Revolvern

”Det som gjorde alla män jämlika var varken Gud eller självständighetsförklaringen. Det var Samuel Colt.”

Så lyder baksidestexten. Boken heter Revolvern och den är skriven av Marcus Sedgwick, som gjorde research för den i Sverige eftersom huvudpersonerna är bosatta i öde områden utanför Kiruna under en stor del av handlingen.

Den börjar dramatiskt, med en far som dör. Går igenom isen med släde, och fryser ihjäl. 15-årige Sigge blir kvar ensam hemma medan storasystern och pappans unga fru tar sig iväg för att hämta hjälp. Ändå upplever jag handlingen som långsam, uppbyggande, fram till sidan 81, då en främmande man har dykt upp och vill tala med Sigges far. Sigge upplever honom som hotfull och säger att pappan inte är hemma, han berättar inte att hans fars döda kropp ligger lutad över köksbordet i den i övrigt tomma lilla stugan.

Dittills har alla gjort som de har sagt och boken har inte bjudit på några större överraskningar.

”Du får vänta utanför”, sa Sigge, fast chansen till det var ungefär lika stor som att kungen av England skulle komma på visit.
Mannen gav sig inte in i någon diskussion. Han bara klev in med så bestämda steg att Sigge fick trycka sig platt mot ytterdörren för att inte bli omkullslagen.
Sigge visste inte riktigt varför han hade ljugit om sin far, men nu var det för sent. Han följde efter mannen in i stugan och stängde innerdörren. Det blev mörkare där inne, och fast Sigge tyckte att gestalten på bordet tornade upp sig som ett berg så verkade det konstigt nog som om främlingen inte hade sett den.”

Jag funderar över varför spänningen träder in så tydligt, just här, för mig. Jag tror att det är just det här: De andra personerna har varit förutsägbara, resonerat kring saker, man förstod att fadern var död, man förstod varför Anna och Nadja gav sig av. Men den här mannen gör tvärtom. Han lyssnar inte, han gör det han vill.

Kapitlen är bara 3-4 sidor långa. Detta kapitel avslutas efter två och en halv sida, då Sigge och mannen har småpratat under en känsla av  hot. Sigge förstår att mannen kände hans far, från en tid innan de flyttade till Kiruna. Det här är kapitlets sista rader:

”Nog kände jag honom, alltid. Och mor din. Och tösen. Vad hette hon…?”
”Anna”, sa Sigge och fick samma känsla som förut, då han hade erkänt att han var ensam i stugan han ångrade att han hade avslöjat ens ett namn för Wolff.
”Anna”, upprepade Wolff. Han såg fundersam ut, som om han räknade i huvudet, och sedan kom dråpslaget.
”Är det din far som ligger under filten?”

Ur Revolvern, av Marcus Sedgwick.

Det här är inte speciellt avancerad text. Ganska enkelt berättat, men när jag läste det första gången var det effektivt. Historien fortsätter med små, små steg. Hur mycket ska Sigge låta mannen styra, kan Sigge överhuvudtaget göra något, ska han komma åt att använda revolvern som ligger undanstoppad i en låda i skafferiet … Mannen är grym och spänningen stiger steg för steg, varvat med bakgrundshistorien som ger personlighet till Sigges båda föräldrar och en koppling till bokens allra första mening: ”Också de döda berättar.”

Revolvern

Annonser

Om en berättelses motor

Läser i boken Lär dig skriva spännande av Olov Svedelid. I min tio-till-tolvåriga läsålder älskade jag böcker av honom, spännande ungdomsböcker förlagda till historiska miljöer (tror jag), deckare för barn (tror jag). Idag uppskattar jag att han skriver tydligt om vad det innebär att en berättelse behöver ha en motor för att bli riktigt spännande.

Han liknar en berättelse vid ett stort och tungt fordon. Om det inte finns en ordentlig motor kommer fordonet ingenstans.

Motorn driver hela tiden personerna i skildringen, pressar på, tvingar till handlingar, men är skild från huvudpersonen. Denne måste räkna ut åt vilket håll motorn riktar in sig, var den befinner sig, i vilket tillstånd den är och vilka åtgärder som den kan tänkas initiera. Det gäller att finna ut vilka motmedel som kan vara tillgängliga.

Citat av Olov Svedelid, ur boken Lär dig skriva spännande.

Svedelid beskriver att motorn kan vara bland annat:

– en människa, till exempel en fiende som försöker förgöra huvudpersonen.
– en plan, något som måste följas för att något annat ska fungera, och vi undrar: kommer det att lyckas, eller kommer något som kullkastar planen, såsom tid, att medarbetare inte gör den grej de ska, att utrustning saknas och så vidare?
– en person som är avgörande för att något ska hända, men som själv är helt omedveten om sin roll.
– ett religiöst kultföremål eller en artefakt (jämför den heliga graalen, eller Jakten på den försvunna diamanten).
– ett försvunnet brev med hemligt innehåll, som ödelägger något/någons liv om det blir avslöjat.

Jag tänker försöka leta efter vad som är motorn i några olika berättelser, och skriva om det här, de närmaste dagarna.

Svedelid

Jag avslutar med ännu ett råd från Svedelid:

Du behöver din motor för att få stadga i historien. Om du tycker att skildringen börjar sagga, så in med något som har med motorn att göra och dina bekymmer blir lösta.

Bra. Okej …

När Emil gjorde en bravad så att hela Lönneberga jublade

När jag läste med barnen i veckan som var, så kom jag att tänka på ett av mina favoritavsnitt ur Emilböckerna. Då menar jag inte bilderböckerna, utan kapitelböckerna; i det här fallet Än lever Emil i Lönneberga (av Astrid Lindgren, så klart).

Alfred har skurit sig i tummen och fått blodförgiftning i såret. Ack, denna dramatik. Bara bilden med den röda tummen och antydan till röda streck upp längs med armen, fick mitt nioåriga jag att skräckförtjust fundera över liv och död om kvällar innan jag somnade.

Alfreds tumme av Björn Berg

Alfreds tumme av Björn Berg

Jag funderar över struktur och skrivsätt – varför Astrids berättande blir så bra, och varför historien blir så gripande. Förstås för att vi känner och bryr oss om personerna, men nu vill jag titta på själva språket, skrivmaneret.

Som barn blev jag säkert gripen och satt i rätt stämning av att kapitlet börjar med grisslakt, och av att Emil räddar Griseknoen, genom att betala 30 kronor av sina egna sparpengar för en annan gris, som får sätta livet till. Som läsare förstår man att det är allvar, det här är ingen söt bok, där vuxna räddar den som läsaren kanske tycker synd om.

Sedan kommer det här avsnittet, som skapar realism för mig som vuxen. Emil förstår hur illa det är med Alfred, och börjar försöka få föräldrarna att handla.

”Vi måste ta Alfred till doktorn i Mariannelund, som mamma sa.”
Då tittade Emils pappa och mamma så konstigt på varann. Det fanns ingen världens möjlighet att komma till Mariannelund idag, det visste de, nej, det var rent ohjälpligt, men det var svårt att säga det rent ut till Emil, när han stod där så ledsen. Emils pappa och mamma ville ju också på allt vis hjälpa Alfred, de visste bara inte hur det skulle gå till och därför visste de inte heller vad de skulle svara Emil. Emils pappa lomade ut från drängkammaren utan att säga just någonting. Men Emil gav sig inte. Han följde sin far i hasorna, vart han gick, och grät och bad och skrek och hotade och var riktigt ovettig, och tänk, hans far blev ändå inte arg utan svarade bara helt stilla:
”Det går inte, Emil, du vet att det inte går!”

Långa meningar. Förklaring på förklaring, och så sedan en reaktion, och så faderns reaktion på det – så olikt hans vanliga sätt. Det säger hur allvarligt det är. Och hur mycket Astrid tar det läsande barnet på allvar. Hon tar sig tid att förklara, så som en vuxen skulle förklara för ett barn.

(Det har varit snöstorm i flera dagar, förresten, detta framgår tidigare i kapitlet, det är därför det är omöjligt att resa ut med häst och vagn.)

Emil föll väl i slummer då och då, men han vaknade varje gång med ett häftigt ryck. Då brände det till i honom av sorg, och allteftersom natten gick kände han mer och mer hur fel allting var och hur det snart skulle vara för sent, för evigt för sent, att ändra på det.

Och då, när klockan var fyra på morgonen, bestämde Emil vad han skulle göra. Han skulle ta Alfred till doktorn i Mariannelund, om så både han själv och Alfred strök med på kuppen.
”Du ska inte ligga där i din säng och bara dö, Alfred, nej, det ska du inte!”
Han sa det inte högt, han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det. Och han satte genast igång. Det gällde att komma iväg innan någon vaknade och hindrade honom. /…/ Ingen vet hur Emil bar sig åt och hur han slet under den timmen. Korgsläden skulle ut ur vagnsskjulet, Lukas skulle ur stallet och spännas för, och Alfred skulle ur sängen och ut i släden, det sista var det svåraste. Han stapplade, stackars Alfred, och stödde sig tungt på Emil, och när han äntligen hade lyckats släpa sig så långt som till släden dråsade han huvudstupa ner mellan fårskinnsfällarna och låg där som om han redan var död.

Emil stoppade om honom så att bara en bit av näsan stack fram, sedan satte han sig själv på kuskbocken, han klatschade med tömmarna och manade på Lukas, nu skulle de iväg. Men Lukas vände på huvudet och tittade misstroget på Emil. Det var ju ett stolleprov utan like att ge sig ut i all den här snön, förstod inte Emil det?

”Nu blir det som jag bestämmer”, sa Emil, ”men sen är det dej det kommer an på, Lukas!”

Okej, det blev ett långt citat, men jag tycker ändå att det är värt att notera berättandet. Hur beslutet tas. Hur Emil får yttra beslutet så tydligt i tanken, och hur Astrid tar om vissa ord för att förstärka både dem och rytmen i texten. ”Han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det”.

Emils mödor är också så vackert sammanfattade i att ”Ingen vet hur Emil bar sig åt …” och sedan uppräkningen med tre saker som skulle ”… ur …”  – korgsläden, Lukas och Alfred. Jag minns hur många gånger jag själv slet med detta i min egen tanke, när jag räddade min egen imaginära Alfred, i djupsnön och blåsten. Jag minns hur jag tänkte att det var tur att ”jag” hittade fårskinnsfällarna innan ”jag” tog ut Alfred – och sedan hur tungt det var. Det är ett bra stilgrepp att ge vissa detaljer, och lämna andra utanför, så att fantasin får fylla i dem. En huvudpersons mödor är en viktig del av en actionscen – det är i alla fall min slutsats.

Som avslutning vill jag säga att det är bra att Emil får vissa repliker, han kan tänka dem eller säga dem till Lukas. De gör det lättare att läsa, det känns som att berättandet blir mer direkt, när vi hör Emils egna ord. Jag lägger till detta i mina minnesnoteringar. Och bugar för Astrid.

Emil

Hur det gick sedan? Ja, läs det, det är värt det. 🙂