Som en trave av ens favoritkläder

Läser just nu Vita tänder av Zadie Smith. Är precis i början av boken och det jag har fastnat för hittills är personbeskrivningarna. Som här, när Archie för första gången ser Clara Bowden. Den börjar i en lite klichéartad mening, trappan i ljuset, men växer, genom snygga paradoxer och den avslutande metaforen med väskan.

Hon gick nedför trappan i slow motion, omgiven av ett kvardröjande ljussken. Och hon var inte bara det vackraste han sett, hon var också den mest betryggande kvinna han träffat. Hennes skönhet var ingen vass och kall egenskap. Hon luktade unket, kvinnligt, som en trave av ens favoritkläder. Trots att hon inte riktigt hängde ihop fysiskt – ben och armar talade en lite annan dialekt än det centrala nervsystemet – så var även hennes gängliga gång outsägligt elegant i Archies ögon.

Hon bar sin sexualitet med en äldre kvinnas lätthet, och inte (som fallet var med de flesta tjejer som Archie varit i lag med förr) som en otymplig handväska som man aldrig vet hur man ska hålla, hänga eller ställa ifrån sig.

Ur Vita tänder, av Zadie Smith.

Det är lite blandade bilder i texten, och den borde kanske egentligen inte funka. Men det gör den. Den stämmer så väl med en Archies flackande blick och tankar, vid den tid på dygnet han är, det tillstånd han är i och i det sammanhang han befinner sig. Den här Clara är vacker, men hon är inte kall, hon är trygghet. När nästa kapitel sedan beskriver Claras väg dit, till översta steget av trappan, så har hon inte den bakgrund jag som läsare förväntar mig. Hennes personlighet djupnar, jag förstår hur Archie kan se henne så, men också att hon förmodligen inte är så självsäker som hon verkar, bara ”invand”, men också i ett läge där hon inte orkar bry sig.

Jag förstår varför Zadie Smith hyllas för sin litteratur, hon blixtrar ur sig ord och mänskliga metaforer som belyser känslotillstånd som annars inte skulle märkas.

Vita tander

Annonser

Definiera en aforism

”Det finns inget som är så svårt att definiera som en aforism”, skriver Umberto Eco. ”Förutom att betyda ‘något som sparas till en gåva’ och ‘bidrag’, har denna grekiska term med tiden också kommit att betyda ‘definition, motto, kortfattad sentens.” Och ”Enligt Zingarellis ordbok är aforismen ‘kortfattad maxim som uttrycker en levnadsregel eller en filosofisk sentens’.”. Den ska alltså vara kortfattad.

Eco räknar upp ett stort antal av Oscar Wildes aforismer, men beskriver också en aforismtyp som han vill beteckna ”canceroid aforism”. Detta, menar han, är ”en sjuklig tendens till vitsighet”, en ”maxim som för att till varje pris vara humoristisk struntar i att dess motsats är lika sann.” Han menar att uttryckssättet gör att uttalandet bara förefaller vara intelligent, men egentligen var det bara ett lustigt uttryck.

Vissa aforismer bygger på paradoxer som inte kan vändas på.

”För att vara perfekt saknade hon bara en defekt.”
Karl Krauss

”Själviskhet betyder inte att man lever så som man vill leva, utan att man begär av andra att de skall leva som man själv vill leva.”
Oscar Wilde

”Vår enda plikt mot historien är att skriva om den.”
Oscar Wilde

Andra kan vändas på, och uttrycka något som motsäger ”sanningen” i det första uttrycket, menar Umberto Eco.

Oscar_Wilde_portrait”Livet är alldeles för viktigt för att man skall kunna tala allvarligt om det.”
Oscar Wilde

”Livet är alldeles för oviktigt för att man ska kunna skämta om det.”
Umberto Eco
”Skönheten avslöjar allt, ty den uttrycker inget.”—

Oscar Wilde

”Skönheten avslöjar inget, ty den uttrycker allt.”
Umberto Eco

Det är ett sätt att posera, menar Eco, men jag är ändå svag för Oscar Wildes aforismer. För mig väcker de nya tankar, och jag har inget emot om andra formuleringar väcker omvända tankar. När det gäller ”livet” tycker jag bäst om Oscar Wildes variant, medan jag tycker att Umberto Ecos alternativ inte stämmer. När det gäller ”skönheten” tycker jag att båda aforismerna är intressanta. Jag ser en skillnad i tolkning emellan dem. (Och jag känner mig förtjust i sådana små skillnader, men inser också att jag är överdrivet fascinerad av sådana små, små detaljer. Mitt skrivande blir långsammare, om jag ska fundera över sådana saker. Alldeles för långsamt. Det långsamma skrivandet mejslar fram detaljer – eller är det så att det långsamma frammejslandet av detaljer ÄR skrivande? Kanske för mig.