Elisabeth George om personbeskrivning

När du beskriver en person ger du läsaren en bild av honom eller henne. Men det är när du sätter personen på prov genom att ställa honom inför en konflikt som han blir riktigt levande. Han tvingas fatta beslut och tvingas sedan leva med utgångspunkt i sina beslut.

… skriver Elisabeth George om personbeskrivning och vikten av konflikt, i sin bok Skriv på – en handbok i skrivandets konst.

Tänker en del på det där. Särskilt Joyce Carol Oates är bra på att sätta sina huvudpersoner på prov. Det underliga är (nu tänker jag på Blonde) att det händer att de reagerar på ett sätt som beskrivningen av dem gjort att man inte förväntar sig – och sedan när man läser vidare förstår man ändå varför de gjorde som de gjorde. Som ”den blonda skådespelerskan” i Blonde, som vägrar att ens ta huvudvärksmedicin, och sedan blir beroende av droger. Det verkar så rakt emot den kontrollpersonlighet hon har jobbat fram, och just därför blir det extra dramatiskt, och trovärdigheten byggs upp genom att situationerna som ledde fram till händelsen när hon började ta lugnande medel redovisas i form av dialoger och förklarande tillbakablickar. Och sedan får hon leva (eller dö) med konsekvenserna. Så oerhört skickligt.

skriv

Annonser

När Emil gjorde en bravad så att hela Lönneberga jublade

När jag läste med barnen i veckan som var, så kom jag att tänka på ett av mina favoritavsnitt ur Emilböckerna. Då menar jag inte bilderböckerna, utan kapitelböckerna; i det här fallet Än lever Emil i Lönneberga (av Astrid Lindgren, så klart).

Alfred har skurit sig i tummen och fått blodförgiftning i såret. Ack, denna dramatik. Bara bilden med den röda tummen och antydan till röda streck upp längs med armen, fick mitt nioåriga jag att skräckförtjust fundera över liv och död om kvällar innan jag somnade.

Alfreds tumme av Björn Berg

Alfreds tumme av Björn Berg

Jag funderar över struktur och skrivsätt – varför Astrids berättande blir så bra, och varför historien blir så gripande. Förstås för att vi känner och bryr oss om personerna, men nu vill jag titta på själva språket, skrivmaneret.

Som barn blev jag säkert gripen och satt i rätt stämning av att kapitlet börjar med grisslakt, och av att Emil räddar Griseknoen, genom att betala 30 kronor av sina egna sparpengar för en annan gris, som får sätta livet till. Som läsare förstår man att det är allvar, det här är ingen söt bok, där vuxna räddar den som läsaren kanske tycker synd om.

Sedan kommer det här avsnittet, som skapar realism för mig som vuxen. Emil förstår hur illa det är med Alfred, och börjar försöka få föräldrarna att handla.

”Vi måste ta Alfred till doktorn i Mariannelund, som mamma sa.”
Då tittade Emils pappa och mamma så konstigt på varann. Det fanns ingen världens möjlighet att komma till Mariannelund idag, det visste de, nej, det var rent ohjälpligt, men det var svårt att säga det rent ut till Emil, när han stod där så ledsen. Emils pappa och mamma ville ju också på allt vis hjälpa Alfred, de visste bara inte hur det skulle gå till och därför visste de inte heller vad de skulle svara Emil. Emils pappa lomade ut från drängkammaren utan att säga just någonting. Men Emil gav sig inte. Han följde sin far i hasorna, vart han gick, och grät och bad och skrek och hotade och var riktigt ovettig, och tänk, hans far blev ändå inte arg utan svarade bara helt stilla:
”Det går inte, Emil, du vet att det inte går!”

Långa meningar. Förklaring på förklaring, och så sedan en reaktion, och så faderns reaktion på det – så olikt hans vanliga sätt. Det säger hur allvarligt det är. Och hur mycket Astrid tar det läsande barnet på allvar. Hon tar sig tid att förklara, så som en vuxen skulle förklara för ett barn.

(Det har varit snöstorm i flera dagar, förresten, detta framgår tidigare i kapitlet, det är därför det är omöjligt att resa ut med häst och vagn.)

Emil föll väl i slummer då och då, men han vaknade varje gång med ett häftigt ryck. Då brände det till i honom av sorg, och allteftersom natten gick kände han mer och mer hur fel allting var och hur det snart skulle vara för sent, för evigt för sent, att ändra på det.

Och då, när klockan var fyra på morgonen, bestämde Emil vad han skulle göra. Han skulle ta Alfred till doktorn i Mariannelund, om så både han själv och Alfred strök med på kuppen.
”Du ska inte ligga där i din säng och bara dö, Alfred, nej, det ska du inte!”
Han sa det inte högt, han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det. Och han satte genast igång. Det gällde att komma iväg innan någon vaknade och hindrade honom. /…/ Ingen vet hur Emil bar sig åt och hur han slet under den timmen. Korgsläden skulle ut ur vagnsskjulet, Lukas skulle ur stallet och spännas för, och Alfred skulle ur sängen och ut i släden, det sista var det svåraste. Han stapplade, stackars Alfred, och stödde sig tungt på Emil, och när han äntligen hade lyckats släpa sig så långt som till släden dråsade han huvudstupa ner mellan fårskinnsfällarna och låg där som om han redan var död.

Emil stoppade om honom så att bara en bit av näsan stack fram, sedan satte han sig själv på kuskbocken, han klatschade med tömmarna och manade på Lukas, nu skulle de iväg. Men Lukas vände på huvudet och tittade misstroget på Emil. Det var ju ett stolleprov utan like att ge sig ut i all den här snön, förstod inte Emil det?

”Nu blir det som jag bestämmer”, sa Emil, ”men sen är det dej det kommer an på, Lukas!”

Okej, det blev ett långt citat, men jag tycker ändå att det är värt att notera berättandet. Hur beslutet tas. Hur Emil får yttra beslutet så tydligt i tanken, och hur Astrid tar om vissa ord för att förstärka både dem och rytmen i texten. ”Han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det”.

Emils mödor är också så vackert sammanfattade i att ”Ingen vet hur Emil bar sig åt …” och sedan uppräkningen med tre saker som skulle ”… ur …”  – korgsläden, Lukas och Alfred. Jag minns hur många gånger jag själv slet med detta i min egen tanke, när jag räddade min egen imaginära Alfred, i djupsnön och blåsten. Jag minns hur jag tänkte att det var tur att ”jag” hittade fårskinnsfällarna innan ”jag” tog ut Alfred – och sedan hur tungt det var. Det är ett bra stilgrepp att ge vissa detaljer, och lämna andra utanför, så att fantasin får fylla i dem. En huvudpersons mödor är en viktig del av en actionscen – det är i alla fall min slutsats.

Som avslutning vill jag säga att det är bra att Emil får vissa repliker, han kan tänka dem eller säga dem till Lukas. De gör det lättare att läsa, det känns som att berättandet blir mer direkt, när vi hör Emils egna ord. Jag lägger till detta i mina minnesnoteringar. Och bugar för Astrid.

Emil

Hur det gick sedan? Ja, läs det, det är värt det. 🙂

Kunde ha varit Boye, men det är J. C. Oates

Idag läste jag ut boken Vit flicka Svart flicka, av Joyce Carol Oates. På ett ställe i boken berättar huvudpersonen hur hon ser ut idag, jämfört med när större delen av bokens handling utspelade sig. Hon har gått upp i vikt och blivit mindre flickaktig, man hör att hon är nöjd med det. Ansiktet är tjockare och vadmusklerna är hårda ”som hos en man”. Hennes hår har mörknat och hon ”har det kortklippt som en hårt åtsittande mössa”.

Jag trivs med den här känslan av att jag bär min kropp som en rustning. Och jag vet att när jag kommer inom synhåll för dig, då ”ser” du mig så som jag vill bli sedd, inte så som du skulle vilja se mig.

När hon beskriver sitt utseende gör hon också ett ställningstagande: jag är inte mån om att behaga. Vi förstår att hon har mognat, växt upp. Bra uttryckt och intressant tanke. Hon avsexualiserar sig själv, för att ta makten över sitt liv (även om detta inte är bokens huvudtema).

Jag tycker att det här kunde ha varit skrivet av Karin Boye, jag trodde att hon hade sagt något om att ”bära sin kropp som sin rustning”, men jag hittar inte detta citat någonstans. Bra skrivet var det  i alla fall, värt att spara.

Minette Swifts pappa

Hur gör man en bra personbeskrivning så att läsaren snabbt kan föreställa sig personen framför sig och komma ihåg honom eller henne? Jag läste någonstans att författaren ska försöka välja ut två till tre karaktärsdrag eller detaljer i utseendet som kan beskrivas så specifikt att det inte kunde vara någon annan person. Alltså inget ”strök det långa bruna håret ur ögonen och betraktade sin spegelbild”.

Ett snyggt sätt att beskriva en person är att låta någon annan betrakta den. Kanske också jämföra den här personen med någon annan, så blir flera karaktärer tydligare inristade i minnet.

Här snor jag Joyce Carol Oates beskrivning av en person, från boken Svart flicka Vit flicka.

Jag betraktade Minette Swift från sidan. Minette Swift bredvid en man med kraftiga ögonbryn och ännu mörkare hy än hon, kraftigt byggd, inte stilig men imponerande, en kraftfull man i medelåldern med bred näsa som såg ut som om den hade blivit tillplattad med våld. Här hade vi en person som förde sig med värdighet. Om den svarte mannen i detta kapell, som nästan helt dominerades av de vita, hade tvingats bli intensivt medveten om sin hudfärg, var det inte någon osäker medvetenhet utan en som bottnade i stolthet. Jag förstod att han på något sätt var en offentlighetens man, för han påminde mig om Max: var han politiker? predikant? före detta idrottsman? underhållare?

Om han var affärsman var han säkert framgångsrik. Han var antagligen van vid att andra behandlade honom artigt, till och med vördnadsfullt. Ingen skulle kunna skrämma honom. Om han log var det ett leende man måste ha gjort sig förtjänt av, för han delade inte lättvindigt med sig av sina leenden. Den här fuktiga septemberdagen var han klädd i en välskräddad marinblå, kritstrecksrandig kostym och kavajen satt som en handske på hans överkropp …

Jag lägger märke till att många bra beskrivningar inte bara innehåller vad en person är, utan också vad personen inte är. Skapar kontraster och mejslar fram detaljer.

En annan sak som verkar göra en person intressant är om något i beskrivningen motsäger det som man först ser. En näsa som ser ut som om den vore tillplattad med våld – men för sig med värdighet. Och så ytterligare någon mening för att gestalta, och fastställa detta, så att det blir mer till verklighet än en hörsägen.

Och så får man förstås inte glömma att beskrivningen egentligen säger mest om betraktaren. Det ska ju bara vara referenser och liknelser som betraktaren kan göra. I det här fallet tänker huvudpersonen på sin egen pappa, och då visas samtidigt distansen till honom, genom att hon kallar honom Max. Så mycket hon får in, Oates.

(Sedan fortsatte hon beskrivningen en halv sida till, och även om det var bra beskrivet var det inte intressant nog att referera. Jag har ofta lite svårt för långa beskrivningar – men jag tolkar det som att Minette Swifts pappa förmodligen är en ganska viktig biperson, eftersom hans beskrivning får ta så stort utrymme. Alltså är också längden på beskrivningen något som spelar roll. Ett sätt att ge tyngd.)

Han är förresten predikant, visar det sig senare, vilket stämmer ganska väl med betraktande Gennas gissningar.

If you want to be a writer …

If you want to be a writer, you must do two things above all others: read a lot and write a lot. There’s no way around these two things that I’m aware of, no shortcut.

Stephen King, ur On Writing. 

On writing är en av de bästa böcker jag vet som handlar om skrivande. Kanske Den bästa boken. Borde förresten läsa den igen, nu idag skulle jag nog lära mig nya saker ur den, jämfört med när jag läste den på tidigt 2000-tal och funderade mycket utifrån Kings konkreta tankar om gestaltning. Berätta vad som händer, inte hur det händer. Börja bara. Och så startar han en liten historia, om och om igen. Den karl’n älskar att berätta.

Det är klart att jag vill vara sådan.

Good writing /…/ teaches the learning writer about style, graceful narration, plot development, the creation of believable characters, and truth-telling. A novel like The Grapes of Wrath may fill a new writer with feelings of despair and good old-fashioned jealousy – ‘I’ll never be able to write anything that good, not if I live to be a thousand’ – but such feelings can also serve as a spur, goading the writer to work harder and aim higher.

Jupp. Känner igen den känslan. Jag är så förbaskat avundsjuk att jag vill krypa ur min egen kropp när jag läser vissa böcker, och det är sällan jag är avundsjuk på andra människor av andra anledningar. Att kunna skriva så. Jag vill kunna. Och ja, Stephen King når här fram till mig genom att skriva att ”romanen kan väcka de här och de här känslorna” – alltså genom att måla upp en bild av något som ger igenkänning hos mig. Skapar genklang hos läsaren. Det är ju så jag vill kunna göra i skrivandet till vardags. Dags att jobba hårdare.

on writing