Tyck inte synd om de döda

En tanke som liknar en tanke … Ett råd från Dumbledore i en av Harry Potter-böckerna, i ett avsnitt där mycket handlar om döden:

Tyck inte synd om de döda, Harry. Tyck synd om dem som lever, och framför allt om dem som lever utan kärlek.

J.K. Rowling

Jag tycker att det påminner om vad Steinbeck säger om att be för de levande, som jag citerade nyss. Det är samma grundtanke, utbyggt med Rowlings tema om att kärlek är kraften som kan övervinna magi. Undrar om hon har läst Vredens druvor. Med hennes sociala patos är jag ganska säker på att hon har det.

Ett fint råd, och kanske en fin passning till en vacker tanke. Samtidigt vill jag påstå att hon har fel. Jag tror inte att människor mår bra av att tyckas synd om. Tycka synd om är något jag upplever som avståndstagande. Det är nog först de döda jag kan tycka synd om, för där kan inget längre överbryggas, där kan jag inte ställa mig bredvid och försöka hjälpa till eller dela en sorg på lika villkor. Jag tycker synd om dem som dör innan de har levt färdigt sitt liv.

Det här citatet handlade mer om textens innehåll, och livsfilosofi, än om skrivsätt. Jag kan ändå kommentera att jag gillar när författare vågar väva in en del tankar om stora saker, som meningen med livet och annan livsvisdom. Vissa tycker att det blir för högtravande, pompöst, pretentiöst. Jag tycker att det funkar, när det är väl underbyggt hos de personer som yttrar sina tankar, och i situationerna de går igenom.

harry potter och dodsrelikerna

Foto: en välläst Harry-Potter-bok i vår bokhylla.

Annonser

Ur Sjömannen som föll i onåd hos havet

Det han hade velat säga var: ”Allt det andra befälet har två eller tre barn vid det här laget och de läser brev hemifrån om och om igen och tittar på teckningarna av husen och solen och blommorna som deras barn har gjort. Det är män som har kastat bort sina möjligheter – det finns inte längre något hopp för dem. Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan. Och om jag har rätt, då kommer en dag en ensam, genomskinlig trumpet att skalla genom gryningen och ett väldigt ljuskantat moln ska svepa ner och ärans mäktiga röst ska kalla på mig långt bortifrån – och jag blir tvungen att hoppa ur sängen och ge mig av ensam. Det är därför jag aldrig har gift mig. Jag har väntat och väntat och nu är jag över trettio.”

Ur Sjömannen som föll i onåd hos havet, av Yukio Mishima (1925-1970)

Texten är intressant utifrån att berättelsen antyder att den här mannen snart ändå kommer att lämna sitt liv på havet för en kvinnas skull, och han kommer att få ett hårt straff för detta av kvinnans son. (Jag vet inte än, för jag har bara läst till sidan 39). Utifrån det andra har skrivit om författaren tolkar jag det som att citatet uttrycker något som författaren verkligen stod bakom (år 1963).

jag-har-inte-utrattat-sarskilt-mycket-men-jag-har-levt-hela

”Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan.” Författaren tog sitt liv genom seppuku år 1970, och den som har skrivit förordet i boken menar att detta har förebådats i hans böcker genom hela hans författarskap.

Jag funderar över hur den här texten skulle låta om en kvinna tänkte den. Om jag skulle se mer positivt på den då, för i så fall bryter hon ett mönster, försöker ta sig igenom ett slags utifrån pålagd könsbarriär. För just nu i läsningen stör jag mig på hur Mishima, som jag uppfattar det, förordar en mytbild om manligheten. Samtidigt tycker jag att texten är välskriven och att tanken, känslan, som beskrivs, är intressant. Föreställningen om ”ärans mäktiga röst”, och för all del också om utvaldhet, styrka och ungdom. Det här är besläktat med funderingar jag har kring en kvinnlig huvudperson i en av mina texter under bearbetning, och därför vill jag spara citatet.

Bokomslag Yukio Mishima Sjömannen som föll i onåd hos havet