Vissa böcker behöver man läsa sakta

Historien kan vara långsam. Språket kan vara så stramt av återhållsamhet eller fullt av metaforer att man kan tro att en poet har skapat det. Och ibland är det ju så också. Som Kallocain, av Karin Boye, som jag tänkte citera i det här inlägget.

Det är verkligen så att vissa böcker blir mindre bra om man försöker läsa dem för snabbt. I stället tror jag man ska sakta in och läsa vissa meningar flera gånger, för att låta dem sjunka in. Författare som jag tänker på är Monika Fagerholm, Sara Stridsberg och kanske Halldór Laxness (men hans långa text orkade jag inte läsa sakta, och uppskattade följdaktligen inte heller).

Här kommer ett citat ur Kallocain, när Leo Kall inte har kunnat låta bli att ge sin fru Linda en spruta med det sanningscerum han har uppfunnit, för att han ville veta vad hon tänker (och framför allt om hon har varit otrogen). De lever i ett hårt styrt samhälle där alla ska lyda och tjäna staten, och vara lyckliga – det är inte tillåtet att ens tänka något negativt om staten. Men sprutan fick Linda att börja tala, och nästa kväll utspelar sig följande samtal:

– Jag vill tala med dig, sade hon äntligen med svårighet. Länge. Du måste höra på. Vill du det?
– Ja, sade jag. Linda, jag har gjort dig illa.
Hon log ett litet darrande leende.
– Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld, sade hon. Men det räcker inte. Efteråt har jag förstått, att antingen måste jag dö av skam, eller också måste jag fortsätta: frivilligt. Får jag fortsätta? Vill du ha lite mer av mig, Leo?

Jag kunde inte svara, och från och med nu kan jag inte redogöra för vad som hände inom mig själv, eftersom inte den minsta del av mig gjorde annat än lyssnade. Jag har den bestämda uppfattningen, att jag dittills aldrig hade lyssnat i hela mitt liv. Vad jag förut kallade att lyssna var väsenskilt från detta. Då hade mina öron gjort tjänst på sitt håll, mina tankar på sitt, mitt minne registrerat allt mönstergillt och mitt intresse ändå legat någon annanstans, jag vet inte var. Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.

du-har-brutit-upp-mig-som-en-konservburk-med-valdDet är mycket detaljerat. Karin Boye tar om (tråkiga) detaljer och det går långsamt framåt. Ändå växer texten när man ger den sin fullständiga närvaro i läsningen. Meningarna stannar. ”Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld”, och ”Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.” Jag skruvar på mig, det är inte ett överflödigt tecken eller ord. Jag antar att det kallas att hon behärskar sin stilistik.

Annonser

Att beskriva kärlek

Deras läppars mjuka, hetsiga lek förvandlades en aning varje gång de möttes och motvilligt skildes medan de båda göt varandra fulla av ljus som tvinnades till en enda självlysande tråd av idel mjukhet och ljuvhet.

Och så lite senare:

Likt en insekt som fäller ihop sina vingar sänkte Fusako sina långa ögonfransar.

Ännu lite senare:

De klamrade sig fast vid varandra och kolliderade i häftiga, klumpiga rörelser, likt vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld. Ryuji var beredd att dö lycklig i detta nu.

Alla tre citaten kommer ur Sjömannen som föll i onåd hos havet, Yukio Mishima.

Kyssen, i stycke ett, tycker jag är fint beskriven. Att gjuta varandra fulla av ljus. En självlysande tråd. Idel mjukhet och ljuvhet. Intressant.

Och sedan riktigt roligt, med djuren … De hånglar bara, i det sista stycket, Fusako och Ryuji. De går iväg för att fortsätta senare, hemma hos henne. ”… vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld.” Man kan väl säga att Fusakos inre känslor växte lite, från meningen där hon blygsamt (och, som jag tycker, irriterande überkvinnligt) fällde ihop sina insektsvinge-ögonfransar, alldeles nyss. 🙂

Jag är inte säker på vad jag tycker om boken, och jag skulle inte acceptera den här typen av beskrivning i alla böcker, men här tycker jag att Mishima har använt välfunna liknelser.