Mer om magins uppdykande

När jag nu skrev om magins uppdykande fick jag lust att titta tillbaka på hur det beskrevs av J.K Rowling i den första Harry Potter-boken. Jag bläddrade fram och tillbaka i boken ett tag, det var lite svårt att välja citat.

HPi

Skulle jag ta ett stycke redan på andra sidan i första kapitlet, där mr Dursley ser en katt stå och läsa på en karta och en skylt? Han blinkar och stirrar på katten, men kommer fram till att katter inte kan sådana saker, så han ruskar på sig och tänker vidare på den beställning han hoppas få på borrar, i stället.

Eller att det är konstiga stjärnskott över hela Storbritannien, mystiska personer i mantlar och ugglor som flyger omkring i dagsljus?

Eller kanske skulle jag ta sidan 41-42, där ormen i djurparken blinkar åt Harry, de pratar med varandra, och Harry får glasfönstret framför buren att försvinna så att Dudley ramlar in och ormen tar sig ut? Nä, det var inte riktigt magi för mig, för Harry har inte förstått att det är magi ännu. Jag minns att jag nästan läste förbi det avsnittet när jag läste boken första gången, för jag var så nyfiken på vad som skulle komma att hända, när Harry skulle komma till Hogwarts, och så vidare. Jag liksom bara tänkte ”och så har Harry det tråkigt på djurparken, jaha, och Dudley är dryg, jaha, och ormen och visst, jaha …” Och sedan blev det bara mer ett ”jamen, hoppsan, vad var det som hände? Okej, Harry trasslade till det så de blev arga på honom igen, jaha …”

Breven som kommer med ugglor från alla håll är ganska roliga, och Hagrids uppdykande är ju helskönt. Här hade historien tagit fart för mig, men det känns ändå inte riktigt som magi. Den första trollkonst som sker är när Hagrid ger Dudley en grissvans.

Men det första stället där magiska grejor på riktigt får skapa förundran, är för mig då Harry och Hagrid ska ta sig vidare från Den läckande kitteln:

Under tiden var Hagrid sysselsatt med att räkna tegelstenar i muren ovanför soptunnan.

”Tre uppåt … två tvärsöver …” mumlade han. ”Okej, undan me dej, Harry.”

Han knackade lätt i väggen tre gånger med spetsen på sitt paraply.

Tegelstenen som han hade rört vid darrade till, den vickade mitt i den dök det upp ett litet hål, det blev bredare och bredare, en sekund senare stod de framför en valvport som var tillräckligt stor även för Hagrid, en valvport som ledde ut till en kullerstensgata som slingrade sig och försvann utom synhåll.
”Välkommen”, sa Hagrid, ”till Diagongränden.”

Han flinade åt Harrys förvåning. De klev ut genom valvporten. Harry såg sig hastigt om över axeln och såg hur valvporten omedelbart krympte ihop igen till en stadig mur.

Ur Harry Potter och de vises sten, av J. K. Rowling.

För mig tror jag att den där magiska känslan skapas när huvudpersonen får reagera på magin. Kanske är det barnsligt (inget fel på att vara barn!), för just då är jag som läsare helt med och delar hans eller hennes förundran.

Annonser

När magin börjar verka

En sak jag gillar i många fantasyböcker är där magiska saker börjar ske, där förväntan om det magiska byggs upp. Ett steg mellan vardagsvärld och trovärdig förtrollning. Som när snön dyker upp på andra sidan pälsarna i garderoben i Narnia.

Vinter på Berättargränd

Eller som i Vinter på Berättargränd, av Erika Olofsson Liljedahl, där William och flickan han har mött, befinner sig i en skog där träden har ett spöklikt skimmer och mellanrummen mellan träden bildar mörka öppningar.

Med ett fast grepp runt en av trädstammarna för att inte ramla in genom öppningen lutade hon sig fram för att kika in i mörkret.

– Jag ser inget, konstaterade hon. Det är alldeles svart.

Flickan släppte trädet och vände sig mot William igen.

– Titta på din hand, utropade William, så förvånad att han glömde bort att viska.

Ett skimrande gråvitt stoft täckte flickans vante på insidan. Det såg ut som om den fått ett tunt lager glittrande damm. Flickan stirrade häpet på vanten, sedan borstade hon bort vad som fanns på den med hjälp av den andra handen. Stoftet virvlade genast upp och försvann i luften runt omkring henne.

Jag gillar sådant där glittrande stoft – även om det inte är exakt vad historien handlar om. Det är liksom känslan av magi, och att den tillåts överraska de personer jag läser om, som skapar sagostämningen för mig, tror jag.

Jag gillar också att det tydligen just har kommit ut en fortsättning på barnfantasyhistorien Vinter på Berättargränd, som heter Sommar på Berättargränd.