Perfektionisten och de två lådorna

Fortsätter väl på temat kärleksbeskrivning ur boken Alla mina vänner är superhjältar. Kärlek är ju inte ensidig, det är ju också en fråga om ifall båda känner på samma sätt. Följande utspelar sig när huvudpersonen Tom och den flicka han har träffat, Perfektionisten, är i hennes hus på väg till hennes sovrum. Hon vet att hon är kär i honom, men hon vet inte var han står:

Det fanns ett rum längst bort i hallen. Tom hade inte lagt märke till det förut. Dörren var stängd. Perfektionisten släppte hans hand. Hon öppnade dörren och tände lyset. /…/ Mitt i rummet stod två gigantiska pappkartonger av den sorten som kylskåp brukar packas i.

På kartongen till vänster stod, med Perfektionistens handstil, ordet ”VÄN” skrivet. På kartongen till höger stod, också med Perfektionistens handstil, ordet ”ÄLSKARE”. De två kartongerna var de enda föremålen i rummet.

Tom såg på Perfektionisten. Perfektionisten såg på honom. Tom tittade på kartongerna och sedan på Perfektionisten igen. Han kliade sig i huvudet.

”Nå?” frågade Perfektionisten.

Tom såg på henne, såg på på kartongerna och så på perfektionisten igen. han förstod fortfarande inte.

”Vilken av dem?” frågade hon. Hon viftade med armarna och indikerade att han skulle kliva in i en.

Citat ur Alla mina vänner är superhjältar, Andrew Kaufman.

Jag ska inte säga vad han gjorde. Men jag hade förutsett hälften. Den andra hälften var egentligen det som gjorde hela grejen riktigt bra, tycker jag. Dessutom är det just den saken som förebådar bokens slut. Den till synes lilla sak, som gör en banal historia bra, tycker jag.

Nu ska jag fundera vidare över metaforer. Skulle vilja göra massor med skrivövningar med metaforer – roliga, allvarliga, fåniga … Hur ska man få tid att göra skrivövningar?

Annonser

En kärleksbeskrivning á la Kaufman

Grundhistorien är väl egentligen banal – boy meets girl, girl leaves boy, boy tries to get girl back – i boken Alla mina vänner är superhjältar. Det är all den här tokiga fantasin som gör boken värd att läsa. Ett universum där människor plötsligt kan krympa eller göra varandra osynliga eller vad som helst, på ett sätt så att man inte kan bestämma sig för om det är metaforiskt menat eller om författaren helt enkelt har skrivit precis vad som föll honom in.

Det är faktiskt ett ganska roligt sätt att skriva en kärlekshistoria på.

Perfektionisten knuffade ner Tom på sängen. Hon tog av honom skjortan. Hon tog av honom skorna och strumporna. Hon tog av honom strumporna. Hon tog av honom hans boxershorts.

Med de flesta killar skulle Perfektionisten ha hejdat sig där. Men det gjorde hon inte. Hon kände sig fortfarande våghalsig. Hon klädde av honom huden. Hon tog av hans nervsystem. Hon lyfte upp hans revben. Hans hjärta slog i hennes hand. Och där, under hjärtat, hittade hon en rostig plåtlåda. Hon öppnade den. Inuti låg hans hopp, hans drömmar och hans rädslor. Hon stirrade på dem. Hon blev förvånad över att de var där och förvånad över hur vackra de var. I precis det ögonblicket blev Perfektionisten kär i Tom. Hon lade tillbaka lådan, hans hud och hans kläder. Hon höll om honom.

Citat ur Alla mina vänner är superhjältar, av Andrew Kaufman.

🙂

Man märker hur författarens tankar dras till sin absurda what-if-spets. Det är ett sätt att skriva så att det låter som att man berättar något om verkligheten som annars skulle ha varit svårt att se. Egentligen önskar jag att Perfektionisten hade agerat lite mer oväntat efter att hon såg lådan, men … det kanske inte hade varit rimligt. Hon var ju perfektionist.