Ur Henry David Thoreaus dagbok

Det här är en dagboksanteckning, men för mig blir det ett citat om skrivande.

Det finns alltid något tillfälligt i de bästa tingen, vare sig de är tankar, formuleringar eller handlingar. Den minnesvärda tanken, den lyckade formuleringen den beundransvärda handlingen är bara delvis vår egen produkt. Tanken kom till oss därför att vi var i rätt sinnesstämning; vi var omedvetna om den och visste inte att vi hade sagt eller gjort något bra.

Vi bör bara vandra en del av vägen mot vårt mål med fullt medvetande och därefter ta ett språng i mörkret mot framgången.

Det som vi gör bäst och med perfektion är sådant som vi grundligt har lärt oss genom lång övning, och slutligen faller det från oss utan att vi märker det, som bladet från ett träd. Det är sista gången vi gör det – vår omedvetna skapelse.

Citat av Henry David Thoreau, 11 mars, 1859.

Visst handlar det om flow. Och om att skriva tillräckligt mycket och ofta för att vid tillfällen uppnå flow. Det är då något blir färdigt, fullständigt, klart. Så läser jag hans text i alla fall, därför att jag vill göra något färdigt, fullständigt och klart. Och i det ingår lång övning + att ta ett språng i mörkret. Eller flera, tills språnget blir som det ska.

Thoreau

Storylog: Nej, jag har jobbat hela dagen idag, har inte skrivit något för egen hand, inget alls. Ladda för en dag i veckan? Kanske? Behöver hitta ett sätt för att öva regelbundet och ge plats för språng.

Annonser

Storylog dag 6

LITANIA OF FEAR
Jag ska möta min rädsla.
Jag ska tillåta min rädsla att gå rakt över mig,
rakt igenom mig. Och när den har gått förbi
ska jag vända mitt inre öga och se den väg rädslan gått.

Där rädslan har gått förbi finns ingenting kvar.

Bara jag själv.

Fritt översatt från Dune, av Frank Herbert.

Elisabeth George om personbeskrivning

När du beskriver en person ger du läsaren en bild av honom eller henne. Men det är när du sätter personen på prov genom att ställa honom inför en konflikt som han blir riktigt levande. Han tvingas fatta beslut och tvingas sedan leva med utgångspunkt i sina beslut.

… skriver Elisabeth George om personbeskrivning och vikten av konflikt, i sin bok Skriv på – en handbok i skrivandets konst.

Tänker en del på det där. Särskilt Joyce Carol Oates är bra på att sätta sina huvudpersoner på prov. Det underliga är (nu tänker jag på Blonde) att det händer att de reagerar på ett sätt som beskrivningen av dem gjort att man inte förväntar sig – och sedan när man läser vidare förstår man ändå varför de gjorde som de gjorde. Som ”den blonda skådespelerskan” i Blonde, som vägrar att ens ta huvudvärksmedicin, och sedan blir beroende av droger. Det verkar så rakt emot den kontrollpersonlighet hon har jobbat fram, och just därför blir det extra dramatiskt, och trovärdigheten byggs upp genom att situationerna som ledde fram till händelsen när hon började ta lugnande medel redovisas i form av dialoger och förklarande tillbakablickar. Och sedan får hon leva (eller dö) med konsekvenserna. Så oerhört skickligt.

skriv