Kärleksbeskrivning eller personbeskrivning

Så roligt att Manne Fagerlind såg min Twitterlänk om vad jag hade skrivit, och nämnde mitt inlägg om hans bok på sin egen blogg! (Oj, vad många reflexiva pronomen, blev det rätt nu?)

Jag hade ju gått och ruvat på ett citat till, som jag ville skriva in från boken Berg har inga rötter. Det gäller en personbeskrivning, av den som huvudpersonen förälskar sig i, och den är vacker och andas kärlek.

Olga.

Första gången jag såg henne var på Stockholms Nations fik i Uppsala. Jag hörde ett skratt och tittade upp från min bok, och där kom hon, svepte in tillsammans med några kompisar.
Hon hade pepparkornssvarta ögon och håret i page à la Karin Boye men verkade inte svårmodig – hon log med hela ansiktet och pratade och gestikulerade vilt, och sedan skrattade hon högt. Glädjen stod som ett moln runt henne.

gladjen-stod-som-ett-moln-runt-henneHjärtat sprattlade till i mitt bröst, men jag sänkte snabbt blicken igen. Det var ingen idé, en sådan tjej skulle jag aldrig ha någon chans hos.

Ur Berg har inga rötter, av Manne Fagerlind.

Visst är det fint? Glädjen stod som ett moln runt henne …

Lite senare, vid ett annat möte:

”Jag letade febrilt efter något som kunde få mig att framstå som intressant, men förgäves, och jag blev allt sorgsnare till mods. Till sist gav jag upp. Jag var en konstvetarmus som var utklädd till pingvin; det vore löjligt att försöka vara en tiger. Jag lyssnade på henne i stället, på hennes mjuka, melodiska röst, försökte bara njuta av att få den här middagen tillsammans med henne.”

På något sätt börjar man förstå varför hon faller för honom – han förställer sig inte, och han är ärligt intresserad, lyssnande, medan hon är den typ av person som behöver en publik. Och detta fast allt berättas ur hans synvinkel, med hans osäkerhet och bristande självförtroende. Kärleksbeskrivning och personbeskrivning på samma gång.

Ett problem jag har när jag vill skriva beskrivningar är att det ofta inte känns rätt att min huvudperson betraktar en annan person så länge eller så eftertänksamt att han eller hon hinner plocka ut just de där detaljerna som är de rätta. Som Genna, som betraktar Minette Swifts pappa (Oates, Svart flicka vit flicka) i ett inlägg jag skrivit om förut – det går bara för att Genna står på en ganska tråkig förevisning av ett hus, och har gott om tid att titta på honom och tänka. Jag behöver hitta rätt tillfällen för beskrivningarna.

Manne Fagerlind har löst det genom att huvudpersonen tänker tillbaka på när han träffade sin Olga de första gångerna. Då har man ju samlat minnet. Då blir det fullt logiskt och känns rätt. Lite på samma sätt som Nicole Krauss i Kärlekens historia. De första mötena i kärlek tenderar liksom att bli ännu större med tiden. Det är fint – och ganska praktiskt!

Ett barns blick

Lasse, i boken Berg har inga rötter av Manne Fagerlind, känner en viss skräck inför att stå framför sin sons klass och berätta om sitt jobb. Han är konstvetare, och han finns på en arbetsplats han kunde ha älskat, men som blev till en plats där han lider och står ut i tysthet, efter att han blivit osams med chefen och så småningom utfryst av sina arbetskamrater. Till råga på allt var pappan som talade före honom brandman, och kunde berätta om hur det känns att rädda livet på någon. Lasse vill inte att Mats ska behöva skämmas för honom, Mats som oftast troget ställer sig på hans sida, men som inte alltid säger vad han tänker.

Till sist fick jag lov att säga något ändå, men jag hörde själv hur patetiskt mitt jobb lät. Göra förteckningar över arkivmaterial, korrläsa texter, gå och vakta på utställningar … Det lät precis så tråkigt som det var, det gick inte att få det att verka intressant.

Snart verkade ingen av ungarna lyssna. Den enda som tittade på mig var Mats. Han satt stilla som en staty, som om han var rädd för att störa mig, och tog inte blicken från mig en sekund. Hans ansiktsuttryck var så märkligt. Jag hade förstått om han hade skämts för mig och tittat bort, och det hade också varit lättare att stå ut med. Men i stället bara såg han på mig med vidöppna ögon, och det enda som fanns i hans blick var medlidande, ett medlidande så hjärtskärande att jag ville sjunka genom jorden.

Ur Berg har inga rötter, av Manne Fagerlind.

Just det här blir så berörande: att låta Lasse berätta om sitt barns blick. Genom att visa hans tolkning av sonens reaktion på hans framträdande, blir det ett ögonblick fyllt av undertexter, som säger mycket om kärlek, tilltro, återhållna känslor och relationen dem emellan.

Berg