Har inte ord. Jag behöver ett eget rum.

Det har varit en lång paus i mitt skrivande. Igen. Livet kom emellan. Sommar. Glädje. Barn. Familj. Lagom utvecklande jobbuppdrag. Sedan dök det upp något tillfälle med stark skrivlust, och så kände jag det gro igen. Eller också kände jag att jag inte kunde göra något annat riktigt bra, om jag inte också försökte ge mig själv skrivtid. Det inte bara gror, det kliar.

En bok att ta upp – då och då – för att bottna i sitt eget skrivande och i sin plats i historien och samhället – är Virginia Woolf, Ett eget rum. Det är klart att jag behöver ett eget rum. Både boken och rummet på riktigt.

Rummet är både en metafor för att ta skrivandet på allvar, och en praktisk förutsättning – att om man är allvarlig så bör man ordna det för sig så att man inte blir störd eller släpper in vad som helst. Män har traditionellt sett varit bättre på detta än kvinnor. Jag kan tolka in i Virginia Woolfs argument att jag som kvinna är närmast skyldig mig själv och alla kvinnor som kommit före och alla kvinnor som kommer efter, att ge mig själv det utrymmet. Jag kan både argumentera för och emot det perspektivet, men oavsett, så roar och stärker det mig att perspektivet finns. Boken diskuterar också fram och tillbaka, argumenterar för och emot, men säger bestämt mellan raderna: lev! Ta din plats!

Naturligtvis förstår jag att det historiskt sett har varit en mycket större utmaning för kvinnor, för människor, att skriva. Idag kan vi, var och varannan person utifrån eget intresse skaffa oss en blogg och börja. Utmaningarna är i stället att skapa något fullständigt, och att bli läst. Därför blir mycket i boken ändå allmängiltigt. Dessutom ger den ju mycket material att drömma om ett liv som känns lätt att önska sig:

”Därför vill jag uppmana er att skriva alla slags böcker och inte tveka inför något ämne, oavsett hur trivialt eller omfattande det är. Jag hoppas att ni på ett eller annat sätt kommer att förse er med tillräckligt mycket pengar för att kunna resa och ta det lugnt, att fundera över världens framtid eller dess förgångna, att sitta och drömma över en bok eller hänga i gathörnen och låta tankens linor sjunka djupt ner i floden.”
Ur Ett eget rum, Virginia Woolf, sid 128.

Det där är så klart lätt att lyssna till. Jag är skyldig mig själv och andra att sitta och drömma över en bok eller hänga i ett gathörn och fundera. Men samtidigt är det ju den rakt motsatta saken man oftast säger till sig själv, i alla fall jag: jag borde göra något annat – varje gång jag tar mig tiden att sitta ner och göra något som jag inte är säker på att det är produktivt. Vilket jag i och för sig ofta gör ändå. Men inte utan den där rösten. Och ja, det är sant, den begränsar mina ord.

Det finns citat att fånga upp överallt i den här boken. Jag har inte ord att fundera över dem alla just nu.

Woolf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s