Som en trave av ens favoritkläder

Läser just nu Vita tänder av Zadie Smith. Är precis i början av boken och det jag har fastnat för hittills är personbeskrivningarna. Som här, när Archie för första gången ser Clara Bowden. Den börjar i en lite klichéartad mening, trappan i ljuset, men växer, genom snygga paradoxer och den avslutande metaforen med väskan.

Hon gick nedför trappan i slow motion, omgiven av ett kvardröjande ljussken. Och hon var inte bara det vackraste han sett, hon var också den mest betryggande kvinna han träffat. Hennes skönhet var ingen vass och kall egenskap. Hon luktade unket, kvinnligt, som en trave av ens favoritkläder. Trots att hon inte riktigt hängde ihop fysiskt – ben och armar talade en lite annan dialekt än det centrala nervsystemet – så var även hennes gängliga gång outsägligt elegant i Archies ögon.

Hon bar sin sexualitet med en äldre kvinnas lätthet, och inte (som fallet var med de flesta tjejer som Archie varit i lag med förr) som en otymplig handväska som man aldrig vet hur man ska hålla, hänga eller ställa ifrån sig.

Ur Vita tänder, av Zadie Smith.

Det är lite blandade bilder i texten, och den borde kanske egentligen inte funka. Men det gör den. Den stämmer så väl med en Archies flackande blick och tankar, vid den tid på dygnet han är, det tillstånd han är i och i det sammanhang han befinner sig. Den här Clara är vacker, men hon är inte kall, hon är trygghet. När nästa kapitel sedan beskriver Claras väg dit, till översta steget av trappan, så har hon inte den bakgrund jag som läsare förväntar mig. Hennes personlighet djupnar, jag förstår hur Archie kan se henne så, men också att hon förmodligen inte är så självsäker som hon verkar, bara ”invand”, men också i ett läge där hon inte orkar bry sig.

Jag förstår varför Zadie Smith hyllas för sin litteratur, hon blixtrar ur sig ord och mänskliga metaforer som belyser känslotillstånd som annars inte skulle märkas.

Vita tander

Annonser

Vad är en hypotypos

Jag stötte på ett begrepp som var nytt för mig idag. Umberto Eco skriver i Tankar om litteratur om hypotypos. Hypotypos betyder uppenbarligen ‘bild’ eller ‘tavla’ och används när någon ”i beskrivningar skildrar de händelser man talar om som om det som sägs verkligen befann sig framför ens ögon”, man ”så att säga visar det man berättar”.

Eco2

Ett sätt att förklara hypotypos är att någon använder en beskrivning som får läsaren att ”vidröra verkligheten med fingret”, säger Eco, och använder där en metafor, ett bildligt uttryckssätt, där ett begrepp byts ut mot något som får symbolisera det man beskriver. Metafor och hypotypos är alltså släkt, men hypotypos syftar mer på själva beskrivningen, och kan uttryckas såväl med hjälp av tydliga eller målande detaljer, uppräkningar av vad som finns, en anhopning av skeenden eller med hjälp av en beskrivning som anspelar på mottagarens egna erfarenheter.

Hypotyposen uppstår bara om läsaren accepterar spelreglerna, skriver Eco i sin essä. Det måste betyda att den finns om den kan få läsaren att leva sig in i miljön. Han ger exempel på några alltför detaljerade beskrivningar, som inte leder till hypotypos, därför att man liksom inte lockar mottagaren att samarbeta och fylla i med egna tankar (lägg märke till hur Umberto Ecos formella ord här nedan liknar vad Stephen King säger i förra inlägget).

Mer än att få läsaren att se bör hypotyposen med andra ord skapa lust att se. Men var ska vi hitta en regel? I (exemplets) fall skulle vi kunna säga att avsnittet avsiktligen misslyckas med att få läsaren att se, eftersom det inte erbjuder någon relevant koppling: allt har samma betydelse som allt annat.

Vad innebär det att erbjuda relevanta kopplingar? Det skulle kunna betyda att med ord understryka, på sätt och vis beordra, en lidelsefull reaktion (”det fanns mitt på torget något fasansfullt …”) eller insistera på en detalj, till förfång för andra.

Citat ur texten Semaforerna i regnet, Tankar om litteratur av Umberto Eco.

Intressant.

Perfektionisten och de två lådorna

Fortsätter väl på temat kärleksbeskrivning ur boken Alla mina vänner är superhjältar. Kärlek är ju inte ensidig, det är ju också en fråga om ifall båda känner på samma sätt. Följande utspelar sig när huvudpersonen Tom och den flicka han har träffat, Perfektionisten, är i hennes hus på väg till hennes sovrum. Hon vet att hon är kär i honom, men hon vet inte var han står:

Det fanns ett rum längst bort i hallen. Tom hade inte lagt märke till det förut. Dörren var stängd. Perfektionisten släppte hans hand. Hon öppnade dörren och tände lyset. /…/ Mitt i rummet stod två gigantiska pappkartonger av den sorten som kylskåp brukar packas i.

På kartongen till vänster stod, med Perfektionistens handstil, ordet ”VÄN” skrivet. På kartongen till höger stod, också med Perfektionistens handstil, ordet ”ÄLSKARE”. De två kartongerna var de enda föremålen i rummet.

Tom såg på Perfektionisten. Perfektionisten såg på honom. Tom tittade på kartongerna och sedan på Perfektionisten igen. Han kliade sig i huvudet.

”Nå?” frågade Perfektionisten.

Tom såg på henne, såg på på kartongerna och så på perfektionisten igen. han förstod fortfarande inte.

”Vilken av dem?” frågade hon. Hon viftade med armarna och indikerade att han skulle kliva in i en.

Citat ur Alla mina vänner är superhjältar, Andrew Kaufman.

Jag ska inte säga vad han gjorde. Men jag hade förutsett hälften. Den andra hälften var egentligen det som gjorde hela grejen riktigt bra, tycker jag. Dessutom är det just den saken som förebådar bokens slut. Den till synes lilla sak, som gör en banal historia bra, tycker jag.

Nu ska jag fundera vidare över metaforer. Skulle vilja göra massor med skrivövningar med metaforer – roliga, allvarliga, fåniga … Hur ska man få tid att göra skrivövningar?

En kärleksbeskrivning á la Kaufman

Grundhistorien är väl egentligen banal – boy meets girl, girl leaves boy, boy tries to get girl back – i boken Alla mina vänner är superhjältar. Det är all den här tokiga fantasin som gör boken värd att läsa. Ett universum där människor plötsligt kan krympa eller göra varandra osynliga eller vad som helst, på ett sätt så att man inte kan bestämma sig för om det är metaforiskt menat eller om författaren helt enkelt har skrivit precis vad som föll honom in.

Det är faktiskt ett ganska roligt sätt att skriva en kärlekshistoria på.

Perfektionisten knuffade ner Tom på sängen. Hon tog av honom skjortan. Hon tog av honom skorna och strumporna. Hon tog av honom strumporna. Hon tog av honom hans boxershorts.

Med de flesta killar skulle Perfektionisten ha hejdat sig där. Men det gjorde hon inte. Hon kände sig fortfarande våghalsig. Hon klädde av honom huden. Hon tog av hans nervsystem. Hon lyfte upp hans revben. Hans hjärta slog i hennes hand. Och där, under hjärtat, hittade hon en rostig plåtlåda. Hon öppnade den. Inuti låg hans hopp, hans drömmar och hans rädslor. Hon stirrade på dem. Hon blev förvånad över att de var där och förvånad över hur vackra de var. I precis det ögonblicket blev Perfektionisten kär i Tom. Hon lade tillbaka lådan, hans hud och hans kläder. Hon höll om honom.

Citat ur Alla mina vänner är superhjältar, av Andrew Kaufman.

🙂

Man märker hur författarens tankar dras till sin absurda what-if-spets. Det är ett sätt att skriva så att det låter som att man berättar något om verkligheten som annars skulle ha varit svårt att se. Egentligen önskar jag att Perfektionisten hade agerat lite mer oväntat efter att hon såg lådan, men … det kanske inte hade varit rimligt. Hon var ju perfektionist.

Att beskriva kärlek

Deras läppars mjuka, hetsiga lek förvandlades en aning varje gång de möttes och motvilligt skildes medan de båda göt varandra fulla av ljus som tvinnades till en enda självlysande tråd av idel mjukhet och ljuvhet.

Och så lite senare:

Likt en insekt som fäller ihop sina vingar sänkte Fusako sina långa ögonfransar.

Ännu lite senare:

De klamrade sig fast vid varandra och kolliderade i häftiga, klumpiga rörelser, likt vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld. Ryuji var beredd att dö lycklig i detta nu.

Alla tre citaten kommer ur Sjömannen som föll i onåd hos havet, Yukio Mishima.

Kyssen, i stycke ett, tycker jag är fint beskriven. Att gjuta varandra fulla av ljus. En självlysande tråd. Idel mjukhet och ljuvhet. Intressant.

Och sedan riktigt roligt, med djuren … De hånglar bara, i det sista stycket, Fusako och Ryuji. De går iväg för att fortsätta senare, hemma hos henne. ”… vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld.” Man kan väl säga att Fusakos inre känslor växte lite, från meningen där hon blygsamt (och, som jag tycker, irriterande überkvinnligt) fällde ihop sina insektsvinge-ögonfransar, alldeles nyss. 🙂

Jag är inte säker på vad jag tycker om boken, och jag skulle inte acceptera den här typen av beskrivning i alla böcker, men här tycker jag att Mishima har använt välfunna liknelser.