Vad är en hypotypos

Jag stötte på ett begrepp som var nytt för mig idag. Umberto Eco skriver i Tankar om litteratur om hypotypos. Hypotypos betyder uppenbarligen ‘bild’ eller ‘tavla’ och används när någon ”i beskrivningar skildrar de händelser man talar om som om det som sägs verkligen befann sig framför ens ögon”, man ”så att säga visar det man berättar”.

Eco2

Ett sätt att förklara hypotypos är att någon använder en beskrivning som får läsaren att ”vidröra verkligheten med fingret”, säger Eco, och använder där en metafor, ett bildligt uttryckssätt, där ett begrepp byts ut mot något som får symbolisera det man beskriver. Metafor och hypotypos är alltså släkt, men hypotypos syftar mer på själva beskrivningen, och kan uttryckas såväl med hjälp av tydliga eller målande detaljer, uppräkningar av vad som finns, en anhopning av skeenden eller med hjälp av en beskrivning som anspelar på mottagarens egna erfarenheter.

Hypotyposen uppstår bara om läsaren accepterar spelreglerna, skriver Eco i sin essä. Det måste betyda att den finns om den kan få läsaren att leva sig in i miljön. Han ger exempel på några alltför detaljerade beskrivningar, som inte leder till hypotypos, därför att man liksom inte lockar mottagaren att samarbeta och fylla i med egna tankar (lägg märke till hur Umberto Ecos formella ord här nedan liknar vad Stephen King säger i förra inlägget).

Mer än att få läsaren att se bör hypotyposen med andra ord skapa lust att se. Men var ska vi hitta en regel? I (exemplets) fall skulle vi kunna säga att avsnittet avsiktligen misslyckas med att få läsaren att se, eftersom det inte erbjuder någon relevant koppling: allt har samma betydelse som allt annat.

Vad innebär det att erbjuda relevanta kopplingar? Det skulle kunna betyda att med ord understryka, på sätt och vis beordra, en lidelsefull reaktion (”det fanns mitt på torget något fasansfullt …”) eller insistera på en detalj, till förfång för andra.

Citat ur texten Semaforerna i regnet, Tankar om litteratur av Umberto Eco.

Intressant.

Annonser

Vissa böcker behöver man läsa sakta

Historien kan vara långsam. Språket kan vara så stramt av återhållsamhet eller fullt av metaforer att man kan tro att en poet har skapat det. Och ibland är det ju så också. Som Kallocain, av Karin Boye, som jag tänkte citera i det här inlägget.

Det är verkligen så att vissa böcker blir mindre bra om man försöker läsa dem för snabbt. I stället tror jag man ska sakta in och läsa vissa meningar flera gånger, för att låta dem sjunka in. Författare som jag tänker på är Monika Fagerholm, Sara Stridsberg och kanske Halldór Laxness (men hans långa text orkade jag inte läsa sakta, och uppskattade följdaktligen inte heller).

Här kommer ett citat ur Kallocain, när Leo Kall inte har kunnat låta bli att ge sin fru Linda en spruta med det sanningscerum han har uppfunnit, för att han ville veta vad hon tänker (och framför allt om hon har varit otrogen). De lever i ett hårt styrt samhälle där alla ska lyda och tjäna staten, och vara lyckliga – det är inte tillåtet att ens tänka något negativt om staten. Men sprutan fick Linda att börja tala, och nästa kväll utspelar sig följande samtal:

– Jag vill tala med dig, sade hon äntligen med svårighet. Länge. Du måste höra på. Vill du det?
– Ja, sade jag. Linda, jag har gjort dig illa.
Hon log ett litet darrande leende.
– Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld, sade hon. Men det räcker inte. Efteråt har jag förstått, att antingen måste jag dö av skam, eller också måste jag fortsätta: frivilligt. Får jag fortsätta? Vill du ha lite mer av mig, Leo?

Jag kunde inte svara, och från och med nu kan jag inte redogöra för vad som hände inom mig själv, eftersom inte den minsta del av mig gjorde annat än lyssnade. Jag har den bestämda uppfattningen, att jag dittills aldrig hade lyssnat i hela mitt liv. Vad jag förut kallade att lyssna var väsenskilt från detta. Då hade mina öron gjort tjänst på sitt håll, mina tankar på sitt, mitt minne registrerat allt mönstergillt och mitt intresse ändå legat någon annanstans, jag vet inte var. Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.

du-har-brutit-upp-mig-som-en-konservburk-med-valdDet är mycket detaljerat. Karin Boye tar om (tråkiga) detaljer och det går långsamt framåt. Ändå växer texten när man ger den sin fullständiga närvaro i läsningen. Meningarna stannar. ”Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld”, och ”Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.” Jag skruvar på mig, det är inte ett överflödigt tecken eller ord. Jag antar att det kallas att hon behärskar sin stilistik.