Tyck inte synd om de döda

En tanke som liknar en tanke … Ett råd från Dumbledore i en av Harry Potter-böckerna, i ett avsnitt där mycket handlar om döden:

Tyck inte synd om de döda, Harry. Tyck synd om dem som lever, och framför allt om dem som lever utan kärlek.

J.K. Rowling

Jag tycker att det påminner om vad Steinbeck säger om att be för de levande, som jag citerade nyss. Det är samma grundtanke, utbyggt med Rowlings tema om att kärlek är kraften som kan övervinna magi. Undrar om hon har läst Vredens druvor. Med hennes sociala patos är jag ganska säker på att hon har det.

Ett fint råd, och kanske en fin passning till en vacker tanke. Samtidigt vill jag påstå att hon har fel. Jag tror inte att människor mår bra av att tyckas synd om. Tycka synd om är något jag upplever som avståndstagande. Det är nog först de döda jag kan tycka synd om, för där kan inget längre överbryggas, där kan jag inte ställa mig bredvid och försöka hjälpa till eller dela en sorg på lika villkor. Jag tycker synd om dem som dör innan de har levt färdigt sitt liv.

Det här citatet handlade mer om textens innehåll, och livsfilosofi, än om skrivsätt. Jag kan ändå kommentera att jag gillar när författare vågar väva in en del tankar om stora saker, som meningen med livet och annan livsvisdom. Vissa tycker att det blir för högtravande, pompöst, pretentiöst. Jag tycker att det funkar, när det är väl underbyggt hos de personer som yttrar sina tankar, och i situationerna de går igenom.

harry potter och dodsrelikerna

Foto: en välläst Harry-Potter-bok i vår bokhylla.

Annonser

Mer om magins uppdykande

När jag nu skrev om magins uppdykande fick jag lust att titta tillbaka på hur det beskrevs av J.K Rowling i den första Harry Potter-boken. Jag bläddrade fram och tillbaka i boken ett tag, det var lite svårt att välja citat.

HPi

Skulle jag ta ett stycke redan på andra sidan i första kapitlet, där mr Dursley ser en katt stå och läsa på en karta och en skylt? Han blinkar och stirrar på katten, men kommer fram till att katter inte kan sådana saker, så han ruskar på sig och tänker vidare på den beställning han hoppas få på borrar, i stället.

Eller att det är konstiga stjärnskott över hela Storbritannien, mystiska personer i mantlar och ugglor som flyger omkring i dagsljus?

Eller kanske skulle jag ta sidan 41-42, där ormen i djurparken blinkar åt Harry, de pratar med varandra, och Harry får glasfönstret framför buren att försvinna så att Dudley ramlar in och ormen tar sig ut? Nä, det var inte riktigt magi för mig, för Harry har inte förstått att det är magi ännu. Jag minns att jag nästan läste förbi det avsnittet när jag läste boken första gången, för jag var så nyfiken på vad som skulle komma att hända, när Harry skulle komma till Hogwarts, och så vidare. Jag liksom bara tänkte ”och så har Harry det tråkigt på djurparken, jaha, och Dudley är dryg, jaha, och ormen och visst, jaha …” Och sedan blev det bara mer ett ”jamen, hoppsan, vad var det som hände? Okej, Harry trasslade till det så de blev arga på honom igen, jaha …”

Breven som kommer med ugglor från alla håll är ganska roliga, och Hagrids uppdykande är ju helskönt. Här hade historien tagit fart för mig, men det känns ändå inte riktigt som magi. Den första trollkonst som sker är när Hagrid ger Dudley en grissvans.

Men det första stället där magiska grejor på riktigt får skapa förundran, är för mig då Harry och Hagrid ska ta sig vidare från Den läckande kitteln:

Under tiden var Hagrid sysselsatt med att räkna tegelstenar i muren ovanför soptunnan.

”Tre uppåt … två tvärsöver …” mumlade han. ”Okej, undan me dej, Harry.”

Han knackade lätt i väggen tre gånger med spetsen på sitt paraply.

Tegelstenen som han hade rört vid darrade till, den vickade mitt i den dök det upp ett litet hål, det blev bredare och bredare, en sekund senare stod de framför en valvport som var tillräckligt stor även för Hagrid, en valvport som ledde ut till en kullerstensgata som slingrade sig och försvann utom synhåll.
”Välkommen”, sa Hagrid, ”till Diagongränden.”

Han flinade åt Harrys förvåning. De klev ut genom valvporten. Harry såg sig hastigt om över axeln och såg hur valvporten omedelbart krympte ihop igen till en stadig mur.

Ur Harry Potter och de vises sten, av J. K. Rowling.

För mig tror jag att den där magiska känslan skapas när huvudpersonen får reagera på magin. Kanske är det barnsligt (inget fel på att vara barn!), för just då är jag som läsare helt med och delar hans eller hennes förundran.

Ur Harry Potter och dödsrelikerna (bok nr 7)

Harry och Luna ska ta sig in i Rawenclaws uppehållsrum. På dörren sitter en dörrklapp i form av en örn.

Örnens näbb öppnade sig genast, men i stället för ett fågelskri hördes en mjuk och melodisk röst som sa:
”Vad kom först? Fågel Fenix eller flamman?”
”Hm … vad tror du, Harry? sa Luna eftertänksamt.
”Va? Har ni inget lösenord?”
”Nej, nej. Man måste svara på en fråga”, sa Luna.
”Men om man svarar fel då?”
”Då får man vänta till nån svarar rätt”, sa hon. ”På det sättet lär man sig nåt, förstår du.”
”Jo, visst … Men problemet är att vi inte har tid att vänta på nån annan, Luna.”
”Jag förstår vad du menar”, sa hon allvarligt. ”Okej då, jag tror att svaret är att en cirkel inte har nån början.”
”Klokt svarat”, sa rösten och dörren gled upp.

Ur Harry Potter och dödsrelikerna, av J. K. Rowling.

Det jag gillar med den här dialogen är att den är väl underbyggd från tidigare i boken. Vi vet hur man kommer in i Gryffindors sällskapsrum, det är med hjälp av ett lösenord. Vi vet också att Ravenclaw står för kunskap, därför är det helt logiskt att dörren öppnas med hjälp av att besvara en fråga. da-far-man-vanta-till-nan-svarar-ratt-sa-honSamtidigt är det så helt i enlighet med Lunas drömmande karaktär att egentligen veta svaret, men ändå fundera ett tag tillsammans med Harry innan hon får fram det. Vi hör liksom hur Luna finner sig i det någon annan har sagt, att man bara får vänta, och så är det inte mer med det.

Och vi hör, följdenligt med historien, att Harry har bråttom, medan Luna inte är den som lätt blir stressad.

Dessutom får hela replikskiftet med gåta och svar mig att associera till Alice i Underlandet. Det har jag inte belägg för, eftersom det var alldeles för länge sedan jag läste Alice. Roligt att till slut få ett bra svar på gåtan om fenixen och flamman – eller som den är mera känd – hönan och ägget.