Om skrivande och dyslexi

Dyslexi leder inte till automatiska hinder att berätta eller att tillgodogöra sig berättelser. Själva läsandet kan vara svårt, och skrivandet, om man fokuserar på stavning eller fastnar i meningsbyggnad. Men en dyslektiker kan ha minst lika stor läsglädje, eller berättarglädje, som en person utan dyslexi. Därför tycker jag om texter som handlar om skrivande och berättande med dyslexi. Jag tror att de är viktiga. Att de kan ge ett nödvändigt hopp. Att det där hoppet behövs för att jobba vidare trots motstånd.

En sådan text är boken En dåre fri av Beate Grimsrud. Huvuddelen av boken behandlar förstås inte dyslexi, temat i boken är att hitta sig själv och ett framkomligt sätt att leva med svår schizofreni, och boken känns självupplevd, trots att jag tror att den inte är det.

De citat jag vill lyfta fram ur boken just nu handlar dock om just dyslexi, och hopp, och berättande.

”Jag går i tredje klass och har inte lärt mig att läsa och skriva. Jag som hade glatt mig så åt att börja skolan. Jag hade bortom med att lära mig för jag hade så många berättelser att spara, nu är jag sämst i klassen. Fröken säger att jag är dyslektiker. Jag älskar fortfarande sagor, och hittar på dem själv i stället för att läsa dem.”

(En dåre fri, sid 31)

De där fem meningarna är också ett oerhört snyggt sätt att göra en personbeskrivning, tycker jag. Värda att spara.

Lite längre fram beskriver huvudpersonen i boken sista dagen med en stödlärare i sjätte klass. Här sparar jag ett lite längre stycke, först med dialog, och sedan tycker jag att de personliga slutsatserna i slutet av kapitlet är så bra. Också personbeskrivning, en person som inte låter sig knäckas. De där meningarna inger hopp!

”Ja, nu måste vi sluta”, säger hon en dag. ”Du kommer nog att få en ny stödlärare på högstadiet. Men vad har du egentligen tänkt att bli?” ”Författare”, svarar jag snabbt. ”Författare”, säger hon förvånat, ”det tror jag du kan glömma.” ”Och pjäsförfattare”, fortsätter jag, ”och kanske spela med i dom själv på dom stora teatrarna. Och film, jag kan skriva för bio och TV. Och rita omslagen till mina egna böcker.” Jag kan nästan inte sluta, så mycket vill jag göra.

”Jag tror du ska slå författeriet ur hågen. Då måste man inte bara kunna skriva, men läsa också. Du kan ju varken eller. Tänk på något realistiskt du, så blir det lättare.” ”Det är realistiskt, för det är det jag vill.” ”Men du”, avbryter stödfröken, ” … lycka till på högstadiet nu.”

Då tittar jag upp och ser på stödfröken. Jag tycker plötsligt så fruktansvärt synd om henne. Synd om en människa som inte vet att man kan bli det man vill. Kanske har jag suttit här med en som inte vill vara stödfröken. Jag vet vad jag vill.

(En dåre fri, sid 87)

Ha! Känner jag när jag läser texten. Och heja!

En dare fri

 

Annonser

Som en trave av ens favoritkläder

Läser just nu Vita tänder av Zadie Smith. Är precis i början av boken och det jag har fastnat för hittills är personbeskrivningarna. Som här, när Archie för första gången ser Clara Bowden. Den börjar i en lite klichéartad mening, trappan i ljuset, men växer, genom snygga paradoxer och den avslutande metaforen med väskan.

Hon gick nedför trappan i slow motion, omgiven av ett kvardröjande ljussken. Och hon var inte bara det vackraste han sett, hon var också den mest betryggande kvinna han träffat. Hennes skönhet var ingen vass och kall egenskap. Hon luktade unket, kvinnligt, som en trave av ens favoritkläder. Trots att hon inte riktigt hängde ihop fysiskt – ben och armar talade en lite annan dialekt än det centrala nervsystemet – så var även hennes gängliga gång outsägligt elegant i Archies ögon.

Hon bar sin sexualitet med en äldre kvinnas lätthet, och inte (som fallet var med de flesta tjejer som Archie varit i lag med förr) som en otymplig handväska som man aldrig vet hur man ska hålla, hänga eller ställa ifrån sig.

Ur Vita tänder, av Zadie Smith.

Det är lite blandade bilder i texten, och den borde kanske egentligen inte funka. Men det gör den. Den stämmer så väl med en Archies flackande blick och tankar, vid den tid på dygnet han är, det tillstånd han är i och i det sammanhang han befinner sig. Den här Clara är vacker, men hon är inte kall, hon är trygghet. När nästa kapitel sedan beskriver Claras väg dit, till översta steget av trappan, så har hon inte den bakgrund jag som läsare förväntar mig. Hennes personlighet djupnar, jag förstår hur Archie kan se henne så, men också att hon förmodligen inte är så självsäker som hon verkar, bara ”invand”, men också i ett läge där hon inte orkar bry sig.

Jag förstår varför Zadie Smith hyllas för sin litteratur, hon blixtrar ur sig ord och mänskliga metaforer som belyser känslotillstånd som annars inte skulle märkas.

Vita tander

Beskrivning av en ung gascognare

En främling hade kommit till staden. Det var en ung man på ungefär arton år utan hjälm och harnesk, klädd i en urblekt blå klädesjacka. Den unge mannen var mörklagd, hade långt ansikte med utstående kindknotor och hans käkmuskler var ovanligt väl utvecklade, vilket är ganska vanligt hos folk från Gascogne. Den platta mössan, som var prydd med en plym, tydde också på att han var gascognare. Ögonen vittnade om intelligens och den böjda näsan var välformad. Vid sidan bar han en lång värja i lädergehäng.

Vem är han? Han har också med sig en pinsamt raggig och gammal häst som han lovat sin far att aldrig sälja. Hans fars råd är också värda att notera:

Om du får äran att uppträda vid hovet, som ditt gamla adelskap gör dig berättigad till, så tänk på att bära ditt namn med heder. Ta aldrig emot en oförrätt av någon annan än kardinalen och kungen. Det är genom sitt mod en adelsman kommer fram här i världen. Du är ung, och du bör vara modig av två skäl: du är gascognare, och du är min son. Undvik inte faran, utan sök i stället upp äventyren. Jag har lärt dig att hantera värjan. Du har knäveck av järn och en handlove av stål. Dra dig inte för att duellera, ty det är nu för tiden bevis på mod, eftersom det är förbjudet.

Citat ur De tre musketörerna av Alexandre Dumas.

Intressanta råd, han får, den unge d’Artagnan. Känns som en upptakt till äventyr. När jag läste boken i barndomsår stakade jag hela tiden mig igenom huvudpersonens namn som ”De Artaaag-nan”. Idag kan jag se hur ålderdomligt det känns att beskriva en persons karaktär genom hans kindben, men jag kan också lägga märke till likheter i attityd med Eugene de Rastignac i Honore de Balzacs Pappa Goriot. Det är bra att vara oförvägen men omtänksam, särskilt om kvinnor och heder, samt att vara ambitiös för att göra sig en position bland de mest välkända i den franska adeln. Attityden och ”vad som gäller” är det ju skickligt att få med så tidigt i personpresentationen, det ska jag försöka ta med mig som lärdom.

musketorer

När jag läser några sidor i början av boken slås jag också av hur fullspäckad med klassiska citat den här boken måste vara.

”Dra dig inte för att duellera, ty det är nu för tiden bevis på mod, eftersom det är förbjudet.”

”Den unge mannen var ytterst rädd om sitt anseende. Han tog varje småleende för en förolämpning och varje blick för en utmaning.”

”Vänd er om, herr spefågel! Så slipper jag sticka ner er bakifrån.”

Och så vidare …

Vad är en konflikt?

I själva verket är en konflikt bara en form av kollision, skriver Elisabeth George i sin bok Skriv på! Det som kolliderar är en persons önskningar och någon form av motstånd mot hans önskningar. Motståndet kan komma från vilket håll som helst.

(Detta citerar hon ur How to Write a Damn Good Novel av James Frey, vore kul att läsa den.)

Det spelar egentligen ingen roll vad författaren använder för slags huvudpersoner eller vilka motståndare de har, menar hon.

Konflikten är det som blåser liv i dina personer och gör dem levande för läsaren.

Citat av Elisabeth George, ur Skriv på!

Kärleksbeskrivning eller personbeskrivning

Så roligt att Manne Fagerlind såg min Twitterlänk om vad jag hade skrivit, och nämnde mitt inlägg om hans bok på sin egen blogg! (Oj, vad många reflexiva pronomen, blev det rätt nu?)

Jag hade ju gått och ruvat på ett citat till, som jag ville skriva in från boken Berg har inga rötter. Det gäller en personbeskrivning, av den som huvudpersonen förälskar sig i, och den är vacker och andas kärlek.

Olga.

Första gången jag såg henne var på Stockholms Nations fik i Uppsala. Jag hörde ett skratt och tittade upp från min bok, och där kom hon, svepte in tillsammans med några kompisar.
Hon hade pepparkornssvarta ögon och håret i page à la Karin Boye men verkade inte svårmodig – hon log med hela ansiktet och pratade och gestikulerade vilt, och sedan skrattade hon högt. Glädjen stod som ett moln runt henne.

gladjen-stod-som-ett-moln-runt-henneHjärtat sprattlade till i mitt bröst, men jag sänkte snabbt blicken igen. Det var ingen idé, en sådan tjej skulle jag aldrig ha någon chans hos.

Ur Berg har inga rötter, av Manne Fagerlind.

Visst är det fint? Glädjen stod som ett moln runt henne …

Lite senare, vid ett annat möte:

”Jag letade febrilt efter något som kunde få mig att framstå som intressant, men förgäves, och jag blev allt sorgsnare till mods. Till sist gav jag upp. Jag var en konstvetarmus som var utklädd till pingvin; det vore löjligt att försöka vara en tiger. Jag lyssnade på henne i stället, på hennes mjuka, melodiska röst, försökte bara njuta av att få den här middagen tillsammans med henne.”

På något sätt börjar man förstå varför hon faller för honom – han förställer sig inte, och han är ärligt intresserad, lyssnande, medan hon är den typ av person som behöver en publik. Och detta fast allt berättas ur hans synvinkel, med hans osäkerhet och bristande självförtroende. Kärleksbeskrivning och personbeskrivning på samma gång.

Ett problem jag har när jag vill skriva beskrivningar är att det ofta inte känns rätt att min huvudperson betraktar en annan person så länge eller så eftertänksamt att han eller hon hinner plocka ut just de där detaljerna som är de rätta. Som Genna, som betraktar Minette Swifts pappa (Oates, Svart flicka vit flicka) i ett inlägg jag skrivit om förut – det går bara för att Genna står på en ganska tråkig förevisning av ett hus, och har gott om tid att titta på honom och tänka. Jag behöver hitta rätt tillfällen för beskrivningarna.

Manne Fagerlind har löst det genom att huvudpersonen tänker tillbaka på när han träffade sin Olga de första gångerna. Då har man ju samlat minnet. Då blir det fullt logiskt och känns rätt. Lite på samma sätt som Nicole Krauss i Kärlekens historia. De första mötena i kärlek tenderar liksom att bli ännu större med tiden. Det är fint – och ganska praktiskt!

Stephen King om personbeskrivningar

I’d rather let the reader supply the faces, the builds, and the clothing as well. If I tell you that Carrie White is a high school outcast with a bad complexion and a fashion-victim wardrobe, I think you can do the rest, can’t you. I don’t need to give you a pimple-by-pimple, skirt-by-skirt rundown. We all remember one or more high school losers, after all; if I describe mine, it freezes out yours, and I lose a little bit of the bond of understanding I want to forge between us.

Description begins in the writer’s imagination, but should finish in the reader’s.

Citat ur boken On Writing, av Stephen King.

Intressant tanke – att vara för tydlig i beskrivningen kan faktiskt motverka syftet – läsaren räknar kanske bort flera av sina egna associationer om de inte stämmer med bilden som författaren ger.

King säger också precis vad många andra som ger ut skrivråd säger:

For me, good description usually consists of a few, well chosen details that will stand for everything else.

Frågan är förstås vilka detaljer man ska välja. King säger att man ska ta dem som man först kommer att tänka på – men sådan är inte jag. Jag är mer långsam, sakta inkännande, ser någon form av helhet med många dimensioner i mitt första intryck av människor, och kan därför nästan aldrig karaktärisera dem på ett kort och tydligt sätt efteråt. Det kanske är därför jag har så svårt att komma ihåg ansikten. Och kanske därför jag har svårt att göra personbeskrivningar. Jag tror att processen för mig är annorlunda – jag behöver se och tänka in personen under ganska lång tid, sedan hitta ett tillfälle där rätt detaljer, som läsaren kan förstå, kan synas och karaktärisera personen.

King

Att känna för huvudpersonen

En huvudperson vi kan identifiera oss med är en huvudperson vi känner för, har jag läst i många skrivråd. Här brukar det ofta stå något om att huvudpersonen inte får vara för perfekt, och det tror jag stämmer.

För att se om det här gäller andra än mig själv som läsare är det roligt att smygstudera barnens reaktioner när jag högläser. Högläsningen är mys och välsignelse på många vis.

Just nu läser vi Vargbröder av Michelle Paver. Eftersom barnen börjar bli större läser vi vissa delar tillsammans, och vissa delar läser de själva, högt eller var för sig.

Vargbroder pocketbok

Ni känner kanske till berättelsen? Det här är precis i början. Huvudpersonen Torak lever ensam, utmattad och hungrig ute i skogen, när han hittar en vargunge, vars familj har drunknat. Hans naturliga instinkt är att döda och äta upp vargen – ooo, härliga skräck, när sjuåringen gnager på knogarna och vill, vill, vill att Torak i stället ska se vilken bra följeslagare vargen skulle bli.

Här är det bra att Torak inte är perfekt. Som läsare uppfattar vi mer än han gör, och det får oss engagerade. Kommer han att förstå i tid?

Sedan förbereder Torak sitt nattläger och gör sitt bästa för att klara av det som han har lärt sig tillsammans med sin far. Men det är svårt, han är på väg att bli sjuk, och han arbetar till långt inpå natten. Här är det hans tappra strävan som gör att vi är på hans sida, vi ser att han verkligen vill göra rätt. Och sedan kommer stycket som jag tänkte citera, som sonen läste med allvarlig känsla i rösten – en känsla som så sällan kommer fram när han högläser, men som boken ju tydligt lyckades nå fram med.

Han hade levt med Fa i skogen i hela sitt liv, slagit läger för en natt eller två och sedan flyttat vidare. Han kunde reglerna. Slarva aldrig med vindskyddet. Ansträng dig aldrig mer än nödvändigt när du samlar mat. Vänta aldrig för länge med att slå läger.

Det var hans första dag på egen hand och han hade redan brutit mot varenda regel. Det var skrämmande. Som att glömma bort att göra hur man går.

Den där känslan av att man har gjort så gott man kunde, men ändå blev det inte bra nog, den är visst lätt att identifiera sig med som barn. Och ibland kan det vara en tröst att läsa om någon som orättvist dömer sig själv. Lite synd, men jag antar att det är en del av livet, och då ska man ju inte väja för det i böcker.