Dödssynden av Harper Lee

En favoritbok.

dödssynden to kill a mockingbird svenska

Och så lyder första meningen så här:

När min bror Jem snart skulle fylla tretton bröt han armen alldeles vid armbågen.

Ur Dödssynden av Harper Lee

Okej … så det är det mest spännande som har hänt? Så tänkte jag, och boken blev liggande länge i läshögen bredvid min säng. Men den växte, den knöt ihop storyn, den har många delar i sig som jag verkligen gillar, och jag lovade mig själv att aldrig döma en bok på grund av dess förstamening igen. Vilket jag i och för sig glömde ganska snabbt, men ändå …

Annonser

Skriet från vildmarken

Om första meningen ska hinna med att både gipa tag om läsaren, presentera något om huvudpersonen och säga något om det läge hen befinner sig i, då måste första meningen vara lång. Det kan väl räcka att det här kommer i första stycket.

Men jag tycker att Jack London, i Skriet från vildmarken, får med en hel del av ovanstående:

”Buck läste inte tidningarna, annars skulle han ha förstått att det var fara å färde, inte bara för honom själv utan för varenda hund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns utmed kusten från Puget Sound till San Diego.”

Förutom att pälsen kan misstänkas växa geografiskt längs stränderna i den här förstameningen så tycker jag att den är bra. Den ger mig mycket som start på historien. Men jag ska leta och samla fler.

Skriet fran vildmarken Jack London inlaga

Ibland när jag har flera böcker att välja mellan, så är det den som har den bästa förstameningen som får äran att få bli läst först. Därför tycker jag att den är viktig. Jag minns att To kill a mockingbird fick ligga och vänta länge innan den blev läst av mig. Första meningen handlade om att saker hände den sommaren då berättarjagets bror bröt armen ( jag ska slå upp meningen och kolla). Vem bryr sig om att han bröt armen, kom till saken med historien, tänkte jag. Lät flera böcker gå före i kön, jag tror att den fick ligga i gott och väl ett år efter att jag hade läst första sidan. Helt oförtjänt. När jag sedermera läste den blev den en av mina favoritböcker. Det där med armen kom ju tillbaka på slutet, men inte som jag hade väntat mig. Genialiskt väl ihopknutet. Så jag ylar ett hurra för Harper Lee och hoppas att jag ska våga ge mig ut i mitt vilda, för Å vad jag tänker att jag skulle vilja kunna skriva som hon.