Atwood, Oryx och Crake

Ett par citat ur Oryx och Crake, med exempel på Margaret Atwoods så effektiva – kroppsliga – nästan köttiga – sätt att beskriva företeelser. Jag beundrar, gillar och ogillar det samtidigt. Ogillar det, därför att det känns för tydligt när jag läser. Jag vill inte vara i läget som huvudpersonen i boken är, jag vill inte identifiera mig. Men jag kan ändå så väl förstå hur det känns. Alltså gillar jag det, för det är så effektivt och det känns som att det är så typiskt den här författarens berättande. Liknelser.

Till exempel här, när huvudpersonen Snöman har vaknat bakfull i ett träd i en efter-katastrofen-värld med torka och stark sol.

”Han reser sig, sträcker på sig, kliar runt de gamla sårskorporna på ryggen – de känns som felplacerade tånaglar …”

Ouch! Eller hur…? Och ja, jag förstår exakt hur det känns.

Eller senare, när han tänker tillbaka på ungdomstid och förlorade relationer, som dock sannerligen inte varit friktionsfria:

”Hans umgängesliv var – för första gången på många år – lika med noll. Han hade inte varit strandsatt i en sådan sexuell öken sedan han var åtta år. Amanda Payne skimrade i det förgångna som en förlorad lagun, vars krokodiler för ögonblicket var glömda.”

Kanske känns det hämtat långt bortifrån – en liknelse med laguner och krokodiler, men det jag gillar med den här liknelsen är både att miljön känns rätt för boken, ett efter-katastrofen-liv i USA där det finns både öken och träskmarker, och att författaren håller sig till samma bildspråk genom hela beskrivningen. Och väcker nya insikter om huvudpersonens tidigare förhållanden genom att levandegöra tanken på krokodilerna.

Vill läsa Margaret Atwood på originalspråk. Vill lära mig att vara så konkret.

IMG_1121

Annonser

Ett citat ur en bra recension

Dagens inlägg blir ett twitterinläggscitat från en recension, för att formuleringen var så bra. Och för att jag också vill skriva sådana böcker. Här är det @johanhilton som citerar ur en recension av Oline Stig i nya numret av tidningen Vi. Boken det handlar om är Brinnande livet av Alice Munro, som kommer ut i mars.

citat ur recension tweet

 

”Livet omkring mig går upp i rök när jag läser: pastan kokar över, ungarna skriker … ni förstår.”

Det här är hypotypos för mig. 🙂

Vad är en hypotypos

Jag stötte på ett begrepp som var nytt för mig idag. Umberto Eco skriver i Tankar om litteratur om hypotypos. Hypotypos betyder uppenbarligen ‘bild’ eller ‘tavla’ och används när någon ”i beskrivningar skildrar de händelser man talar om som om det som sägs verkligen befann sig framför ens ögon”, man ”så att säga visar det man berättar”.

Eco2

Ett sätt att förklara hypotypos är att någon använder en beskrivning som får läsaren att ”vidröra verkligheten med fingret”, säger Eco, och använder där en metafor, ett bildligt uttryckssätt, där ett begrepp byts ut mot något som får symbolisera det man beskriver. Metafor och hypotypos är alltså släkt, men hypotypos syftar mer på själva beskrivningen, och kan uttryckas såväl med hjälp av tydliga eller målande detaljer, uppräkningar av vad som finns, en anhopning av skeenden eller med hjälp av en beskrivning som anspelar på mottagarens egna erfarenheter.

Hypotyposen uppstår bara om läsaren accepterar spelreglerna, skriver Eco i sin essä. Det måste betyda att den finns om den kan få läsaren att leva sig in i miljön. Han ger exempel på några alltför detaljerade beskrivningar, som inte leder till hypotypos, därför att man liksom inte lockar mottagaren att samarbeta och fylla i med egna tankar (lägg märke till hur Umberto Ecos formella ord här nedan liknar vad Stephen King säger i förra inlägget).

Mer än att få läsaren att se bör hypotyposen med andra ord skapa lust att se. Men var ska vi hitta en regel? I (exemplets) fall skulle vi kunna säga att avsnittet avsiktligen misslyckas med att få läsaren att se, eftersom det inte erbjuder någon relevant koppling: allt har samma betydelse som allt annat.

Vad innebär det att erbjuda relevanta kopplingar? Det skulle kunna betyda att med ord understryka, på sätt och vis beordra, en lidelsefull reaktion (”det fanns mitt på torget något fasansfullt …”) eller insistera på en detalj, till förfång för andra.

Citat ur texten Semaforerna i regnet, Tankar om litteratur av Umberto Eco.

Intressant.

Hon skrattade tyst för att näckrosor fanns

Läser vidare i Ronja-boken. Eller rättare sagt, 7-årsdottern högläser för mig, trots att jag en gång har läst den för henne, och trots att det finns så mycket annat hon också vill läsa och höra, just nu. (Lasse-Majas alla böcker i serien, Cirkusdeckarna av Dan Höjer, en gammal Wahlströmsbok om en katt och blandade sagor i Disneyversion, läser hon, på en gång.) Jag tänker mig att det betyder att boken står sig.

Jag funderar över bokens uppbyggnad. Jag läste någonstans att en bra storystruktur för att få fram spänning kan vara att skapa en bra huvudperson (en som man gillar, men som också är trovärdig, alltså absolut inte felfri, så att man kan identifiera sig med den) och sedan låta honom eller henne få något hen längtar efter. För att sedan ta bort det. Då blir det en mer intressant och trovärdig kamp för att få tillbaka det, än om huvudpersonen hade haft allt från början. Vi unnar henne eller honom verkligen att få det.

I Ronja Rövardotter, kapitel två, har Ronja för första gången fått ge sig ut i skogen.

”Skogen hade de talat om. Men inte förrän hon såg den så mörk och underlig med alla sina susande träd, förstod hon vad skogar var, och hon skrattade tyst bara för att älvar och skogar fanns. Hon kunde knappt tro det, tänk att stora träd och vatten fanns, måste man inte skratta då!

/…/

Och tjärnen låg där svart mellan mörka granar, bara näckrosorna som flöt på vattnet lyste vita. Ronja visste inte att det var näckrosor, men hon tittade länge på dem och skrattade tyst för att näckrosor fanns.”

Miljöbeskrivning och gestaltning i ett, ur Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren.

Vi får uppleva det här tillsammans med Ronja när hon ser det för första gången. Det är fint. Sedan får vi också uppleva när hon träffar en vän, en som hon och vi misstror, men som hon räddar livet på, och som vi och hon börjar känna allt mer för. Vi börja känna oss lyckliga. Då kommer vintern och tar bort möjligheten att vara i skogen – och möjligheten att träffa Birk. Men Ronja finner bot på det, övervinner hinder och träffar ändå Birk.

Där i boken var mitt favoritavsnitt. På Birks sida av borgen var det ont om mat, och Ronja kunde ge honom mat när han var hungrig. De blev till bror och ‘söstra mi’ , på allvar. Och då kommer våren så att Ronja kan få allt igen, och DÅ fångas Birk och tas ifrån henne. Jag håller med om att den här historien växte, därför att vi fick följa med när Ronja fick ta del av allt det här innan det blir dramatik och kvinnlig hjältemyt om att våga göra uppror mot det förväntade (brukar vara mot mamman, men här är det mot starka Mattispappan) och gå sin egen väg. Och upproret är så väl förankrat i Ronjas upplevelser och själ. Och det blir ännu sorgligare för att vi vet att pappan älskar henne så mycket.

Jag vill svära, så bra var hon, Astrid. Inte ‘far åt pipsvängen’ utan liksom mer så som Lovis tjongar till första rövarkarl som råkar komma i vägen när hon är arg på Mattis.

Vredens druvor

Vredens druvor av John Steinbeck är en av de bästa böcker jag har läst. Historien stannade hos mig länge.

vrede

En intressant sak är Steinbecks berättarteknik. I berättelsen följer vi ju en familj, som på grund av torka, skulder och fattigdom tvingas bryta upp från sitt liv och bege sig västerut, i jakt på arbete. Vi följer familjen på nära håll och lär känna dem alla; jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på vissa av dem, trots att de är fiktiva.

Men familjen är inte ensamma om sitt öde. Då och då i boken kliver Steinbeck ut och utvidgar berättelsen till en slags egensinnig yttre miljöbeskrivning – hur ser det ut, vad händer, hur reagerar människorna runt omkring våra huvudpersoner. Han beskriver dem i grupp, som människor i en namnlös – men allt annat än oviktig – massa.

Till exempel här, i början av boken:

”Människorna kom ut och vädrade i den heta, stickande luften och satte handen för näsan för att skydda sig mot den. Och barnen kom ut, men de sprang inte omkring och lekte och skrek, som de skulle ha gjort efter regn. Karlarna stod vid sina stängsel och såg ut över den förödda majsen som torkade bort hastigt nu; bara här och där  skymtade lite grönt genom stoftlagret. och-kvinnorna-kom-ut-och-stallde-sig-bredvid-sina-manMännen var tysta och rörde sig inte mycket. Och kvinnorna kom ut och ställde sig bredvid sina män – för att känna efter om männen denna gång skulle bryta samman.

Kvinnorna iakttog i hemlighet männens ansikten, ty grödan kunde få gå, om bara något annat fanns kvar. Barnen stod i närheten och ritade figurer i dammet med sina bara tår, och barnen kände sig för, om män och kvinnor skulle bryta samman …”

Ur Vredens druvor, John Steinbeck (1902-1968).

Jag tänker på Julie Otsuka, Vi kom över havet, och hennes vi-perspektiv genom hela historien (har inte läst den än, men är nyfiken på den). Jag tror att det är samma känsla, som hon förmedlar med sitt ‘vi’. Det stora skeendet, det här är inte bara en människas problem, utan ett människoöde, som kan drabba oss alla. Så här var det. Så här såg det ut, så här kände alla. Allmängiltigt. Skickligt.