Unga kvinnor

När boken Unga kvinnor har blivit bättre kommer det ilskna monologer som den här, och dem gillar jag.

Näst äldsta syster Jo oroar sig för att äldsta syster Meg snart ska gifta sig och flytta hemifrån.

– Hon kommer att blicka in i de där vackra ögonen som hon pratar om, och då är hon färdig. Hon har ett så vekt hjärta, det kommer att smälta som vax, om någon tittar lite sentimentalt på henne. Hon läste hans korta rapporter noggrannare än hon läste dina brev och nöp mig, när jag pikade henne för det, och hon tycker om bruna ögon och tycker inte att John är ett fult namn, så hon går naturligtvis och blir kär, och då är det slut på friden och fröjden och allt trevligt vi har haft tillsammans. /…/

och sedan, lite senare

men-det-blir-rosor-av-rosenknoppar-och-katter-av-kattungar– /…/ jag tycker det är så tråkigt att se allting trassla till sig när ett litet ryck i trådarna här och där skulle reda ut alltsammans. Jag önskar, att man kunde gå med strykjärn på huvudet, som hindrade en från att växa upp. Men det blir rosor av rosenknoppar och katter av kattungar – är det inte ledsamt?

Ur Unga kvinnor, av Louisa May Alcott

Strykjärn på huvudet? Ja, alltså för att de är tunga, antar jag, så att man inte blir längre. Men roliga exempel, i ett verbalt utbrott som känns spontant och äkta – jag kan riktigt se syskonen framför mig, både före Jos samtal med mamma, och Jos blick under samtalet.

Det blir inte ledsamt, till slut. Och det är väl bokens poäng, antar jag.

Annonser

Också ett sätt att beskriva kärlek

autonomy, n (autonomi, s)

”Jag vill att mina böcker ska få sina egna hyllor”, sa du, och det var så jag begrep att det skulle funka att bo tillsammans.

Ur Liten parlör för älskande, David Levithan

Liten parlör för älskande

En härlig bok som berättar en hel historia, ordboksord till ordboksord, från aberrant (avvikande) till zenith (zenit). Citatet har jag valt ut för att jag tycker att det är ett fint sätt att beskriva en vändpunkt, och samtidigt visa mycket av båda personernas karaktär, genom att bara återge en detalj.

 

Att beskriva kärlek

Deras läppars mjuka, hetsiga lek förvandlades en aning varje gång de möttes och motvilligt skildes medan de båda göt varandra fulla av ljus som tvinnades till en enda självlysande tråd av idel mjukhet och ljuvhet.

Och så lite senare:

Likt en insekt som fäller ihop sina vingar sänkte Fusako sina långa ögonfransar.

Ännu lite senare:

De klamrade sig fast vid varandra och kolliderade i häftiga, klumpiga rörelser, likt vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld. Ryuji var beredd att dö lycklig i detta nu.

Alla tre citaten kommer ur Sjömannen som föll i onåd hos havet, Yukio Mishima.

Kyssen, i stycke ett, tycker jag är fint beskriven. Att gjuta varandra fulla av ljus. En självlysande tråd. Idel mjukhet och ljuvhet. Intressant.

Och sedan riktigt roligt, med djuren … De hånglar bara, i det sista stycket, Fusako och Ryuji. De går iväg för att fortsätta senare, hemma hos henne. ”… vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld.” Man kan väl säga att Fusakos inre känslor växte lite, från meningen där hon blygsamt (och, som jag tycker, irriterande überkvinnligt) fällde ihop sina insektsvinge-ögonfransar, alldeles nyss. 🙂

Jag är inte säker på vad jag tycker om boken, och jag skulle inte acceptera den här typen av beskrivning i alla böcker, men här tycker jag att Mishima har använt välfunna liknelser.