Om skrivande och dyslexi

Dyslexi leder inte till automatiska hinder att berätta eller att tillgodogöra sig berättelser. Själva läsandet kan vara svårt, och skrivandet, om man fokuserar på stavning eller fastnar i meningsbyggnad. Men en dyslektiker kan ha minst lika stor läsglädje, eller berättarglädje, som en person utan dyslexi. Därför tycker jag om texter som handlar om skrivande och berättande med dyslexi. Jag tror att de är viktiga. Att de kan ge ett nödvändigt hopp. Att det där hoppet behövs för att jobba vidare trots motstånd.

En sådan text är boken En dåre fri av Beate Grimsrud. Huvuddelen av boken behandlar förstås inte dyslexi, temat i boken är att hitta sig själv och ett framkomligt sätt att leva med svår schizofreni, och boken känns självupplevd, trots att jag tror att den inte är det.

De citat jag vill lyfta fram ur boken just nu handlar dock om just dyslexi, och hopp, och berättande.

”Jag går i tredje klass och har inte lärt mig att läsa och skriva. Jag som hade glatt mig så åt att börja skolan. Jag hade bortom med att lära mig för jag hade så många berättelser att spara, nu är jag sämst i klassen. Fröken säger att jag är dyslektiker. Jag älskar fortfarande sagor, och hittar på dem själv i stället för att läsa dem.”

(En dåre fri, sid 31)

De där fem meningarna är också ett oerhört snyggt sätt att göra en personbeskrivning, tycker jag. Värda att spara.

Lite längre fram beskriver huvudpersonen i boken sista dagen med en stödlärare i sjätte klass. Här sparar jag ett lite längre stycke, först med dialog, och sedan tycker jag att de personliga slutsatserna i slutet av kapitlet är så bra. Också personbeskrivning, en person som inte låter sig knäckas. De där meningarna inger hopp!

”Ja, nu måste vi sluta”, säger hon en dag. ”Du kommer nog att få en ny stödlärare på högstadiet. Men vad har du egentligen tänkt att bli?” ”Författare”, svarar jag snabbt. ”Författare”, säger hon förvånat, ”det tror jag du kan glömma.” ”Och pjäsförfattare”, fortsätter jag, ”och kanske spela med i dom själv på dom stora teatrarna. Och film, jag kan skriva för bio och TV. Och rita omslagen till mina egna böcker.” Jag kan nästan inte sluta, så mycket vill jag göra.

”Jag tror du ska slå författeriet ur hågen. Då måste man inte bara kunna skriva, men läsa också. Du kan ju varken eller. Tänk på något realistiskt du, så blir det lättare.” ”Det är realistiskt, för det är det jag vill.” ”Men du”, avbryter stödfröken, ” … lycka till på högstadiet nu.”

Då tittar jag upp och ser på stödfröken. Jag tycker plötsligt så fruktansvärt synd om henne. Synd om en människa som inte vet att man kan bli det man vill. Kanske har jag suttit här med en som inte vill vara stödfröken. Jag vet vad jag vill.

(En dåre fri, sid 87)

Ha! Känner jag när jag läser texten. Och heja!

En dare fri

 

Annonser

Beskrivning av en ung gascognare

En främling hade kommit till staden. Det var en ung man på ungefär arton år utan hjälm och harnesk, klädd i en urblekt blå klädesjacka. Den unge mannen var mörklagd, hade långt ansikte med utstående kindknotor och hans käkmuskler var ovanligt väl utvecklade, vilket är ganska vanligt hos folk från Gascogne. Den platta mössan, som var prydd med en plym, tydde också på att han var gascognare. Ögonen vittnade om intelligens och den böjda näsan var välformad. Vid sidan bar han en lång värja i lädergehäng.

Vem är han? Han har också med sig en pinsamt raggig och gammal häst som han lovat sin far att aldrig sälja. Hans fars råd är också värda att notera:

Om du får äran att uppträda vid hovet, som ditt gamla adelskap gör dig berättigad till, så tänk på att bära ditt namn med heder. Ta aldrig emot en oförrätt av någon annan än kardinalen och kungen. Det är genom sitt mod en adelsman kommer fram här i världen. Du är ung, och du bör vara modig av två skäl: du är gascognare, och du är min son. Undvik inte faran, utan sök i stället upp äventyren. Jag har lärt dig att hantera värjan. Du har knäveck av järn och en handlove av stål. Dra dig inte för att duellera, ty det är nu för tiden bevis på mod, eftersom det är förbjudet.

Citat ur De tre musketörerna av Alexandre Dumas.

Intressanta råd, han får, den unge d’Artagnan. Känns som en upptakt till äventyr. När jag läste boken i barndomsår stakade jag hela tiden mig igenom huvudpersonens namn som ”De Artaaag-nan”. Idag kan jag se hur ålderdomligt det känns att beskriva en persons karaktär genom hans kindben, men jag kan också lägga märke till likheter i attityd med Eugene de Rastignac i Honore de Balzacs Pappa Goriot. Det är bra att vara oförvägen men omtänksam, särskilt om kvinnor och heder, samt att vara ambitiös för att göra sig en position bland de mest välkända i den franska adeln. Attityden och ”vad som gäller” är det ju skickligt att få med så tidigt i personpresentationen, det ska jag försöka ta med mig som lärdom.

musketorer

När jag läser några sidor i början av boken slås jag också av hur fullspäckad med klassiska citat den här boken måste vara.

”Dra dig inte för att duellera, ty det är nu för tiden bevis på mod, eftersom det är förbjudet.”

”Den unge mannen var ytterst rädd om sitt anseende. Han tog varje småleende för en förolämpning och varje blick för en utmaning.”

”Vänd er om, herr spefågel! Så slipper jag sticka ner er bakifrån.”

Och så vidare …

Kvinnor, män och Kallocain

Det här inlägget är delvis en fortsättning från det förra.

I Kallocain har Karin Boye skrivit om en värld som är polisstyrd och militariserad, där man inte får tycka illa om staten – eller om de villkor som krävs för att tjäna staten. I nedanstående text är det Linda Kall, som för första gången har börjat prata med sin man och erkänner hur hon har sett på sin kvinnoroll och barnafödande.

Jag tycker att Karin Boyes röst och ord är intressanta, särskilt mot bakgrund av att jag nyss hörde det här: Så här lät det i Sveriges Radio år 1938Lyssnarna ringde in och klagade, därför att en kvinna läste upp radionyheterna. PÅ RIKTIGT, ALLTSÅ. Det låter också på klagomålen och svaren som att detta anses som rimligt och berättigat. Värt att lyssna – inte bara läsa, utan lyssna!

Nu till citatet. Det reflekterar mycket kring synen på kvinnors och mäns roll. Är detta en del av en verklighetsfrämmande stat, som aldrig har existerat? Jag undrar hur författarinnan själv tänkte … Karin Boye skrev boken år 1940.

– Minns du, när jag gick med Ossu? Minns du, att vi hela tiden hade klart för oss att det måste bli en pojke? Jag vet inte om du bara gick in på min önskefantasi, men åtminstone sa du, att du också trodde att det skulle bli en pojke. Vet du, jag tror att jag skulle ha blivit förfärligt förolämpad om det hade blivit en flicka – jag skulle ha uppfattat det som en oförrätt mot mig, mig, som varit så lojal medsoldat, att jag själv gladeligen skulle dött, om ett medel hade blivit uppfunnet, så att kvinnor blev överflödiga. Ja, för jag uppfattade dem som ett nödvändigt ont – ännu så länge nödvändigt.

man-vill-ju-sa-garna-ha-ett-litet-litet-vardeVisst hade jag reda på att vi officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika värdefulla som män – men bara i andra hand, bara därför att vi kunde föda nya män. Och hur det än sved i min fåfänga – man vill ju så gärna ha ett litet, litet värde, nej, det är inte sant, man vill ha ett stort värde – hur det sved, så medgav jag ju i alla fall, att jag var inte så mycket värd.

Kvinnor är inte lika bra som män, sade jag till mig själv, de har inte lika stora kroppskrafter, kan inte lyfta så tungt, härdar inte ut lika bra i bombregnet, deras nerver är inte lika dugliga i ett fältslag, de är överhuvudtaget sämre krigare, sämre medsoldater än männen. De är bara ett medel att framställa krigare med. Att man sätter dem lika högt officiellt, det är en artighet, alla vet att det är en artighet, för att de ska vara glada och tillmötesgående.

Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken. Då kan hela Staten fyllas med män, och man behöver inte kasta bort några kostnader på att ge flickor näring och utbildning. Visst var det en underligt tom känsla ibland att veta, att man bara skulle vara ett förvaringsrum, tills vidare nödvändigt, men alldeles för dyrbart. Nå, men när jag nu var så ärlig att jag erkände det – skulle det inte då ha varit en för stor besvikelse, om jag första gången jag födde hade fått något som också bara var ett förvaringsrum?

Men det blev inte så, Ossu var lyckligtvis en blivande man, jag hade nästan fått en mening. Så lojal var jag på den tiden, Leo.

Ur Kallocain, Karin Boye.

Här har vi en text som är brännbar än idag. Hela monologen, som ligger i slutet av boken, är intressant. I tanken kan jag också koppla en del från Karin Boye till inlägget ”När kvinnor hejar på sina förtryckare” av Ulrika Good.

Vissa böcker behöver man läsa sakta

Historien kan vara långsam. Språket kan vara så stramt av återhållsamhet eller fullt av metaforer att man kan tro att en poet har skapat det. Och ibland är det ju så också. Som Kallocain, av Karin Boye, som jag tänkte citera i det här inlägget.

Det är verkligen så att vissa böcker blir mindre bra om man försöker läsa dem för snabbt. I stället tror jag man ska sakta in och läsa vissa meningar flera gånger, för att låta dem sjunka in. Författare som jag tänker på är Monika Fagerholm, Sara Stridsberg och kanske Halldór Laxness (men hans långa text orkade jag inte läsa sakta, och uppskattade följdaktligen inte heller).

Här kommer ett citat ur Kallocain, när Leo Kall inte har kunnat låta bli att ge sin fru Linda en spruta med det sanningscerum han har uppfunnit, för att han ville veta vad hon tänker (och framför allt om hon har varit otrogen). De lever i ett hårt styrt samhälle där alla ska lyda och tjäna staten, och vara lyckliga – det är inte tillåtet att ens tänka något negativt om staten. Men sprutan fick Linda att börja tala, och nästa kväll utspelar sig följande samtal:

– Jag vill tala med dig, sade hon äntligen med svårighet. Länge. Du måste höra på. Vill du det?
– Ja, sade jag. Linda, jag har gjort dig illa.
Hon log ett litet darrande leende.
– Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld, sade hon. Men det räcker inte. Efteråt har jag förstått, att antingen måste jag dö av skam, eller också måste jag fortsätta: frivilligt. Får jag fortsätta? Vill du ha lite mer av mig, Leo?

Jag kunde inte svara, och från och med nu kan jag inte redogöra för vad som hände inom mig själv, eftersom inte den minsta del av mig gjorde annat än lyssnade. Jag har den bestämda uppfattningen, att jag dittills aldrig hade lyssnat i hela mitt liv. Vad jag förut kallade att lyssna var väsenskilt från detta. Då hade mina öron gjort tjänst på sitt håll, mina tankar på sitt, mitt minne registrerat allt mönstergillt och mitt intresse ändå legat någon annanstans, jag vet inte var. Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.

du-har-brutit-upp-mig-som-en-konservburk-med-valdDet är mycket detaljerat. Karin Boye tar om (tråkiga) detaljer och det går långsamt framåt. Ändå växer texten när man ger den sin fullständiga närvaro i läsningen. Meningarna stannar. ”Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld”, och ”Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.” Jag skruvar på mig, det är inte ett överflödigt tecken eller ord. Jag antar att det kallas att hon behärskar sin stilistik.

Vilken förstamening kommer ur vilken bok – JCO

Här kommer fortsättningen på onsdagens inlägg. Ur fem av Joyce Carol Oates böcker har jag plockat första meningen, ibland både i prologen och i kapitlet, men jag skrev inte vilken start som hörde till vilken bok. Nedanför bilden kommer svaren. (Om du vill gissa, gå till inlägget Gissa förstameningen först.)

Blonde av Joyce Carol Oates

Foto: boken Blonde, av Joyce Carol Oates.

Böcker att välja mellan: Dödgrävarens dotter, Blonde, Lilla himlafågel, Svart flicka vit flicka, Dagbok 1973-1982.

Bok 1.

Prologen börjar med:
Jag har bestämt mig för att börja en text utan att skriva någon rubrik.

Kapitel 1 börjar med:
Ååh, Gud.
Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång.

Boken är: Svart flicka, vit flicka. Texten efter ”Jag har bestämt mig för att börja en text …” fortsätter:

Det kommer att bli en undersökning, tror jag. En utredning av min rumskamrat Minette Swifts död, som inträffade när vi gick på college, det var för femton år sedan den här veckan: det var på kvällen före hennes nittonde födelsedag som inföll den 11 april, 1975.

Jag tycker att det är intressant att lägga märke till två saker. För det första: uppbyggnaden. I prologen får man veta att boken (troligtvis) kommer att sluta där den började, med att någon dör. Samma tema kommer ju igen, exempelvis i boken Blonde. För det andra: variationen mellan korta, direkt-tänkta meningar, som avspeglar en personlighet, och längre faktameningar som ger namn på personerna och sätter in händelserna i tid och rum. Detta skrivsätt återkommer i inledningen av bok 3. Och ja, det fångar mig. Ibland kan jag läsa och känna att det är ett medvetet grepp från författarinnan, men det fångar mig ändå. ”Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång” – känns som onödig information, som om det hade räckt med en mening för att beskriva detta. Mening två skaver lite grann. Men det är bra att den skaver, den ger en personlighet till berättaren. Den får mig att tänka och fråga ”vadå, skulle hon inte ha vaknat direkt?”. Den får mig engagerad.

Bok 2.

Prologen börjar med:
I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden.

Kapitel 1 börjar med:
Den här filmen har jag sett hela mitt liv, men ändå aldrig till slutet.

Boken är: Blonde

Båda raderna låter filmiska, eller hur? Blonde är ju en fiktiv biografi om en skådespelerska, som i mångt och mycket liknar/föreställer Norma Jean/Marilyn Monroe. Den är en egen historia, säkert inte Norma Jeans helt och hållet, men det är en engagerade och jobbig berättelse där Oates sätt att skriva ser till att man orkar vidare där det är tungläst. Vips har hon flyttat framåt i tiden och saker som uppfattas som grundförutsättningar för huvudpersonens varande har ändrats. Hon håller nyfikenheten uppe hela tiden. Det som har hänt är att livet svänger, så som livet gör, och huvudpersonens sätt att agera får förändras med livet. Jag är så grymme-imponerad av det här.

Möjligen är en negativ sak att den första prologmeningen inte fullt ut följs upp i boken. Döden kommer inte in som självständig berättare. Det här är Norma Jeans bok, eller ‘den blonda skådespelerskan’, som hon kallas genom långa avsnitt, så att ett slags utifrånperspektiv uppnås. Det känns verkligen som att hon har sett sitt eget liv som en film, men inte till slutet, som första kapitlets första mening.

Bok 3.

Prologen börjar med:
”I djurriket gör man sig snabbt av med de svaga.”

Kapitel 1 börjar med:
En eftermiddag i september 1959 var en ung fabriksarbeterska på väg hem längs med dragvägen vid Eric Barge Canal öster om den lilla staden Chautauqua Falls, när hon märkte att någon följde efter henne på ungefär tio meters håll.

Boken är: Dödgrävarens dotter.

I prologen talar huvudpersonens far, dödgrävaren själv. Han känner sig som en av de svaga, och det här är romanens tema: den svaga mot de som är starkare, är den svaga egentligen starkare än vad som syns, och hur långt kan (måste) man gå för att överleva? Första meningen är faktatung och det är en av bokens styrkor också – den känns oerhört verklig, tack vare JCO:s exakta skrivande. Och kanske också för att hon inte följer en normal storytellingkurva i den här boken. När jag läste den tänkte jag att hon bryter mot alla regler. Kanske skriver jag om den här boken igen.

Bok 4.

En dagbok som ett experiment i medvetenhet.

Boken är (förstås): Dagbok 1973-1982. Inledningen i kapitel ett:1973 är riktigt bra, där skriver Oates om just de enda skäl jag skulle kunna tänka mig som kunde få mig att skriva dagbok. För jag vill inte skriva en dagbok och redogöra för de saker jag har gjort. Jag vill inte dela mina hemligheter i en bok. Men jag skulle gärna vilja göra lite av det hon skriver:

… ett försök att dokumentera inte bara den yttre världen, och inte bara de nyckfulla, flyktiga, efemära ”tankar” som nuddar vid oss som knott, utan också den motspänstiga och okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet; vardagslivets händelser, vardaglighet, dagsljuset, upplevelsens dagslända.

Tänk att sätta ljuset på ”den okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet”. Men det skulle jag förstås inte kunna. Det blir mest tankar ”som nuddar vid oss som knott”. Kan inte riktigt säga att jag tycker att dagboken lyckas, eftersom jag inte känner J. C. Oates liv, och eftersom det inte framstår som så värst vardagligt (däremot eftertraktansvärt) för mig. Men den är intressant läsning.

Bok 5.

Mitt hjärta var så uppfyllt av längtan. Detta hände för mycket länge sedan.

Boken är: Lilla himlafågel.

Även här är det en jag-berättare. Hon har en ganska egen röst, men jag tycker att jag känner igen samma röst och attityd i ungdomsboken Vilda gröna ögon (som jag har läst hela, jag har bara hunnit läsa början av Lilla himlafågel).

Vad kan man lära av det här? Jagberättare är effektivt (men man vet att de har överlevt så länge de kan se tillbaka och berätta sin historia). Den egna rösten, det egna sättet att sätta samman meningar är också ett sätt att förmedla personlighet. Och: variera korta och långa meningar.

Be för de levande

När jag ändå är inne på Steinbeck och Vredens druvor … Det finns många citat i boken, som gott klarar att stå för sig själva. Här är ett av dem.

Farfar Joad har dött under resan och Casy blir ombedd att säga några ord vid hans grav.

”Och skulle jag be, då bleve det för dem som inte vet hur de ska bära sig åt. Farfar här, han har raka vägen framför sig, som är lätt att hitta.”

En livsfilosofisk tanke; den låter som en tanke från Steinbeck själv. Ett strindbergskt ”Det är synd om människan”, eller hur? Vi befinner oss i ett (i boken ack så) vanligt (och förstås ack så gripande) läge av eländighet, och det kommer inte att bli bättre. Man förstår att de ”som inte vet hur de ska bära sig åt”, är de själva, sällskapet av personer som reser tillsammans.

”Jag vet inte om han var god eller ond, men det spelar mindre roll. Han var levande, det är det som betyder något. Och nu är han död, och det betyder ingenting.”

… säger Casy också, den motvillige predikanten, som inte vill fara med bedrägeri och osanning när livet är som det är.  Det är en känsla av hopplöshet, men det finns ändå värme och integritet i hans ord. Jag vill också kunna skriva fram sådana karaktärer, som visar värme och ärlighet eftersom deras ord och handlingssätt ger en känsla av att de har stark egen integritet.

Vredens druvor

Vredens druvor av John Steinbeck är en av de bästa böcker jag har läst. Historien stannade hos mig länge.

vrede

En intressant sak är Steinbecks berättarteknik. I berättelsen följer vi ju en familj, som på grund av torka, skulder och fattigdom tvingas bryta upp från sitt liv och bege sig västerut, i jakt på arbete. Vi följer familjen på nära håll och lär känna dem alla; jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på vissa av dem, trots att de är fiktiva.

Men familjen är inte ensamma om sitt öde. Då och då i boken kliver Steinbeck ut och utvidgar berättelsen till en slags egensinnig yttre miljöbeskrivning – hur ser det ut, vad händer, hur reagerar människorna runt omkring våra huvudpersoner. Han beskriver dem i grupp, som människor i en namnlös – men allt annat än oviktig – massa.

Till exempel här, i början av boken:

”Människorna kom ut och vädrade i den heta, stickande luften och satte handen för näsan för att skydda sig mot den. Och barnen kom ut, men de sprang inte omkring och lekte och skrek, som de skulle ha gjort efter regn. Karlarna stod vid sina stängsel och såg ut över den förödda majsen som torkade bort hastigt nu; bara här och där  skymtade lite grönt genom stoftlagret. och-kvinnorna-kom-ut-och-stallde-sig-bredvid-sina-manMännen var tysta och rörde sig inte mycket. Och kvinnorna kom ut och ställde sig bredvid sina män – för att känna efter om männen denna gång skulle bryta samman.

Kvinnorna iakttog i hemlighet männens ansikten, ty grödan kunde få gå, om bara något annat fanns kvar. Barnen stod i närheten och ritade figurer i dammet med sina bara tår, och barnen kände sig för, om män och kvinnor skulle bryta samman …”

Ur Vredens druvor, John Steinbeck (1902-1968).

Jag tänker på Julie Otsuka, Vi kom över havet, och hennes vi-perspektiv genom hela historien (har inte läst den än, men är nyfiken på den). Jag tror att det är samma känsla, som hon förmedlar med sitt ‘vi’. Det stora skeendet, det här är inte bara en människas problem, utan ett människoöde, som kan drabba oss alla. Så här var det. Så här såg det ut, så här kände alla. Allmängiltigt. Skickligt.