Umberto Eco om litteraturens funktion

Hittade en bok av Umberto Eco som heter Tankar om litteratur. I hans första text i boken skriver han om hur berättelsen endast till hälften är immateriell. Den andra halvan av berättelsen är knuten till en bok, med formgivning, känsla i papperet och så vidare. Eller till en skärmläsning, som med andra förutsättningar också rymmer fysiska och materiella förutsättningar.

Umberto Eco Tankar om litteratur

Foto: detalj av omslaget, Umberto Eco, Tankar om litteratur.

Den immateriella delen av berättelsen kan vara mer eller mindre fast och färdigdefinierad. Berättelse som har vandrat runt i muntlig form lever i många variationer. Deras huvudpersoner blir ”individer som lever i många partiturer”. Man kan ha en relation till dem utan att ha läst originalberättelsen. Som kung Arthur, eller kanske Alice i Underlandet. De kan dyka upp än här, än där.

Idag, med internet och alla möjligheter att länka mellan tankar, all kapacitet till medskapande som finns, så blir det ganska lätt att låta personer ur olika historier mötas, eller att låta fiktiva personer genomleva helt nya situationer som inte fanns i originalberättelsen. Är det fel?

Nej, menar Umberto Eco, detta har gjorts sedan långt innan tekniska möjligheter gjorde det lättare. Det blir ett njutbart skapande och upplevande för stunden – han jämför det med jazzens jamsessioner.

Men det finns saker i den skrivna litteraturen som har utvecklats till en allmänt vedertagen sanning. Gifte sig Hamlet någonsin med Ofelia? Nej, svarar vi, för det vet vi från Shakespeares verk. Tar Anna Karenina livet av sig? Ja, säger vi, för det är fakta, det står så i boken. Och när vi har läst det har vi upplevt det. Det är ingen trosfråga – det handlar om en litterär person, och för den litterära personen är det sanning, hävdar Eco, och visst har han rätt.

De stora historierna är på detta sätt oföränderliga, och vi behöver dem, för de är som livet självt. Som läsare vill vi ofta förändra ödet för kära huvudpersoner, men vi kan inte, de är helt i den ursprungliga berättarens våld. Då får vi en chans att bearbeta livets svårigheter känslomässigt genom identifikation, utan att fysiskt behöva genomlida dem.

”Det hypertextuella berättandet kan lära oss frihet och kreativitet. Det är gott och väl, men ändå inte allt.

De färdiga berättelserna lär oss också att dö. Jag tror att denna uppfostran till Öde och död är en av litteraturens huvudsakliga funktioner. Det finns kanske fler, men just nu kan jag inte komma på några.”

Ur Några av litteraturens funktioner, Tankar om litteratur av Umberto Eco.

Intressant resonemang, tycker jag.

Annonser

Vredens druvor

Vredens druvor av John Steinbeck är en av de bästa böcker jag har läst. Historien stannade hos mig länge.

vrede

En intressant sak är Steinbecks berättarteknik. I berättelsen följer vi ju en familj, som på grund av torka, skulder och fattigdom tvingas bryta upp från sitt liv och bege sig västerut, i jakt på arbete. Vi följer familjen på nära håll och lär känna dem alla; jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på vissa av dem, trots att de är fiktiva.

Men familjen är inte ensamma om sitt öde. Då och då i boken kliver Steinbeck ut och utvidgar berättelsen till en slags egensinnig yttre miljöbeskrivning – hur ser det ut, vad händer, hur reagerar människorna runt omkring våra huvudpersoner. Han beskriver dem i grupp, som människor i en namnlös – men allt annat än oviktig – massa.

Till exempel här, i början av boken:

”Människorna kom ut och vädrade i den heta, stickande luften och satte handen för näsan för att skydda sig mot den. Och barnen kom ut, men de sprang inte omkring och lekte och skrek, som de skulle ha gjort efter regn. Karlarna stod vid sina stängsel och såg ut över den förödda majsen som torkade bort hastigt nu; bara här och där  skymtade lite grönt genom stoftlagret. och-kvinnorna-kom-ut-och-stallde-sig-bredvid-sina-manMännen var tysta och rörde sig inte mycket. Och kvinnorna kom ut och ställde sig bredvid sina män – för att känna efter om männen denna gång skulle bryta samman.

Kvinnorna iakttog i hemlighet männens ansikten, ty grödan kunde få gå, om bara något annat fanns kvar. Barnen stod i närheten och ritade figurer i dammet med sina bara tår, och barnen kände sig för, om män och kvinnor skulle bryta samman …”

Ur Vredens druvor, John Steinbeck (1902-1968).

Jag tänker på Julie Otsuka, Vi kom över havet, och hennes vi-perspektiv genom hela historien (har inte läst den än, men är nyfiken på den). Jag tror att det är samma känsla, som hon förmedlar med sitt ‘vi’. Det stora skeendet, det här är inte bara en människas problem, utan ett människoöde, som kan drabba oss alla. Så här var det. Så här såg det ut, så här kände alla. Allmängiltigt. Skickligt.