Tyck inte synd om de döda

En tanke som liknar en tanke … Ett råd från Dumbledore i en av Harry Potter-böckerna, i ett avsnitt där mycket handlar om döden:

Tyck inte synd om de döda, Harry. Tyck synd om dem som lever, och framför allt om dem som lever utan kärlek.

J.K. Rowling

Jag tycker att det påminner om vad Steinbeck säger om att be för de levande, som jag citerade nyss. Det är samma grundtanke, utbyggt med Rowlings tema om att kärlek är kraften som kan övervinna magi. Undrar om hon har läst Vredens druvor. Med hennes sociala patos är jag ganska säker på att hon har det.

Ett fint råd, och kanske en fin passning till en vacker tanke. Samtidigt vill jag påstå att hon har fel. Jag tror inte att människor mår bra av att tyckas synd om. Tycka synd om är något jag upplever som avståndstagande. Det är nog först de döda jag kan tycka synd om, för där kan inget längre överbryggas, där kan jag inte ställa mig bredvid och försöka hjälpa till eller dela en sorg på lika villkor. Jag tycker synd om dem som dör innan de har levt färdigt sitt liv.

Det här citatet handlade mer om textens innehåll, och livsfilosofi, än om skrivsätt. Jag kan ändå kommentera att jag gillar när författare vågar väva in en del tankar om stora saker, som meningen med livet och annan livsvisdom. Vissa tycker att det blir för högtravande, pompöst, pretentiöst. Jag tycker att det funkar, när det är väl underbyggt hos de personer som yttrar sina tankar, och i situationerna de går igenom.

harry potter och dodsrelikerna

Foto: en välläst Harry-Potter-bok i vår bokhylla.

Be för de levande

När jag ändå är inne på Steinbeck och Vredens druvor … Det finns många citat i boken, som gott klarar att stå för sig själva. Här är ett av dem.

Farfar Joad har dött under resan och Casy blir ombedd att säga några ord vid hans grav.

”Och skulle jag be, då bleve det för dem som inte vet hur de ska bära sig åt. Farfar här, han har raka vägen framför sig, som är lätt att hitta.”

En livsfilosofisk tanke; den låter som en tanke från Steinbeck själv. Ett strindbergskt ”Det är synd om människan”, eller hur? Vi befinner oss i ett (i boken ack så) vanligt (och förstås ack så gripande) läge av eländighet, och det kommer inte att bli bättre. Man förstår att de ”som inte vet hur de ska bära sig åt”, är de själva, sällskapet av personer som reser tillsammans.

”Jag vet inte om han var god eller ond, men det spelar mindre roll. Han var levande, det är det som betyder något. Och nu är han död, och det betyder ingenting.”

… säger Casy också, den motvillige predikanten, som inte vill fara med bedrägeri och osanning när livet är som det är.  Det är en känsla av hopplöshet, men det finns ändå värme och integritet i hans ord. Jag vill också kunna skriva fram sådana karaktärer, som visar värme och ärlighet eftersom deras ord och handlingssätt ger en känsla av att de har stark egen integritet.