. Jag kan både argumentera för och emot det perspektivet, men oavsett, så roar och stärker det mig att perspektivet finns. Boken diskuterar också fram och tillbaka, argumenterar för och emot, men säger bestämt mellan raderna: lev! Ta din plats!

Naturligtvis förstår jag att det historiskt sett har varit en mycket större utmaning för kvinnor, för människor, att skriva. Idag kan vi, var och varannan person utifrån eget intresse skaffa oss en blogg och börja. Utmaningarna är i stället att skapa något fullständigt, och att bli läst. Därför blir mycket i boken ändå allmängiltigt. Dessutom ger den ju mycket material att drömma om ett liv som känns lätt att önska sig:

”Därför vill jag uppmana er att skriva alla slags böcker och inte tveka inför något ämne, oavsett hur trivialt eller omfattande det är. Jag hoppas att ni på ett eller annat sätt kommer att förse er med tillräckligt mycket pengar för att kunna resa och ta det lugnt, att fundera över världens framtid eller dess förgångna, att sitta och drömma över en bok eller hänga i gathörnen och låta tankens linor sjunka djupt ner i floden.”
Ur Ett eget rum, Virginia Woolf, sid 128.

Det där är så klart lätt att lyssna till. Jag är skyldig mig själv och andra att sitta och drömma över en bok eller hänga i ett gathörn och fundera. Men samtidigt är det ju den rakt motsatta saken man oftast säger till sig själv, i alla fall jag: jag borde göra något annat – varje gång jag tar mig tiden att sitta ner och göra något som jag inte är säker på att det är produktivt. Vilket jag i och för sig ofta gör ändå. Men inte utan den där rösten. Och ja, det är sant, den begränsar mina ord.

Det finns citat att fånga upp överallt i den här boken. Jag har inte ord att fundera över dem alla just nu.

Woolf

Som en trave av ens favoritkläder

Läser just nu Vita tänder av Zadie Smith. Är precis i början av boken och det jag har fastnat för hittills är personbeskrivningarna. Som här, när Archie för första gången ser Clara Bowden. Den börjar i en lite klichéartad mening, trappan i ljuset, men växer, genom snygga paradoxer och den avslutande metaforen med väskan.

Hon gick nedför trappan i slow motion, omgiven av ett kvardröjande ljussken. Och hon var inte bara det vackraste han sett, hon var också den mest betryggande kvinna han träffat. Hennes skönhet var ingen vass och kall egenskap. Hon luktade unket, kvinnligt, som en trave av ens favoritkläder. Trots att hon inte riktigt hängde ihop fysiskt – ben och armar talade en lite annan dialekt än det centrala nervsystemet – så var även hennes gängliga gång outsägligt elegant i Archies ögon.

Hon bar sin sexualitet med en äldre kvinnas lätthet, och inte (som fallet var med de flesta tjejer som Archie varit i lag med förr) som en otymplig handväska som man aldrig vet hur man ska hålla, hänga eller ställa ifrån sig.

Ur Vita tänder, av Zadie Smith.

Det är lite blandade bilder i texten, och den borde kanske egentligen inte funka. Men det gör den. Den stämmer så väl med en Archies flackande blick och tankar, vid den tid på dygnet han är, det tillstånd han är i och i det sammanhang han befinner sig. Den här Clara är vacker, men hon är inte kall, hon är trygghet. När nästa kapitel sedan beskriver Claras väg dit, till översta steget av trappan, så har hon inte den bakgrund jag som läsare förväntar mig. Hennes personlighet djupnar, jag förstår hur Archie kan se henne så, men också att hon förmodligen inte är så självsäker som hon verkar, bara ”invand”, men också i ett läge där hon inte orkar bry sig.

Jag förstår varför Zadie Smith hyllas för sin litteratur, hon blixtrar ur sig ord och mänskliga metaforer som belyser känslotillstånd som annars inte skulle märkas.

Vita tander

En kvinnlig ”Korparna” men nästan helt utan fåglar

Det finns så mycket jag kan skriva om den här boken, men det jag ville skriva just nu var ett enkelt citat, värt att spara.

”Du kan bli vad du vill”, hade mamma sagt. ”Jag vill bli någon annan.” ”Nej, du kan bara bli dig själv.” Mig själv? Varför skulle jag vilja bli det, det var jag ju redan.

Ur Till sista andetaget, av Anne Swärd.

Boken är Till sista andetaget av Anne Swärd. Jag tycker kanske inte att det här är den bok det ser ut som – omslaget får mig att tänka på 55 shades of Grey (eller hur många skuggor det nu var?). Innehållet är en uppväxt- och ung-kvinna-skildring. Starka personbeskrivningar och återhållna, djupa känslor. En kvinnlig Korparna, som berör en landsbygdsuppväxt i familj med skadade relationer, med minst lika poetiskt och exakt språk som i Bannerheds bok, men utan fåglar. I stället går bokens huvudperson går helt upp i den äldre grannpojken. Man vill, hela tiden, att hon ska bli sedd och se sig själv.

annesw

 

Har inte läst ut den än, så jag har inte riktigt distans till den ännu. Men jag tycker absolut att den förtjänar ett annat omslag. Ett mörkare, svårare, men också mer spännande.