Be för de levande

När jag ändå är inne på Steinbeck och Vredens druvor … Det finns många citat i boken, som gott klarar att stå för sig själva. Här är ett av dem.

Farfar Joad har dött under resan och Casy blir ombedd att säga några ord vid hans grav.

”Och skulle jag be, då bleve det för dem som inte vet hur de ska bära sig åt. Farfar här, han har raka vägen framför sig, som är lätt att hitta.”

En livsfilosofisk tanke; den låter som en tanke från Steinbeck själv. Ett strindbergskt ”Det är synd om människan”, eller hur? Vi befinner oss i ett (i boken ack så) vanligt (och förstås ack så gripande) läge av eländighet, och det kommer inte att bli bättre. Man förstår att de ”som inte vet hur de ska bära sig åt”, är de själva, sällskapet av personer som reser tillsammans.

”Jag vet inte om han var god eller ond, men det spelar mindre roll. Han var levande, det är det som betyder något. Och nu är han död, och det betyder ingenting.”

… säger Casy också, den motvillige predikanten, som inte vill fara med bedrägeri och osanning när livet är som det är.  Det är en känsla av hopplöshet, men det finns ändå värme och integritet i hans ord. Jag vill också kunna skriva fram sådana karaktärer, som visar värme och ärlighet eftersom deras ord och handlingssätt ger en känsla av att de har stark egen integritet.

Annonser

Vredens druvor

Vredens druvor av John Steinbeck är en av de bästa böcker jag har läst. Historien stannade hos mig länge.

vrede

En intressant sak är Steinbecks berättarteknik. I berättelsen följer vi ju en familj, som på grund av torka, skulder och fattigdom tvingas bryta upp från sitt liv och bege sig västerut, i jakt på arbete. Vi följer familjen på nära håll och lär känna dem alla; jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på vissa av dem, trots att de är fiktiva.

Men familjen är inte ensamma om sitt öde. Då och då i boken kliver Steinbeck ut och utvidgar berättelsen till en slags egensinnig yttre miljöbeskrivning – hur ser det ut, vad händer, hur reagerar människorna runt omkring våra huvudpersoner. Han beskriver dem i grupp, som människor i en namnlös – men allt annat än oviktig – massa.

Till exempel här, i början av boken:

”Människorna kom ut och vädrade i den heta, stickande luften och satte handen för näsan för att skydda sig mot den. Och barnen kom ut, men de sprang inte omkring och lekte och skrek, som de skulle ha gjort efter regn. Karlarna stod vid sina stängsel och såg ut över den förödda majsen som torkade bort hastigt nu; bara här och där  skymtade lite grönt genom stoftlagret. och-kvinnorna-kom-ut-och-stallde-sig-bredvid-sina-manMännen var tysta och rörde sig inte mycket. Och kvinnorna kom ut och ställde sig bredvid sina män – för att känna efter om männen denna gång skulle bryta samman.

Kvinnorna iakttog i hemlighet männens ansikten, ty grödan kunde få gå, om bara något annat fanns kvar. Barnen stod i närheten och ritade figurer i dammet med sina bara tår, och barnen kände sig för, om män och kvinnor skulle bryta samman …”

Ur Vredens druvor, John Steinbeck (1902-1968).

Jag tänker på Julie Otsuka, Vi kom över havet, och hennes vi-perspektiv genom hela historien (har inte läst den än, men är nyfiken på den). Jag tror att det är samma känsla, som hon förmedlar med sitt ‘vi’. Det stora skeendet, det här är inte bara en människas problem, utan ett människoöde, som kan drabba oss alla. Så här var det. Så här såg det ut, så här kände alla. Allmängiltigt. Skickligt.