Vad är berättelsens motor i Battle Royale?

Fortsätter med en till, lättdefinierad motor. Vad är berättelsens motor i Battle Royale (boken och filmen) av Koushun Takami – och för den delen även i del ett och två av Hungerspelen?

I Battle Royale är spelets regler att 42 gymnasieungdomar ska slåss mot varandra på liv och död tills endast en återstår. Striden sker på en ö, och går på tid. Om ingen dör under 24 timmar kommer alla att dödas. Det är alltså själva spelet – och att spelet har en tidsfaktor, som är motorn.

I Hungerspelen är upplägget ungefär likadant. Det är två deltagare från varje del av Panem, totalt 24 personer (vill jag minnas). Endast en ska återstå i hungerspelen, men här finns ingen tidsgräns om 24 timmar. Däremot finns hunger och trötthet, samt en spelledares intriger för att göra spelet mer ”spännande” samt tv-publik som kan påverka spelet.

Ett spel kan vara en berättelses motor, om spelet är tillräckligt mycket på allvar. I de här två fallen är det en mycket effektiv motor.

Reflektion utan citat

Idag kommer en ogenomtänkt fundering, som inte stöds av något speciellt citat. Jag läser Battle royale av Koushun Takami, boken som ibland sägs vara en förlaga till Hungerspelen.

Boken är intressant som tankeexperiment; vad skulle hända om en slumpvis utvald högstadieklass skulle tvingas av landets regering att delta i ett spel där alla måste döda varandra tills endast en återstår? Det är naturligtvis en absurd tanke, men de flesta anpassar sig snabbt efter kampens regler, eftersom det ju gäller livet.

battle2

Redan på sidan 30 i boken dödas den första personen, en lärare, och visas upp i en liksäck med splatter och rinnande hjärnsubstans. Alla blir förstås förskräckta, närmast paralyserade, men, som sagt, de anpassar sig ju snart. Sedan måste det gå i rask takt, för det är 42 elever i klassen och boken har drygt 500 sidor.

Jag gillar inte när böcker normaliserar dödande. Jag känner mig gammalmodig, fantasilös – kanske kan man tänka sig att det går att läsa även om detta utan att bry sig; att tänka att det här är så tydlig fiktion, de är sagofigurer eller motsvarar dataspelsliv. Men jag gillar inte att läsa för att avtrubbas.

När jag skriver kommer jag att vilja stanna i en historiebild där människors liv är det mest värdefulla som finns. Död åtföljs av känslor, sorg, bestörtning, saknad eller skuld. Jag vill inte nödvändigtvis undvika våld, eller död, men jag vill visa hur allt kommer med ett pris och varje handling får konsekvenser (ändå känner jag själv hur banala de här avsnitten blir då jag skriver, men jag jobbar med dem, de borde kunna bli bättre). Jag tror att det betyder att historien måste ge mer plats för reflektion, för det är ju inte så att de största känslorna kommer först. Resultatet kan bli, som i Battle royale, att döden bara händer, och händer igen, som något slags skruvad underhållning men utan humor.

Samtidigt, tänker jag, så är jag ju naiv. Det finns barn i katastrofer och i krigshärjade områden som ser släktingar och grannar dödas mitt framför ögonen, det finns saker i världen som pågår som jag inte ens klarar att föreställa mig. Det finns ingen storhet, ingen tid för sorg, vid dessa tillfällen. Bara hopplöshet och i bästa fall liv som går vidare, men med sår som värker och kanske aldrig hjälpligt läker. Kanske är realismen större än jag förstår, i den här typen av berättelse. Det är bara kringförutsättningarna som är påhittade.

I Hungerspelen är förutsättningarna för spelen bättre konstruerade, tycker jag. Upplägget med lottdragning av personer är också ett genidrag (med en inbyggd orättvisa där vissa pantsätter sina risker och tar emot fler lotter för pengar) liksom att allt visas i tv, publikt som en realitysåpa. Suzanne Collins lyckas med att lyfta fram både samhällskritik och demokratifrågor i sin variant av liv-och-död-spelet. Ändå blir ju dödandet också i Hungerspelen ett slags avtrubbande actionunderhållning, trots att det ges visst utrymme för sorg.

Jag tyckte att Hungerspelstrilogin var bra, och jag vet inte än vad jag tycker om Battle royale, så helt kritisk är jag inte. Tycker väl att alla böcker behövs, och att man får välja vad man vill läsa.

Men jag undrar hur man skriver den där verkligt stora historien, där allt jag vill får plats?

När Emil gjorde en bravad så att hela Lönneberga jublade

När jag läste med barnen i veckan som var, så kom jag att tänka på ett av mina favoritavsnitt ur Emilböckerna. Då menar jag inte bilderböckerna, utan kapitelböckerna; i det här fallet Än lever Emil i Lönneberga (av Astrid Lindgren, så klart).

Alfred har skurit sig i tummen och fått blodförgiftning i såret. Ack, denna dramatik. Bara bilden med den röda tummen och antydan till röda streck upp längs med armen, fick mitt nioåriga jag att skräckförtjust fundera över liv och död om kvällar innan jag somnade.

Alfreds tumme av Björn Berg

Alfreds tumme av Björn Berg

Jag funderar över struktur och skrivsätt – varför Astrids berättande blir så bra, och varför historien blir så gripande. Förstås för att vi känner och bryr oss om personerna, men nu vill jag titta på själva språket, skrivmaneret.

Som barn blev jag säkert gripen och satt i rätt stämning av att kapitlet börjar med grisslakt, och av att Emil räddar Griseknoen, genom att betala 30 kronor av sina egna sparpengar för en annan gris, som får sätta livet till. Som läsare förstår man att det är allvar, det här är ingen söt bok, där vuxna räddar den som läsaren kanske tycker synd om.

Sedan kommer det här avsnittet, som skapar realism för mig som vuxen. Emil förstår hur illa det är med Alfred, och börjar försöka få föräldrarna att handla.

”Vi måste ta Alfred till doktorn i Mariannelund, som mamma sa.”
Då tittade Emils pappa och mamma så konstigt på varann. Det fanns ingen världens möjlighet att komma till Mariannelund idag, det visste de, nej, det var rent ohjälpligt, men det var svårt att säga det rent ut till Emil, när han stod där så ledsen. Emils pappa och mamma ville ju också på allt vis hjälpa Alfred, de visste bara inte hur det skulle gå till och därför visste de inte heller vad de skulle svara Emil. Emils pappa lomade ut från drängkammaren utan att säga just någonting. Men Emil gav sig inte. Han följde sin far i hasorna, vart han gick, och grät och bad och skrek och hotade och var riktigt ovettig, och tänk, hans far blev ändå inte arg utan svarade bara helt stilla:
”Det går inte, Emil, du vet att det inte går!”

Långa meningar. Förklaring på förklaring, och så sedan en reaktion, och så faderns reaktion på det – så olikt hans vanliga sätt. Det säger hur allvarligt det är. Och hur mycket Astrid tar det läsande barnet på allvar. Hon tar sig tid att förklara, så som en vuxen skulle förklara för ett barn.

(Det har varit snöstorm i flera dagar, förresten, detta framgår tidigare i kapitlet, det är därför det är omöjligt att resa ut med häst och vagn.)

Emil föll väl i slummer då och då, men han vaknade varje gång med ett häftigt ryck. Då brände det till i honom av sorg, och allteftersom natten gick kände han mer och mer hur fel allting var och hur det snart skulle vara för sent, för evigt för sent, att ändra på det.

Och då, när klockan var fyra på morgonen, bestämde Emil vad han skulle göra. Han skulle ta Alfred till doktorn i Mariannelund, om så både han själv och Alfred strök med på kuppen.
”Du ska inte ligga där i din säng och bara dö, Alfred, nej, det ska du inte!”
Han sa det inte högt, han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det. Och han satte genast igång. Det gällde att komma iväg innan någon vaknade och hindrade honom. /…/ Ingen vet hur Emil bar sig åt och hur han slet under den timmen. Korgsläden skulle ut ur vagnsskjulet, Lukas skulle ur stallet och spännas för, och Alfred skulle ur sängen och ut i släden, det sista var det svåraste. Han stapplade, stackars Alfred, och stödde sig tungt på Emil, och när han äntligen hade lyckats släpa sig så långt som till släden dråsade han huvudstupa ner mellan fårskinnsfällarna och låg där som om han redan var död.

Emil stoppade om honom så att bara en bit av näsan stack fram, sedan satte han sig själv på kuskbocken, han klatschade med tömmarna och manade på Lukas, nu skulle de iväg. Men Lukas vände på huvudet och tittade misstroget på Emil. Det var ju ett stolleprov utan like att ge sig ut i all den här snön, förstod inte Emil det?

”Nu blir det som jag bestämmer”, sa Emil, ”men sen är det dej det kommer an på, Lukas!”

Okej, det blev ett långt citat, men jag tycker ändå att det är värt att notera berättandet. Hur beslutet tas. Hur Emil får yttra beslutet så tydligt i tanken, och hur Astrid tar om vissa ord för att förstärka både dem och rytmen i texten. ”Han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det”.

Emils mödor är också så vackert sammanfattade i att ”Ingen vet hur Emil bar sig åt …” och sedan uppräkningen med tre saker som skulle ”… ur …”  – korgsläden, Lukas och Alfred. Jag minns hur många gånger jag själv slet med detta i min egen tanke, när jag räddade min egen imaginära Alfred, i djupsnön och blåsten. Jag minns hur jag tänkte att det var tur att ”jag” hittade fårskinnsfällarna innan ”jag” tog ut Alfred – och sedan hur tungt det var. Det är ett bra stilgrepp att ge vissa detaljer, och lämna andra utanför, så att fantasin får fylla i dem. En huvudpersons mödor är en viktig del av en actionscen – det är i alla fall min slutsats.

Som avslutning vill jag säga att det är bra att Emil får vissa repliker, han kan tänka dem eller säga dem till Lukas. De gör det lättare att läsa, det känns som att berättandet blir mer direkt, när vi hör Emils egna ord. Jag lägger till detta i mina minnesnoteringar. Och bugar för Astrid.

Emil

Hur det gick sedan? Ja, läs det, det är värt det. 🙂

Umberto Eco om litteraturens funktion

Hittade en bok av Umberto Eco som heter Tankar om litteratur. I hans första text i boken skriver han om hur berättelsen endast till hälften är immateriell. Den andra halvan av berättelsen är knuten till en bok, med formgivning, känsla i papperet och så vidare. Eller till en skärmläsning, som med andra förutsättningar också rymmer fysiska och materiella förutsättningar.

Umberto Eco Tankar om litteratur

Foto: detalj av omslaget, Umberto Eco, Tankar om litteratur.

Den immateriella delen av berättelsen kan vara mer eller mindre fast och färdigdefinierad. Berättelse som har vandrat runt i muntlig form lever i många variationer. Deras huvudpersoner blir ”individer som lever i många partiturer”. Man kan ha en relation till dem utan att ha läst originalberättelsen. Som kung Arthur, eller kanske Alice i Underlandet. De kan dyka upp än här, än där.

Idag, med internet och alla möjligheter att länka mellan tankar, all kapacitet till medskapande som finns, så blir det ganska lätt att låta personer ur olika historier mötas, eller att låta fiktiva personer genomleva helt nya situationer som inte fanns i originalberättelsen. Är det fel?

Nej, menar Umberto Eco, detta har gjorts sedan långt innan tekniska möjligheter gjorde det lättare. Det blir ett njutbart skapande och upplevande för stunden – han jämför det med jazzens jamsessioner.

Men det finns saker i den skrivna litteraturen som har utvecklats till en allmänt vedertagen sanning. Gifte sig Hamlet någonsin med Ofelia? Nej, svarar vi, för det vet vi från Shakespeares verk. Tar Anna Karenina livet av sig? Ja, säger vi, för det är fakta, det står så i boken. Och när vi har läst det har vi upplevt det. Det är ingen trosfråga – det handlar om en litterär person, och för den litterära personen är det sanning, hävdar Eco, och visst har han rätt.

De stora historierna är på detta sätt oföränderliga, och vi behöver dem, för de är som livet självt. Som läsare vill vi ofta förändra ödet för kära huvudpersoner, men vi kan inte, de är helt i den ursprungliga berättarens våld. Då får vi en chans att bearbeta livets svårigheter känslomässigt genom identifikation, utan att fysiskt behöva genomlida dem.

”Det hypertextuella berättandet kan lära oss frihet och kreativitet. Det är gott och väl, men ändå inte allt.

De färdiga berättelserna lär oss också att dö. Jag tror att denna uppfostran till Öde och död är en av litteraturens huvudsakliga funktioner. Det finns kanske fler, men just nu kan jag inte komma på några.”

Ur Några av litteraturens funktioner, Tankar om litteratur av Umberto Eco.

Intressant resonemang, tycker jag.