Har inte ord. Jag behöver ett eget rum.

Det har varit en lång paus i mitt skrivande. Igen. Livet kom emellan. Sommar. Glädje. Barn. Familj. Lagom utvecklande jobbuppdrag. Sedan dök det upp något tillfälle med stark skrivlust, och så kände jag det gro igen. Eller också kände jag att jag inte kunde göra något annat riktigt bra, om jag inte också försökte ge mig själv skrivtid. Det inte bara gror, det kliar.

En bok att ta upp – då och då – för att bottna i sitt eget skrivande och i sin plats i historien och samhället – är Virginia Woolf, Ett eget rum. Det är klart att jag behöver ett eget rum. Både boken och rummet på riktigt.

Rummet är både en metafor för att ta skrivandet på allvar, och en praktisk förutsättning – att om man är allvarlig så bör man ordna det för sig så att man inte blir störd eller släpper in vad som helst. Män har traditionellt sett varit bättre på detta än kvinnor. Jag kan tolka in i Virginia Woolfs argument att jag som kvinna är närmast skyldig mig själv och alla kvinnor som kommit före och alla kvinnor som kommer efter, att ge mig själv det utrymmet. Jag kan både argumentera för och emot det perspektivet, men oavsett, så roar och stärker det mig att perspektivet finns. Boken diskuterar också fram och tillbaka, argumenterar för och emot, men säger bestämt mellan raderna: lev! Ta din plats!

Naturligtvis förstår jag att det historiskt sett har varit en mycket större utmaning för kvinnor, för människor, att skriva. Idag kan vi, var och varannan person utifrån eget intresse skaffa oss en blogg och börja. Utmaningarna är i stället att skapa något fullständigt, och att bli läst. Därför blir mycket i boken ändå allmängiltigt. Dessutom ger den ju mycket material att drömma om ett liv som känns lätt att önska sig:

”Därför vill jag uppmana er att skriva alla slags böcker och inte tveka inför något ämne, oavsett hur trivialt eller omfattande det är. Jag hoppas att ni på ett eller annat sätt kommer att förse er med tillräckligt mycket pengar för att kunna resa och ta det lugnt, att fundera över världens framtid eller dess förgångna, att sitta och drömma över en bok eller hänga i gathörnen och låta tankens linor sjunka djupt ner i floden.”
Ur Ett eget rum, Virginia Woolf, sid 128.

Det där är så klart lätt att lyssna till. Jag är skyldig mig själv och andra att sitta och drömma över en bok eller hänga i ett gathörn och fundera. Men samtidigt är det ju den rakt motsatta saken man oftast säger till sig själv, i alla fall jag: jag borde göra något annat – varje gång jag tar mig tiden att sitta ner och göra något som jag inte är säker på att det är produktivt. Vilket jag i och för sig ofta gör ändå. Men inte utan den där rösten. Och ja, det är sant, den begränsar mina ord.

Det finns citat att fånga upp överallt i den här boken. Jag har inte ord att fundera över dem alla just nu.

Woolf

Annonser

Att vara ett subjekt. Jaget i meningen …

Ett subjekt, grammatiskt sett, är den som gör något i en mening. Jag cyklar. Jag är subjekt, cyklar är predikat. Alla andra ord i meningen är underställa subjektet och predikatet. Jag cyklar på en cykel. Jag cyklar fort. Jag cyklar för dig. Den som är subjektet är den aktiva.

Jag vet inte alls hur grammatikens subjekt hänger ihop med existensialism, eftersom jag inte har studerat existensialism, men Simone de Beauvoir skriver att följande mening är baserad på den existensiella moralen:

Subjektet uppnår sin frihet enbart genom att ständigt nå ut över sig själv mot nya fria mål. Det finns inte något annat berättigande för en människas existens nu än hennes satsning på och utveckling mot en oändlig öppen framtid.

Citat, Simone de Beauvoir, ur Det andra könet.

Hon resonerar kring lycka, och kring frågan ”är inte hemmafrun lyckligare än den förvärvsarbetande kvinnan?”, och hon menar här att det är lätt att uppfatta någon annans situation som lycklig. Särskilt om det är en situation där den andra inte behöver ta ansvar, man upplever att den ”får sin frihet”. Lycka går inte att mäta utifrån. ”Speciellt om man dömer någon till orörlighet och stillastående, så förklarar man denne lycklig under förevändning att lyckan är orörlighet”, skriver de Beauvoir. Jag tror kanske inte att många ser lyckan som orörlighet idag, men jag lägger själv in tankar som trygghet, frihet från risk, frihet från ansvar. Ibland kan detta förefalla lyckligt, bekymmersfritt. Därför tycker jag att existentialism-citatet här ovan är intressant, det stämmer med min egen bild av frihet och med något som helt klart ingår i min egen lyckokänsla. Om det är berättigandet för min existens – att ständigt nå ut över mig själv mot nya mål – nä, det tror jag inte, men det är en drivkraft i min själ.

Det som utmärker kvinnans ställning är att hon, vilken liksom varje självständig varelse äger en självständig frihet, upptäcker sig själv och väljer sig själv i en värld, där männen tvingar henne att ta på sig rollen som den Andra. Man söker omvandla henne till ett stelt objekt …

… skriver Simone de Beauvoir vidare (på sidorna 24-25 i den pocketupplaga som jag har).

Hon pekar på den konflikt som uppstår, när man själv ser sig som ett subjekt, men medan man av andra ses som ett objekt. Så är det väl för alla människor, funderar jag, och kommer fram till att – ja, i någon mån är det så. Men strukturer som ser mannen som normen gör kvinnan till ”de som inte är enligt normen” och som därmed bör förhålla sig till normen och naturligtvis anstränga sig för att upprätthålla normen. Ofta ser vi inte dessa strukturer, men de får inverkan på vårt agerande.

Kvinnans drama är denna konflikt mellan det fundamentala krav vilket framställs av varje subjekt, som definierar sig själv som existentiellt, samt de krav som framväxer ur hennes situation, vilken kommer henne att framstå som ickeväsentlig (dvs ett objekt, min anm.). Hur kan en mänsklig varelse under sådana villkor nå fram till fulländning?

Ja, det undrar vi alla. Naturligtvis har kvinnorollen förändrats mycket i vårt samhälle sedan de Beauvoir skrev det här (1948-49), men frågan är fortfarande viktig. Jag har funderat över frågan förr, men inte haft de här orden att sätta på den. Intressant.

debeauvoir

Stående boktips den 8 mars

En bok som har gjort intryck på mig är Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Jag har tipsat om den förut på min originalblogg, och även då var det på Internationella kvinnodagen, ser jag. Där skriver jag lite mer om varför jag tycker att man borde läsa den.

Här kommer ett klipp ur boken, en bit in i handlingen, där någon av tjejerna har höjt rösten på gymnastiken i skolan och förklarat varför hon tycker att bollsport är tråkigt. Killarna bara passar till varandra, säger hon, och flera av de andra tjejerna håller med. Alla killarna protesterar genast, och läraren Östen vill helst slippa diskussionen.

Leo, Bäst i Klassen, hade en lång farbroderlig analys att leverera. Med lugn och överlägsen stämma talade han om för oss att vi upplever det som så, fast så är det inte. ”Inte?”, sa vi. Vi bara ”upplever” att det är så? Det är något slags hallucinationer, alltså?

Pojkarna förklarar att det är ett spel, och man vill vinna. Då måste man vara aktiv, det är klart att man inte väljer om man passar till en kille eller tjej, man passar till den som man ser är på rätt plats, och kan göra något av bollen.

”Vad bra”, sa Östen och menade att nu var det färdigdiskuterat. ”Nu vet ni vad ni ska göra, tjejer. Ni ska vara mer aktiva. Ta mer plats. Visa er! Var alerta! Var inte så passiva!”

”Ja”, sa vi, fast det kändes ändå som om någonting självklart, som vi inte lyckats formulera, trots allt inte var sagt.

Men Tova kom på det. I sista stund!

Hon sa: ”Det är väl inte så konstigt om vi är passiva när vi aldrig räknas med i spelet? Då blir man ju passiv.”

Då sa Östen: ”Men vi har ju just konstaterat att det är ditt eget val! Om du är aktiv kommer du att bli passad till. Så enkelt är det! Det är klart att du inte räknas med om du är passiv!” Och Tova sa: ”Men vi har ju blivit passiva för att vi inte får plats i de här jävla spelen!

…”

Citat ur Tusen gånger starkare, av Christina Herrström.

Visst känns det som ett allegoriskt sätt att beskriva? Allt förlagt till klassrumsmiljö, men det kan ju lika gärna handla om arbetslivet. Christina Herrström gör inga frågor enkla, ger inga svar, men hon synliggör och problematiserar, genom att låta tjejerna i klassen börja vakna till och ifrågasätta. Bilden är inte ensidig, självklart ställer det till problem när tjejerna vägrar finna sig i det som ”fungerar som det alltid har gjort”. All förändring skapar friktion. Däremot låter hon den jagberättande tjejen vara ganska partisk i sitt språk, i exemplet som ovan med uttryck som ”Leo Bäst i Klassen” och ”farbroderlig attityd”. Jag tror att dessa ledande uttryck kommer att skrämma bort en och annan läsare som skulle må bra av att ta till sig bokens innehåll, men som genast börjar argumentera emot innehållet. Men vad gör det, författaren måste ju vara trogen sina karaktärer.

Berättarrösten känns äkta, och det stämmer ju också väl med bokens tema att skriva fram en tjej med självständig och åsiktsfylld röst som får stå för sig själv (där vi får följa hennes väg i boken från osäker till … något mindre osäker, i alla fall). Hennes åsikter och språk är hennes (även om hon är fiktiv), och hon har rätt till sitt eget sätt att se på de förhållanden som råder i skolan. Vid tillfälle vill jag se filmen också.

Perfektionisten och de två lådorna

Fortsätter väl på temat kärleksbeskrivning ur boken Alla mina vänner är superhjältar. Kärlek är ju inte ensidig, det är ju också en fråga om ifall båda känner på samma sätt. Följande utspelar sig när huvudpersonen Tom och den flicka han har träffat, Perfektionisten, är i hennes hus på väg till hennes sovrum. Hon vet att hon är kär i honom, men hon vet inte var han står:

Det fanns ett rum längst bort i hallen. Tom hade inte lagt märke till det förut. Dörren var stängd. Perfektionisten släppte hans hand. Hon öppnade dörren och tände lyset. /…/ Mitt i rummet stod två gigantiska pappkartonger av den sorten som kylskåp brukar packas i.

På kartongen till vänster stod, med Perfektionistens handstil, ordet ”VÄN” skrivet. På kartongen till höger stod, också med Perfektionistens handstil, ordet ”ÄLSKARE”. De två kartongerna var de enda föremålen i rummet.

Tom såg på Perfektionisten. Perfektionisten såg på honom. Tom tittade på kartongerna och sedan på Perfektionisten igen. Han kliade sig i huvudet.

”Nå?” frågade Perfektionisten.

Tom såg på henne, såg på på kartongerna och så på perfektionisten igen. han förstod fortfarande inte.

”Vilken av dem?” frågade hon. Hon viftade med armarna och indikerade att han skulle kliva in i en.

Citat ur Alla mina vänner är superhjältar, Andrew Kaufman.

Jag ska inte säga vad han gjorde. Men jag hade förutsett hälften. Den andra hälften var egentligen det som gjorde hela grejen riktigt bra, tycker jag. Dessutom är det just den saken som förebådar bokens slut. Den till synes lilla sak, som gör en banal historia bra, tycker jag.

Nu ska jag fundera vidare över metaforer. Skulle vilja göra massor med skrivövningar med metaforer – roliga, allvarliga, fåniga … Hur ska man få tid att göra skrivövningar?

Kunde ha varit Boye, men det är J. C. Oates

Idag läste jag ut boken Vit flicka Svart flicka, av Joyce Carol Oates. På ett ställe i boken berättar huvudpersonen hur hon ser ut idag, jämfört med när större delen av bokens handling utspelade sig. Hon har gått upp i vikt och blivit mindre flickaktig, man hör att hon är nöjd med det. Ansiktet är tjockare och vadmusklerna är hårda ”som hos en man”. Hennes hår har mörknat och hon ”har det kortklippt som en hårt åtsittande mössa”.

Jag trivs med den här känslan av att jag bär min kropp som en rustning. Och jag vet att när jag kommer inom synhåll för dig, då ”ser” du mig så som jag vill bli sedd, inte så som du skulle vilja se mig.

När hon beskriver sitt utseende gör hon också ett ställningstagande: jag är inte mån om att behaga. Vi förstår att hon har mognat, växt upp. Bra uttryckt och intressant tanke. Hon avsexualiserar sig själv, för att ta makten över sitt liv (även om detta inte är bokens huvudtema).

Jag tycker att det här kunde ha varit skrivet av Karin Boye, jag trodde att hon hade sagt något om att ”bära sin kropp som sin rustning”, men jag hittar inte detta citat någonstans. Bra skrivet var det  i alla fall, värt att spara.

Kvinnor, män och Kallocain

Det här inlägget är delvis en fortsättning från det förra.

I Kallocain har Karin Boye skrivit om en värld som är polisstyrd och militariserad, där man inte får tycka illa om staten – eller om de villkor som krävs för att tjäna staten. I nedanstående text är det Linda Kall, som för första gången har börjat prata med sin man och erkänner hur hon har sett på sin kvinnoroll och barnafödande.

Jag tycker att Karin Boyes röst och ord är intressanta, särskilt mot bakgrund av att jag nyss hörde det här: Så här lät det i Sveriges Radio år 1938Lyssnarna ringde in och klagade, därför att en kvinna läste upp radionyheterna. PÅ RIKTIGT, ALLTSÅ. Det låter också på klagomålen och svaren som att detta anses som rimligt och berättigat. Värt att lyssna – inte bara läsa, utan lyssna!

Nu till citatet. Det reflekterar mycket kring synen på kvinnors och mäns roll. Är detta en del av en verklighetsfrämmande stat, som aldrig har existerat? Jag undrar hur författarinnan själv tänkte … Karin Boye skrev boken år 1940.

– Minns du, när jag gick med Ossu? Minns du, att vi hela tiden hade klart för oss att det måste bli en pojke? Jag vet inte om du bara gick in på min önskefantasi, men åtminstone sa du, att du också trodde att det skulle bli en pojke. Vet du, jag tror att jag skulle ha blivit förfärligt förolämpad om det hade blivit en flicka – jag skulle ha uppfattat det som en oförrätt mot mig, mig, som varit så lojal medsoldat, att jag själv gladeligen skulle dött, om ett medel hade blivit uppfunnet, så att kvinnor blev överflödiga. Ja, för jag uppfattade dem som ett nödvändigt ont – ännu så länge nödvändigt.

man-vill-ju-sa-garna-ha-ett-litet-litet-vardeVisst hade jag reda på att vi officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika värdefulla som män – men bara i andra hand, bara därför att vi kunde föda nya män. Och hur det än sved i min fåfänga – man vill ju så gärna ha ett litet, litet värde, nej, det är inte sant, man vill ha ett stort värde – hur det sved, så medgav jag ju i alla fall, att jag var inte så mycket värd.

Kvinnor är inte lika bra som män, sade jag till mig själv, de har inte lika stora kroppskrafter, kan inte lyfta så tungt, härdar inte ut lika bra i bombregnet, deras nerver är inte lika dugliga i ett fältslag, de är överhuvudtaget sämre krigare, sämre medsoldater än männen. De är bara ett medel att framställa krigare med. Att man sätter dem lika högt officiellt, det är en artighet, alla vet att det är en artighet, för att de ska vara glada och tillmötesgående.

Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken. Då kan hela Staten fyllas med män, och man behöver inte kasta bort några kostnader på att ge flickor näring och utbildning. Visst var det en underligt tom känsla ibland att veta, att man bara skulle vara ett förvaringsrum, tills vidare nödvändigt, men alldeles för dyrbart. Nå, men när jag nu var så ärlig att jag erkände det – skulle det inte då ha varit en för stor besvikelse, om jag första gången jag födde hade fått något som också bara var ett förvaringsrum?

Men det blev inte så, Ossu var lyckligtvis en blivande man, jag hade nästan fått en mening. Så lojal var jag på den tiden, Leo.

Ur Kallocain, Karin Boye.

Här har vi en text som är brännbar än idag. Hela monologen, som ligger i slutet av boken, är intressant. I tanken kan jag också koppla en del från Karin Boye till inlägget ”När kvinnor hejar på sina förtryckare” av Ulrika Good.

Vad säger mytologin om hur man ska bli lycklig?

Myternas makt, boken där Bill Moyers samtalar med Joseph Campbell hemma hos George Lucas på Skywalker Ranch under 1985 och 1986, är en bok som rymmer mycket. Myternas struktur och hur detta kan användas i storytelling är något jag skulle kunna läsa och skriva i månader om. Men så är inte denna blogg tänkt, det finns det inte tid för i mitt liv, det finns så mycket jag hellre vill göra.

Myternas makt Joseph Campbell bok

Jag citerar och reflekterar, i stället. Just nu kommer citatet från sidorna 242-243 och det jag tycker är intressant här är hur mycket man faktiskt kan få ut från skrivsättet fråga-svar. Sedan är ju själva frågan intressant. Och hur man i en dialog kanske inte svarar på frågan, men svarar ändå.

Moyers: Lycka då? Om jag är en ung människa som vill bli lycklig, vad berättar myterna om lycka?

Campbell: För att komma underfund med vad den egna lyckan är måste man rikta sina tankar mot de stunder då man känner sig som lyckligast, när man verkligen är lycklig – inte upphetsad, inte rätt och slätt förtjust, utan djupt lycklig. Det kräver en smula självanalys. Vad är det som gör mig lycklig? Håll fast vid det, oavsett vad andra människor säger. Det är det jag kallar att ”bejaka sin glädje”.

Moyers: Men vad säger mytologin om hur man ska bli lycklig?

Campbell: Den berättar inte om hur man blir lycklig, utan berättar vad som händer när man börjar bejaka sin lycka, vilka hinder man kommer att möta. Det finns ett motiv i amerikanska indianberättelser som jag kallat ”de avvisade friarna”. Det handlar om en ung, vacker och trevlig flicka som männen friar till. ”Nej, nej, nej”, säger hon, ”här finns ingen som duger åt mig.” Då kommer det en orm, eller, om det är en pojke som inte vill veta av flickorna, är det ormdrottningen själv som kommer, från en stor sjö. När man har avvisat friarna har man höjt sig själv över det lokala fältet och kommit till de högre krafternas fält som är farligare Frågan är om man kommer att klara av det.
Ett annat indianmotiv handlar om en mor och två små pojkar. Mamman säger: ”Ni får leka utanför huset, men gå inte norrut.” Naturligtvis går de norrut. Där möter de äventyret.

Ur Myternas makt, Joseph Campbell och Bill Moyers

Fråga-svars-intervjun fortsätter genom hela boken och berör, men ger inte fullständiga svar på, många intressanta ämnen. När det gäller lycka i mytologin tolkar jag det som att Campbell menar att lyckan finns i att bejaka sig själv, i att utsätta sig för äventyret och (kanske) klara av det. En egen fundering är om man kan se det som att ”… och så levde de lyckliga i alla sina dagar” handlar om att man har vågat utsätta sig för tillräckligt många äventyr och att man efter detta får ett slags ro och lycka i sin själv bara av äventyret att gå vidare.

Hela dialogen i boken är intressant och många myter sammanfattas och berättas av Campbell. Det är lite Sokrates och Platon över deras samtal, frågorna gör svaren bättre.

En annan reflektion är att indianmyten som det berättas om återkommer i många moderna mytiska sagor. Nu senast tänker jag på filmen Modig, som jag såg tillsammans med dottern och en av hennes kompisar. Det är inte en orm som kommer när flickan har avvisat friarna, men nog uppstår det massor av hinder och besvär. Samma sak gäller väl i Pocahontas och till viss del i Mulan (där avvisar hon inte friarna, utan sitt förväntade liv). Men Campbell beskriver inte det här som den typiskt kvinnliga myten. Han nämner också att ”om det är en pojke som inte vill veta av flickorna [som han borde gifta sig med, mitt tillägg], är det ormdrottningen själv som kommer …”. Det finns både som kvinnomyt och mansmyt att bejaka äventyret, utläser jag. Det tycker jag är bra!