Vissa böcker behöver man läsa sakta

Historien kan vara långsam. Språket kan vara så stramt av återhållsamhet eller fullt av metaforer att man kan tro att en poet har skapat det. Och ibland är det ju så också. Som Kallocain, av Karin Boye, som jag tänkte citera i det här inlägget.

Det är verkligen så att vissa böcker blir mindre bra om man försöker läsa dem för snabbt. I stället tror jag man ska sakta in och läsa vissa meningar flera gånger, för att låta dem sjunka in. Författare som jag tänker på är Monika Fagerholm, Sara Stridsberg och kanske Halldór Laxness (men hans långa text orkade jag inte läsa sakta, och uppskattade följdaktligen inte heller).

Här kommer ett citat ur Kallocain, när Leo Kall inte har kunnat låta bli att ge sin fru Linda en spruta med det sanningscerum han har uppfunnit, för att han ville veta vad hon tänker (och framför allt om hon har varit otrogen). De lever i ett hårt styrt samhälle där alla ska lyda och tjäna staten, och vara lyckliga – det är inte tillåtet att ens tänka något negativt om staten. Men sprutan fick Linda att börja tala, och nästa kväll utspelar sig följande samtal:

– Jag vill tala med dig, sade hon äntligen med svårighet. Länge. Du måste höra på. Vill du det?
– Ja, sade jag. Linda, jag har gjort dig illa.
Hon log ett litet darrande leende.
– Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld, sade hon. Men det räcker inte. Efteråt har jag förstått, att antingen måste jag dö av skam, eller också måste jag fortsätta: frivilligt. Får jag fortsätta? Vill du ha lite mer av mig, Leo?

Jag kunde inte svara, och från och med nu kan jag inte redogöra för vad som hände inom mig själv, eftersom inte den minsta del av mig gjorde annat än lyssnade. Jag har den bestämda uppfattningen, att jag dittills aldrig hade lyssnat i hela mitt liv. Vad jag förut kallade att lyssna var väsenskilt från detta. Då hade mina öron gjort tjänst på sitt håll, mina tankar på sitt, mitt minne registrerat allt mönstergillt och mitt intresse ändå legat någon annanstans, jag vet inte var. Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.

du-har-brutit-upp-mig-som-en-konservburk-med-valdDet är mycket detaljerat. Karin Boye tar om (tråkiga) detaljer och det går långsamt framåt. Ändå växer texten när man ger den sin fullständiga närvaro i läsningen. Meningarna stannar. ”Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld”, och ”Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.” Jag skruvar på mig, det är inte ett överflödigt tecken eller ord. Jag antar att det kallas att hon behärskar sin stilistik.

Annonser

Bildpost – Maus är fantastisk

Kan inte plocka fram och sätta det exakta fingret på vad som gör Maus av Art Spiegelman så bra, det är väl helheten …Maus by Art Spiegelman

Men en sak som jag gillar är hur detaljer i samtalen känns äkta, att hans huvudperson (och även han själv i serien) får ha sina tydliga egenheter. Jag gillar förstås också att boken lyckas förmedla andra världskrigets fasor inklusive Spiegelmans fars livsöde på ett berörande sätt där humor ändå ingår – kanske kan jag visa exempel på det en annan gång.

Men nu tar jag ett klipp där just det där med personers egenheter visas, i dialog, och med tydligt gjorda referenser till verkligheten. Här understryks att boken är självbiografisk, på ett sätt som väl ganska ofta görs i serier idag, men jag är inte lika säker på att det var så under 1980-talet, då jag tror att denna del av Maus först publicerades.

I berättelsen har Art just irriterat sig på sin pappas egenheter, såsom snålhet och oförmåga att sätta sig in i hur andra tänker. Han diskuterar dem med Mala, som är hans pappas nuvarande fru. Medan de pratar kommer pappan in, och då börjar de prata om Arts seriebok i stället.

Mala: Det är en viktig bok. Folk som annars inte läser om såna saker kommer att bli intresserade.

Pappa: Ja. Jag läser själv aldrig serier och till och med jag är intresserad.

Mala: Det är klart att du är intresserad. Det är ju din historia.

Pappa: Ja, jag kan redan min historia  u t a n t i l l. Och ändå är jag intresserad.

Mala: Den får säkert stor framgång.

Pappa (till Art): Ja, en dag blir du berömd, som han vad var det han hette?

Art: Va? ”Berömd som han vad är det nu han heter”?

Pappa: Du vet … Den där kända, som ritar serier …

Art (flinar): Vad vet du för nån som ritar serier? … Walt Disney??

Pappa: JA! Walt Disney!

Pappa: Vänta! Vart ska du gå, Artie?

Art: … och hämta en penna … Jag måste skriva ner det här samtalet innan jag glömmer det.

Ur Maus, En överlevandes historia, kapitel 6, av Art Spiegelman.

ett klipp ur maus

Dialogen känns helt klart trovärdig, särskilt när man ser kroppsspråk och minspel hos de tecknade mössen. Skillnader mellan dem förstärks, och visst kan man nästan känna igen personerna från sitt eget liv, någon gång.

Dessutom gäller det att komma ihåg att hämta den där pennan lite oftare. Att skriva ner samtalet, detaljerna, så att man inte glömmer.

När karaktärer överraskar

En sak jag gillar väldigt mycket med Jodi Picoults bok Jacobs värld (den enda bok jag har läst av henne) är att karaktärerna har märkbart olika perspektiv och tankevärldar. Detta märks både i de avsnitt som skrivs ur deras synvinkel och i deras dialoger. Dessutom får personerna växa, jag får som läsare lära känna fler sidor av dem, allteftersom jag läser vidare. Underbart!

Jacobs värld

Här är ett exempel, genom citat från två dialoger berättade ur två olika personers synvinkel. Huvupersonen är Jacob, en tonårig kille med autistiska drag och Aspbergerdiagnos. Först får vi följa hans mamma, som har fått ett telefonsamtal från Jacobs mattelärare, om att Jacob knuffade till honom framme vid tavlan på lektionen.

Jag har knappt lagt på luren förrän Jacob dyker upp i köket och tar fram ett mjölkpaket ur kylskåpet.
”Hände det något på mattelektionen idag?” frågar jag.
Jacobs ögon vidgas. ”Du tål inte att höra sanningen”, säger han med en perfekt imitation av Jack Nicholson, vilket är ett säkert tecken på att han är besvärad.
”Jag har redan talat med mr Thornton. Jacob, du kan inte gå omkring och knuffa lärare.”
”Det var han som började.”
”Han knuffade väl inte dig!”
”Nej, men han sa: ‘Jacob, min treåring skriver snyggare än vad du gör.’ Och du har sagt att jag ska stå på mig om någon gör narr av mig.”

Det stämmer, det har jag sagt. Och en del av mig är faktiskt glad över att han har tagit initiativet till att interagera med en annan människa i stället för tvärtom – även om handlingen var olämplig.

Jacobs värld är sannerligen svart och vit. En gång, när han var yngre, ringde hans gympalärare för att Jacob hade fått ett utbrott när de spelade kickboll och en annan elev kastade den stora röda bollen på honom för att bränna honom. Man får inte kasta saker på folk, hade Jacob gråtande förklarat. Det är en regel.

Varför skulle en regel som gäller i en situation inte gälla i en annan? Om en mobbare retar honom och jag säger att det är okej att ge tillbaka – det är ibland det enda sättet att få vissa ungar att lämna honom i fred – varför skulle han då inte göra samma sak när en lärare kränker honom inför klassen?
”Man måste visa lärare respekt”, säger jag.
”Varför ska de få det gratis när alla andra måste visa att de är värda respekt?”
Jag blinkar förvånat och är mållös. För att livet är orättvist, tänker jag, men det vet Jacob redan bättre än de flesta.

Nästa dialog är några sidor framåt i boken, från ett avsnitt där Jacobs lillebror Theo just har sett två större killar reta Jacob och kasta hans bok i en lerpöl. ‘Jag’ i den här dialogen syftar på Theo.

Jacob rörde sig inte. Han satt i pölen med boken tryckt mot bröstet.
”Upp med dig”, sa jag och sträckte ut handen för att hjälpa honom.
Jacob stönade och reste sig upp. Han försökte bläddra i boken, men bladen var fastlimmade med gyttja. ”Det torkar”, sa jag. ”Ska jag hämta mamma?”
Han skakade på huvudet. ”Hon blir bara arg på mig.”
”Nej då”, sa jag, fast han hade förmodligen rätt. Hans kläder var helförstörda. ”Jacob, du måste lära dig att ge igen. Gör som de, fast tio gånger värre.”
”Knuffa ner dem i en gyttjepöl?”
”Kanske inte. Du kan väl bara … jag vet inte. Kalla dem något.”
”De heter Sean och Amahl”, sa Jacob.
”Inte deras namn. Försök med tjockskalle. Eller lägg av, din jävla skitstövel.”
”Man får inte svära …”
”Nä, men … de aktar sig för att hoppa på dig igen.”

Jacob började gunga fram och tillbaka. ”Jag ska ta dig, raring, och din lilla hund också”, citerade han.
”Lite tuffare kanske”, föreslog jag.
Han tänkte efter ett ögonblick. ”Yippee kay yay, motherfucker!
”Snyggt. Så vad säger du nästa gång någon försöker ta tillbaka din bok?”
Ditt jävla rövhål, ge tillbaka den!
Jag började skratta. ”Strålande Jacob, du är nog en naturbegåvning.”

Jag har gjort ganska stora klipp, men jag vill spara dem, för det är så mycket som förmedlas i de här dialogerna. Mycket om Jacob, förstås, men också om hur både hans mamma och hans bror tycker om honom och vill honom väl. Och så hur de ibland väntar sig mer av honom, ibland mindre, och då får hans repliker full effekt.

Både mammans och Theos tankar och exempel känns också naturliga för deras livssituation – mamman refererar till andra tillfällen med Jacob i skolan, Theo bygger snabbt vidare på Jacobs eget intresse av filmrepliker – det låter så helt igenom trovärdigt och äkta. Dessutom tycker jag att mammans sista rad i den första dialogen högst troligt speglar hennes egen syn på livet, vilket övriga delar av boken också visar.

Den här boken har mycket av mjuk humor och värme, och framför allt lyser detta fram i dialogerna, som kombineras med någon av personernas tankar i första person. Och nu har jag inte ens gått in på Jacobs eget perspektiv och hans berättarröst … Lite avis är jag här, bra gjort.

Ur Harry Potter och dödsrelikerna (bok nr 7)

Harry och Luna ska ta sig in i Rawenclaws uppehållsrum. På dörren sitter en dörrklapp i form av en örn.

Örnens näbb öppnade sig genast, men i stället för ett fågelskri hördes en mjuk och melodisk röst som sa:
”Vad kom först? Fågel Fenix eller flamman?”
”Hm … vad tror du, Harry? sa Luna eftertänksamt.
”Va? Har ni inget lösenord?”
”Nej, nej. Man måste svara på en fråga”, sa Luna.
”Men om man svarar fel då?”
”Då får man vänta till nån svarar rätt”, sa hon. ”På det sättet lär man sig nåt, förstår du.”
”Jo, visst … Men problemet är att vi inte har tid att vänta på nån annan, Luna.”
”Jag förstår vad du menar”, sa hon allvarligt. ”Okej då, jag tror att svaret är att en cirkel inte har nån början.”
”Klokt svarat”, sa rösten och dörren gled upp.

Ur Harry Potter och dödsrelikerna, av J. K. Rowling.

Det jag gillar med den här dialogen är att den är väl underbyggd från tidigare i boken. Vi vet hur man kommer in i Gryffindors sällskapsrum, det är med hjälp av ett lösenord. Vi vet också att Ravenclaw står för kunskap, därför är det helt logiskt att dörren öppnas med hjälp av att besvara en fråga. da-far-man-vanta-till-nan-svarar-ratt-sa-honSamtidigt är det så helt i enlighet med Lunas drömmande karaktär att egentligen veta svaret, men ändå fundera ett tag tillsammans med Harry innan hon får fram det. Vi hör liksom hur Luna finner sig i det någon annan har sagt, att man bara får vänta, och så är det inte mer med det.

Och vi hör, följdenligt med historien, att Harry har bråttom, medan Luna inte är den som lätt blir stressad.

Dessutom får hela replikskiftet med gåta och svar mig att associera till Alice i Underlandet. Det har jag inte belägg för, eftersom det var alldeles för länge sedan jag läste Alice. Roligt att till slut få ett bra svar på gåtan om fenixen och flamman – eller som den är mera känd – hönan och ägget.