I morgon när kriget kom

”Det är bara en halvtimme sedan någon – jag tror det var Robyn – sa att vi borde skriva ner allting, och det är bara tjugonio minuter sedan jag blev vald att göra det, och under de tjugonio minuterna har jag haft allesammans hängande över mig medan de stirrade på den tomma sidan och skrek idéer och råd till mig.”

Så lyder första raden ur I morgon när kriget kom, av John Marsden. Boken är slut i upplagor hos de bokhandlar jag brukar handla från, men det verkar finnas gott om exemplar via Tradera.

I morgon_sketch

Jag har hittat en släkting till Jo i Unga kvinnor. Ellie, som är berättarjaget i I morgon när kriget kom, låter i alla fall definitivt så i bokens första kapitel. Även om miljön och tiden är helt annorlunda, förstås.

Jag noterar också att en stor del av berättandet i första kapitlet handlar om att gestalta de olika karaktärerna. Först Ellie själv genom de ord hon väljer och de saker hon väljer att berätta om. Sedan hennes vänner, av vilka sex är med på expeditionen, där Ellie beskriver varför hon har frågat just dem och hur de bar sig t för att få följa med för sina föräldrar. Smart och snyggt gjort.

Det sporrar mig förstås att bli bättre på personlighetsbeskrivningen, som jag egentligen borde skriva just nu i stället för att läsa. Hoppas att jag hinner med det också, idag.

 

Annonser

Revolvern

”Det som gjorde alla män jämlika var varken Gud eller självständighetsförklaringen. Det var Samuel Colt.”

Så lyder baksidestexten. Boken heter Revolvern och den är skriven av Marcus Sedgwick, som gjorde research för den i Sverige eftersom huvudpersonerna är bosatta i öde områden utanför Kiruna under en stor del av handlingen.

Den börjar dramatiskt, med en far som dör. Går igenom isen med släde, och fryser ihjäl. 15-årige Sigge blir kvar ensam hemma medan storasystern och pappans unga fru tar sig iväg för att hämta hjälp. Ändå upplever jag handlingen som långsam, uppbyggande, fram till sidan 81, då en främmande man har dykt upp och vill tala med Sigges far. Sigge upplever honom som hotfull och säger att pappan inte är hemma, han berättar inte att hans fars döda kropp ligger lutad över köksbordet i den i övrigt tomma lilla stugan.

Dittills har alla gjort som de har sagt och boken har inte bjudit på några större överraskningar.

”Du får vänta utanför”, sa Sigge, fast chansen till det var ungefär lika stor som att kungen av England skulle komma på visit.
Mannen gav sig inte in i någon diskussion. Han bara klev in med så bestämda steg att Sigge fick trycka sig platt mot ytterdörren för att inte bli omkullslagen.
Sigge visste inte riktigt varför han hade ljugit om sin far, men nu var det för sent. Han följde efter mannen in i stugan och stängde innerdörren. Det blev mörkare där inne, och fast Sigge tyckte att gestalten på bordet tornade upp sig som ett berg så verkade det konstigt nog som om främlingen inte hade sett den.”

Jag funderar över varför spänningen träder in så tydligt, just här, för mig. Jag tror att det är just det här: De andra personerna har varit förutsägbara, resonerat kring saker, man förstod att fadern var död, man förstod varför Anna och Nadja gav sig av. Men den här mannen gör tvärtom. Han lyssnar inte, han gör det han vill.

Kapitlen är bara 3-4 sidor långa. Detta kapitel avslutas efter två och en halv sida, då Sigge och mannen har småpratat under en känsla av  hot. Sigge förstår att mannen kände hans far, från en tid innan de flyttade till Kiruna. Det här är kapitlets sista rader:

”Nog kände jag honom, alltid. Och mor din. Och tösen. Vad hette hon…?”
”Anna”, sa Sigge och fick samma känsla som förut, då han hade erkänt att han var ensam i stugan han ångrade att han hade avslöjat ens ett namn för Wolff.
”Anna”, upprepade Wolff. Han såg fundersam ut, som om han räknade i huvudet, och sedan kom dråpslaget.
”Är det din far som ligger under filten?”

Ur Revolvern, av Marcus Sedgwick.

Det här är inte speciellt avancerad text. Ganska enkelt berättat, men när jag läste det första gången var det effektivt. Historien fortsätter med små, små steg. Hur mycket ska Sigge låta mannen styra, kan Sigge överhuvudtaget göra något, ska han komma åt att använda revolvern som ligger undanstoppad i en låda i skafferiet … Mannen är grym och spänningen stiger steg för steg, varvat med bakgrundshistorien som ger personlighet till Sigges båda föräldrar och en koppling till bokens allra första mening: ”Också de döda berättar.”

Revolvern

Anslag och en bra början

”Den natten då Ronja föddes gick åskan över bergen, ja det var en åsknatt så att allt oknytt som höll till i Mattisskogen förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen, bara de grymma vildvittrorna gillade åskväder mer än alla andra väder och flög med tjut och skrik runt rövarborgen på Mattisberget.”

Det här måste väl vara en alldeles perfekt första-mening i en bok? Den sätter anslaget (spännande, dramatiskt väder), miljön (bergen, hålor och gömslen i skogen, rövarborg), ger en bild av författarens egensinnigt skapade platser och varelser (Mattisskogen, vildvittror, Mattisberget) och nämner huvudpersonen (Ronja). Helt från början, eftersom den startar när hon föddes. Vi får också förstå att den där Mattis måste vara en viktig person, när vi strax, i näst-nästa mening läser att han är Lovis man och Ronjas blivande pappa.

ronja

Foto: Ganska sliten och välläst Ronja Rövardotter från 1980-talet.

Det tycker jag nu, som vuxen, och när jag har läst massor av råd om skrivande. Men när jag var barn – nio år – och fick boken i min hand, så minns jag att jag tyckte att början var tråkig. Jag hade just läst böckerna om Narnia och Sagan om ringen, och så fick jag Ronjaboken av min mamma.

En massa prat. Och om en bebis … Bebisar var ointressanta, tyckte mitt nioåriga jag. Kunde inte historien börja där det var spännande? Jag var nära att sluta att läsa, för det här var för långt ifrån det nyupptäckta området fantasy, tänkte jag surt. Men jag sa inget, för det var ju trots allt en bok, och jag gav alltid en bok en rejäl chans (jag tror att jag läste ut alla böcker jag började på, som liten, utom del två i serien om Elvis, Elvis av Maria Gripe, som jag hatade med stor emfas på grund av sorglighet och jobbig socialrealism (borde  faktiskt läsa om den någon gång).).

Först när Ronja hade träffat Birk började det bli roligt, och sedan var jag fullständigt fast. Det här var inte alls Sagan om ringen, men det blev ändå en av mina favoritböcker. En som jag har läst med glädje för mina barn och som de har uppskattat.

Idag blir jag rörd av Mattis glädje, när han ropar ut att han har fått en unge, ”en rövardotter, jubel och fröjd!” Idag, när jag själv har fått barn och kan förstå känslan.

”Med de här små händerna håller du redan mitt rövarhjärta. Jag begriper det inte, men så är det.”

Kärleksförklaringar. Vackra och fulländade.

Vilken förstamening kommer ur vilken bok – JCO

Här kommer fortsättningen på onsdagens inlägg. Ur fem av Joyce Carol Oates böcker har jag plockat första meningen, ibland både i prologen och i kapitlet, men jag skrev inte vilken start som hörde till vilken bok. Nedanför bilden kommer svaren. (Om du vill gissa, gå till inlägget Gissa förstameningen först.)

Blonde av Joyce Carol Oates

Foto: boken Blonde, av Joyce Carol Oates.

Böcker att välja mellan: Dödgrävarens dotter, Blonde, Lilla himlafågel, Svart flicka vit flicka, Dagbok 1973-1982.

Bok 1.

Prologen börjar med:
Jag har bestämt mig för att börja en text utan att skriva någon rubrik.

Kapitel 1 börjar med:
Ååh, Gud.
Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång.

Boken är: Svart flicka, vit flicka. Texten efter ”Jag har bestämt mig för att börja en text …” fortsätter:

Det kommer att bli en undersökning, tror jag. En utredning av min rumskamrat Minette Swifts död, som inträffade när vi gick på college, det var för femton år sedan den här veckan: det var på kvällen före hennes nittonde födelsedag som inföll den 11 april, 1975.

Jag tycker att det är intressant att lägga märke till två saker. För det första: uppbyggnaden. I prologen får man veta att boken (troligtvis) kommer att sluta där den började, med att någon dör. Samma tema kommer ju igen, exempelvis i boken Blonde. För det andra: variationen mellan korta, direkt-tänkta meningar, som avspeglar en personlighet, och längre faktameningar som ger namn på personerna och sätter in händelserna i tid och rum. Detta skrivsätt återkommer i inledningen av bok 3. Och ja, det fångar mig. Ibland kan jag läsa och känna att det är ett medvetet grepp från författarinnan, men det fångar mig ändå. ”Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång” – känns som onödig information, som om det hade räckt med en mening för att beskriva detta. Mening två skaver lite grann. Men det är bra att den skaver, den ger en personlighet till berättaren. Den får mig att tänka och fråga ”vadå, skulle hon inte ha vaknat direkt?”. Den får mig engagerad.

Bok 2.

Prologen börjar med:
I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden.

Kapitel 1 börjar med:
Den här filmen har jag sett hela mitt liv, men ändå aldrig till slutet.

Boken är: Blonde

Båda raderna låter filmiska, eller hur? Blonde är ju en fiktiv biografi om en skådespelerska, som i mångt och mycket liknar/föreställer Norma Jean/Marilyn Monroe. Den är en egen historia, säkert inte Norma Jeans helt och hållet, men det är en engagerade och jobbig berättelse där Oates sätt att skriva ser till att man orkar vidare där det är tungläst. Vips har hon flyttat framåt i tiden och saker som uppfattas som grundförutsättningar för huvudpersonens varande har ändrats. Hon håller nyfikenheten uppe hela tiden. Det som har hänt är att livet svänger, så som livet gör, och huvudpersonens sätt att agera får förändras med livet. Jag är så grymme-imponerad av det här.

Möjligen är en negativ sak att den första prologmeningen inte fullt ut följs upp i boken. Döden kommer inte in som självständig berättare. Det här är Norma Jeans bok, eller ‘den blonda skådespelerskan’, som hon kallas genom långa avsnitt, så att ett slags utifrånperspektiv uppnås. Det känns verkligen som att hon har sett sitt eget liv som en film, men inte till slutet, som första kapitlets första mening.

Bok 3.

Prologen börjar med:
”I djurriket gör man sig snabbt av med de svaga.”

Kapitel 1 börjar med:
En eftermiddag i september 1959 var en ung fabriksarbeterska på väg hem längs med dragvägen vid Eric Barge Canal öster om den lilla staden Chautauqua Falls, när hon märkte att någon följde efter henne på ungefär tio meters håll.

Boken är: Dödgrävarens dotter.

I prologen talar huvudpersonens far, dödgrävaren själv. Han känner sig som en av de svaga, och det här är romanens tema: den svaga mot de som är starkare, är den svaga egentligen starkare än vad som syns, och hur långt kan (måste) man gå för att överleva? Första meningen är faktatung och det är en av bokens styrkor också – den känns oerhört verklig, tack vare JCO:s exakta skrivande. Och kanske också för att hon inte följer en normal storytellingkurva i den här boken. När jag läste den tänkte jag att hon bryter mot alla regler. Kanske skriver jag om den här boken igen.

Bok 4.

En dagbok som ett experiment i medvetenhet.

Boken är (förstås): Dagbok 1973-1982. Inledningen i kapitel ett:1973 är riktigt bra, där skriver Oates om just de enda skäl jag skulle kunna tänka mig som kunde få mig att skriva dagbok. För jag vill inte skriva en dagbok och redogöra för de saker jag har gjort. Jag vill inte dela mina hemligheter i en bok. Men jag skulle gärna vilja göra lite av det hon skriver:

… ett försök att dokumentera inte bara den yttre världen, och inte bara de nyckfulla, flyktiga, efemära ”tankar” som nuddar vid oss som knott, utan också den motspänstiga och okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet; vardagslivets händelser, vardaglighet, dagsljuset, upplevelsens dagslända.

Tänk att sätta ljuset på ”den okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet”. Men det skulle jag förstås inte kunna. Det blir mest tankar ”som nuddar vid oss som knott”. Kan inte riktigt säga att jag tycker att dagboken lyckas, eftersom jag inte känner J. C. Oates liv, och eftersom det inte framstår som så värst vardagligt (däremot eftertraktansvärt) för mig. Men den är intressant läsning.

Bok 5.

Mitt hjärta var så uppfyllt av längtan. Detta hände för mycket länge sedan.

Boken är: Lilla himlafågel.

Även här är det en jag-berättare. Hon har en ganska egen röst, men jag tycker att jag känner igen samma röst och attityd i ungdomsboken Vilda gröna ögon (som jag har läst hela, jag har bara hunnit läsa början av Lilla himlafågel).

Vad kan man lära av det här? Jagberättare är effektivt (men man vet att de har överlevt så länge de kan se tillbaka och berätta sin historia). Den egna rösten, det egna sättet att sätta samman meningar är också ett sätt att förmedla personlighet. Och: variera korta och långa meningar.

Gissa förstameningar – Joyce Carol Oates

I min jakt på förstameningar kom jag att tänka på Joyce Carol Oates. Jag har gillat de böcker jag har hunnit läsa av henne – ska se hur många förstameningar jag kan hitta. Vill du gissa vilken bok som börjar med vilken mening?

(Här hamnade jag i en fundering. Räknas prologen in? Jag tycker att den gör det. Prologen är trots allt starten på boken, i mitt tycke. Men jag tar med både prolog och starten på kapitel 1.)

Böcker att välja mellan: Dödgrävarens dotter, Blonde, Lilla himlafågel, Svart flicka vit flicka, Dagbok 1973-1982.
Svaren kommer här på 365Storylog på fredag. Gissa gärna i kommentarerna.

1.

Prologen börjar med:
Jag har bestämt mig för att börja en text utan att skriva någon rubrik.

Kapitel 1 börjar med:
Ååh, Gud.
Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång.

2.

Prologen börjar med:
I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden.

Kapitel 1 börjar med:
Den här filmen har jag sett hela mitt liv, men ändå aldrig till slutet.

3.

Prologen börjar med:
”I djurriket gör man sig snabbt av med de svaga.”

Kapitel 1 börjar med:
En eftermiddag i september 1959 var en ung fabriksarbeterska på väg hem längs med dragvägen vid Eric Barge Canal öster om den lilla staden Chautauqua Falls, när hon märkte att någon följde efter henne på ungefär tio meters håll.

4.

En dagbok som ett experiment i medvetenhet.

5.

Mitt hjärta var så uppfyllt av längtan. Detta hände för mycket länge sedan.

Samtliga citat är förstameningar ur böcker av Joyce Carol Oates. Snyggast är den där döden kom susande nerför boulevarden. Eller den om dagboken. Intressant är också att flera av dem är jagberättelser.

joyce carol oates bokomslag

Foto: Joyce Carol Oates, från ett av ovanstående nämnda bokomslag.

 

Dödssynden av Harper Lee

En favoritbok.

dödssynden to kill a mockingbird svenska

Och så lyder första meningen så här:

När min bror Jem snart skulle fylla tretton bröt han armen alldeles vid armbågen.

Ur Dödssynden av Harper Lee

Okej … så det är det mest spännande som har hänt? Så tänkte jag, och boken blev liggande länge i läshögen bredvid min säng. Men den växte, den knöt ihop storyn, den har många delar i sig som jag verkligen gillar, och jag lovade mig själv att aldrig döma en bok på grund av dess förstamening igen. Vilket jag i och för sig glömde ganska snabbt, men ändå …

Skriet från vildmarken

Om första meningen ska hinna med att både gipa tag om läsaren, presentera något om huvudpersonen och säga något om det läge hen befinner sig i, då måste första meningen vara lång. Det kan väl räcka att det här kommer i första stycket.

Men jag tycker att Jack London, i Skriet från vildmarken, får med en hel del av ovanstående:

”Buck läste inte tidningarna, annars skulle han ha förstått att det var fara å färde, inte bara för honom själv utan för varenda hund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns utmed kusten från Puget Sound till San Diego.”

Förutom att pälsen kan misstänkas växa geografiskt längs stränderna i den här förstameningen så tycker jag att den är bra. Den ger mig mycket som start på historien. Men jag ska leta och samla fler.

Skriet fran vildmarken Jack London inlaga

Ibland när jag har flera böcker att välja mellan, så är det den som har den bästa förstameningen som får äran att få bli läst först. Därför tycker jag att den är viktig. Jag minns att To kill a mockingbird fick ligga och vänta länge innan den blev läst av mig. Första meningen handlade om att saker hände den sommaren då berättarjagets bror bröt armen ( jag ska slå upp meningen och kolla). Vem bryr sig om att han bröt armen, kom till saken med historien, tänkte jag. Lät flera böcker gå före i kön, jag tror att den fick ligga i gott och väl ett år efter att jag hade läst första sidan. Helt oförtjänt. När jag sedermera läste den blev den en av mina favoritböcker. Det där med armen kom ju tillbaka på slutet, men inte som jag hade väntat mig. Genialiskt väl ihopknutet. Så jag ylar ett hurra för Harper Lee och hoppas att jag ska våga ge mig ut i mitt vilda, för Å vad jag tänker att jag skulle vilja kunna skriva som hon.