Struktur för spänning

Jag har just läst ut Flickan från ingenstans, av Justin Cronin. Jag gav den en fyra av fem i betyg, för den var en habil spänningsberättelse, men den gick inte upp i den svepa-iväg-tankarna-och-sluka-mig-spänning som jag hade väntat mig.

Det får mig att fundera en hel del. Jag känner samma problem i mitt eget skrivande. Det känns lite väl personligt att berätta om här, men så är det (och nej, det finns inget som jag vill dela med mig för läsning ännu, syftet med den här bloggen är ju att lära mig mer för att prestera en (eller många) böcker som är så som jag vill ha dem, innan jag släpper ut dem för läsning). Det känns spännande och intressant i början, man kan ana den berättelse som komma skall, det lyfter och vi kliver in i historien … och sedan? Suck. Läsandet blir liksom ett jaha-jaha-jaha-jaha-jaha …

Saker bara händer och de blir inte speciellt engagerande.

Varför blir boken inte så spännande som det känns som att storyn förtjänar?

1. En anledning är , som sagt, att  jag inte direkt blir rädd av beskrivningen av de onda varelserna. Det är en viktig del, det brukar vara bättre om det onda får krypa, smyga fram, så att min fantasi som läsare får fylla i en del. Då växer det fram, det som är berättelsens hot.

Det som däremot är riktigt bra beskrivet, är historien om flickan, i början av historien. Här kryper spänningen fram. Hotet ska alltså vara lite mer beskrivet på det sätt som det som händer i det nedanstående stycket (som är med för att fördjupa presentationen om flickan, men som inte följs upp i denna bok. Tyvärr!).

Om Amy ur Flickan från ingenstans

Amy, 6 år, har blivit lämnad på ett nunnekloster av sin mamma, och Lacey, en av nunnorna, följer henne till djurparken för att hon ska få lite roligare saker att tänka på. När Amy går fram till björnarna och ställer sig mycket nära glaset säger en av åskådarna ”Ta det försiktigt. De ser söta ut, men små flickor som du äter de upp i ett nafs.” Fler björnar hoppar i vattnet och simmar fram till henne och Lacey springer fram, orolig.

”Vad är det, Amy?”
”Den där flickan pratar med björnarna!” ropade en röst, och ett förundrat sus hördes från åskådarna. ”Har man sett!”
Kameror började klicka. Lacey satte sig på huk bredvid Amy och började stryka våta mörka hårtestar från hennes ansikte. Hennes kinder var strimmiga av tårar som blandats med vatten från bassängen.
”Berätta nu, Amy.”
”De vet”, sa Amy, som fortfarande höll händerna tryckta mot rutan.
”Vad är det björnarna vet?”
”De vet vad jag är”, sade hon.

Här växer något fram. Jag undrar mer och mer över henne, hon som kommer att vara ”flickan från ingenstans”, trots att vi har fått veta en del om varifrån hon kommer. Av texten förstår jag att vi inte har fått veta allt.

2. Huvudpersonens bakgrund behandlas som en bihistoria

Början av historien grep tag. Eftersom texten får mig att bry mig om Amy undrar jag också hur det ska gå för henne. Jag blir glad när hon finner någon som hon (antagligen) bryr sig om. Hon startar händelser som hon inte är medveten om själv, och andra får reagera på det som händer, på det där sättet som gör övernaturliga händelser trovärdiga. Hon är precis så där spännande gåtfull som man kan önska.

Men sedan görs det hopp i tiden. Flera andra personer introduceras och det kan ju vara helt okej, de har alla en koppling till den historia som berättas. De är rätt bra beskrivna, som sammansatta personligheter. Personlighetsgalleriet rymmer både eftertänksamma män och kraftfulla, stridslystna kvinnor, och allting däremellan. Jag gillar dem (det bidrar till bokens höga betyg från mig), men det är ingen av dem jag bryr mig om lika mycket som om Amy.

3. Storystruktur

Många författare använder en klassisk kurva för dramaturgi. Med anslag, presentation, fördjupning, sedan upptrappning, klimax och en avrundning på det. Visst kan det vara skönt att läsa berättelser som inte följer detta tydligt. Och om de gör det, så är det ganska avgörande att huvudpersonen får utvecklas under vägen, så att det inte är exakt samma person som avslutar historien utan en på något sätt klokare, förändrad person. Men i den här historien finns inte någon tydlig sådan här kurva.

I Flickan från ingenstans engagerar jag mig inte i det första anslaget, som är en e-postkonversation mellan två forskare, där det går illa för den ena. Jag läser vidare och fastnar fullständigt i berättelsen om den ensamstående kvinnan och risken att hennes barn far illa, detta blir anslaget för mig. Det här är en historia om människor, och det ska bli en dystopi, så tänker jag.

I presentationsfasen får jag känna dessa personer närmare, samt flera andra personer i projektet som de båda forskarna jobbade med. Sedan kommer en fördjupning av en av dessa personers relation till flickan, och sedan … Hopp! Ny presentation. Som en ny bok. Det är då det börjar bli jobbigt att engagera sig.

A2

När historien berättas vidare är det en (eller flera) personer av dem som dyker upp först runt sidorna 320 som är de som får utvecklas som rollfigurer.
Som möter motgångar och lär sig något av dem, och som använder dessa motgångar och lärdomar för att ta sig igenom berättelsens klimax. Är det för att jag har börjat gilla och vill läsa mest om en annan huvudperson, som jag inte blir så berörd av de här personernas öden? Jag får inte ens tårar i ögonen när de förlorar närstående eller dör. Och visst är Amy med, men nu är hon inte viktig längre – i den mening att hon utvecklas och lever – utan mer som ett objekt.

4.  Fel förväntningar på denna typ av story?

Medan jag läste funderade jag en del över Tolkien. I trilogin om Ringens brödraskap byts ju också perspektiven, och från att vi har fått följa Frodo bildas flera separata storylines med personer som vi inte kände från början, som på olika sätt går igenom långa presentationsfaser. Där accepterar jag den här typen av ”dramaturgibrott” och kallar det för episkt berättande. Varför då? Varför konkurrerar inte nya viktiga personer (såsom Aragorn) med min upplevelse av de gamla?

Kanske för att Frodo fortfarande stöter på hinder och utvecklas av dem. Eller kanske kan det här vara en nyckel till hela saken. En artikel som handlar om olika typer av grundhistorier: miljöhistorien, idéhistorien, karaktärshistorien och händelsehistorien (fritt översatt). Och det jag trodde att jag skulle läsa var en karaktärshistoria – hur kan man över huvud taget tro det, när man läser en dystopi, säger jag till mig själv – och det visade sig vara en miljö- och händelsehistoria som bara råkade slå an som en karaktärshistoria. Kanske det. Men jag grunnar vidare och tänker att man faktiskt som läsare kan få allt det där. Och framför allt vill jag ha och kunna skriva fram den där krypande spänningen.

Jag önskar mig infinite time att fördjupa mig i det där. Men jag borde förstås skriva i stället.

Annonser

När magin inte infinner sig

Flickan från ingenstans av Justin Cronin är en dystopi som inleds gripande och mycket verklighetstroget. Jag älskar berättelsen om hur den ensamstående Jeanette får dottern Amy, och hur Jeanettes far försiktigt gör om ett rum och köper en gungstol så att Jeanette ska ha någonstans att sitta med barnet. Små detaljer, som visar värme och personlighet. Det känns mycket Stephen Kingskt (är det ett ord? Ja, det är det nu.)

cronin

Tanken är säkert att detta liv ska stå i kontrast mot det hårda, omänskliga experimentet med levande personer som utsätts för ett virus, för att kunna bli till ett vapen inom ett hemligt projekt i försvaret. Men jag tappar så mycket intresse när sådana storyelement infinner sig. Levande döda, alltför vampyriga vampyrer eller liknande. Och när de beskrivs, för att förverkligas för läsaren, så tycker jag så mycket bättre om ifall det får vara något vagt och otydligt, än att få veta exakt vad de personer jag gillar ska möta.

”Sykes hade erkänt att han inte var riktigt säker på om man kunde ha ihjäl dem, bortsett från om man riktade en granatkastare rakt ner i strupen på dem. Viruset hade förvandlat deras hud till någon sorts proteinbaserad broskbildning som fick kevlarvästar att likna pannkakssmet i jämförelse. Det var bara i en fyrkant på bröstet strax nedanför nyckelbenen som den var så pass tunn att en kula kunde tränga igenom. I teorin, än så länge. Och gubbarna var fullproppade med virus.”

Okej, de här orden ska komma från funderingarna hos en vakt, som inte precis är känd för att vara ömsint och vältalig. Men det hjälper inte beskrivningen, det ökar inte chanserna till realism, för mig. Jag blir inte skrämd, inte heller nyfiken. Jag bara tänker på någon slags overklig, påhittad figur insmord i något som liknar stelnad, stenhård pannkakssmet. Inte ett monster av kött och blod (som det ju faktiskt är, enligt historien). Jag undrar hur man skulle kunna göra beskrivningen för att öka intresset, i stället för att skapa känslan ”jaha – och?”.

Övriga sidor av boken vill jag däremot säga att jag tycker verkar mycket bra. Har kommit en tredjedel genom den nu.