Hon skrattade tyst för att näckrosor fanns

Läser vidare i Ronja-boken. Eller rättare sagt, 7-årsdottern högläser för mig, trots att jag en gång har läst den för henne, och trots att det finns så mycket annat hon också vill läsa och höra, just nu. (Lasse-Majas alla böcker i serien, Cirkusdeckarna av Dan Höjer, en gammal Wahlströmsbok om en katt och blandade sagor i Disneyversion, läser hon, på en gång.) Jag tänker mig att det betyder att boken står sig.

Jag funderar över bokens uppbyggnad. Jag läste någonstans att en bra storystruktur för att få fram spänning kan vara att skapa en bra huvudperson (en som man gillar, men som också är trovärdig, alltså absolut inte felfri, så att man kan identifiera sig med den) och sedan låta honom eller henne få något hen längtar efter. För att sedan ta bort det. Då blir det en mer intressant och trovärdig kamp för att få tillbaka det, än om huvudpersonen hade haft allt från början. Vi unnar henne eller honom verkligen att få det.

I Ronja Rövardotter, kapitel två, har Ronja för första gången fått ge sig ut i skogen.

”Skogen hade de talat om. Men inte förrän hon såg den så mörk och underlig med alla sina susande träd, förstod hon vad skogar var, och hon skrattade tyst bara för att älvar och skogar fanns. Hon kunde knappt tro det, tänk att stora träd och vatten fanns, måste man inte skratta då!

/…/

Och tjärnen låg där svart mellan mörka granar, bara näckrosorna som flöt på vattnet lyste vita. Ronja visste inte att det var näckrosor, men hon tittade länge på dem och skrattade tyst för att näckrosor fanns.”

Miljöbeskrivning och gestaltning i ett, ur Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren.

Vi får uppleva det här tillsammans med Ronja när hon ser det för första gången. Det är fint. Sedan får vi också uppleva när hon träffar en vän, en som hon och vi misstror, men som hon räddar livet på, och som vi och hon börjar känna allt mer för. Vi börja känna oss lyckliga. Då kommer vintern och tar bort möjligheten att vara i skogen – och möjligheten att träffa Birk. Men Ronja finner bot på det, övervinner hinder och träffar ändå Birk.

Där i boken var mitt favoritavsnitt. På Birks sida av borgen var det ont om mat, och Ronja kunde ge honom mat när han var hungrig. De blev till bror och ‘söstra mi’ , på allvar. Och då kommer våren så att Ronja kan få allt igen, och DÅ fångas Birk och tas ifrån henne. Jag håller med om att den här historien växte, därför att vi fick följa med när Ronja fick ta del av allt det här innan det blir dramatik och kvinnlig hjältemyt om att våga göra uppror mot det förväntade (brukar vara mot mamman, men här är det mot starka Mattispappan) och gå sin egen väg. Och upproret är så väl förankrat i Ronjas upplevelser och själ. Och det blir ännu sorgligare för att vi vet att pappan älskar henne så mycket.

Jag vill svära, så bra var hon, Astrid. Inte ‘far åt pipsvängen’ utan liksom mer så som Lovis tjongar till första rövarkarl som råkar komma i vägen när hon är arg på Mattis.

Annonser

Anslag och en bra början

”Den natten då Ronja föddes gick åskan över bergen, ja det var en åsknatt så att allt oknytt som höll till i Mattisskogen förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen, bara de grymma vildvittrorna gillade åskväder mer än alla andra väder och flög med tjut och skrik runt rövarborgen på Mattisberget.”

Det här måste väl vara en alldeles perfekt första-mening i en bok? Den sätter anslaget (spännande, dramatiskt väder), miljön (bergen, hålor och gömslen i skogen, rövarborg), ger en bild av författarens egensinnigt skapade platser och varelser (Mattisskogen, vildvittror, Mattisberget) och nämner huvudpersonen (Ronja). Helt från början, eftersom den startar när hon föddes. Vi får också förstå att den där Mattis måste vara en viktig person, när vi strax, i näst-nästa mening läser att han är Lovis man och Ronjas blivande pappa.

ronja

Foto: Ganska sliten och välläst Ronja Rövardotter från 1980-talet.

Det tycker jag nu, som vuxen, och när jag har läst massor av råd om skrivande. Men när jag var barn – nio år – och fick boken i min hand, så minns jag att jag tyckte att början var tråkig. Jag hade just läst böckerna om Narnia och Sagan om ringen, och så fick jag Ronjaboken av min mamma.

En massa prat. Och om en bebis … Bebisar var ointressanta, tyckte mitt nioåriga jag. Kunde inte historien börja där det var spännande? Jag var nära att sluta att läsa, för det här var för långt ifrån det nyupptäckta området fantasy, tänkte jag surt. Men jag sa inget, för det var ju trots allt en bok, och jag gav alltid en bok en rejäl chans (jag tror att jag läste ut alla böcker jag började på, som liten, utom del två i serien om Elvis, Elvis av Maria Gripe, som jag hatade med stor emfas på grund av sorglighet och jobbig socialrealism (borde  faktiskt läsa om den någon gång).).

Först när Ronja hade träffat Birk började det bli roligt, och sedan var jag fullständigt fast. Det här var inte alls Sagan om ringen, men det blev ändå en av mina favoritböcker. En som jag har läst med glädje för mina barn och som de har uppskattat.

Idag blir jag rörd av Mattis glädje, när han ropar ut att han har fått en unge, ”en rövardotter, jubel och fröjd!” Idag, när jag själv har fått barn och kan förstå känslan.

”Med de här små händerna håller du redan mitt rövarhjärta. Jag begriper det inte, men så är det.”

Kärleksförklaringar. Vackra och fulländade.