Revolvern

”Det som gjorde alla män jämlika var varken Gud eller självständighetsförklaringen. Det var Samuel Colt.”

Så lyder baksidestexten. Boken heter Revolvern och den är skriven av Marcus Sedgwick, som gjorde research för den i Sverige eftersom huvudpersonerna är bosatta i öde områden utanför Kiruna under en stor del av handlingen.

Den börjar dramatiskt, med en far som dör. Går igenom isen med släde, och fryser ihjäl. 15-årige Sigge blir kvar ensam hemma medan storasystern och pappans unga fru tar sig iväg för att hämta hjälp. Ändå upplever jag handlingen som långsam, uppbyggande, fram till sidan 81, då en främmande man har dykt upp och vill tala med Sigges far. Sigge upplever honom som hotfull och säger att pappan inte är hemma, han berättar inte att hans fars döda kropp ligger lutad över köksbordet i den i övrigt tomma lilla stugan.

Dittills har alla gjort som de har sagt och boken har inte bjudit på några större överraskningar.

”Du får vänta utanför”, sa Sigge, fast chansen till det var ungefär lika stor som att kungen av England skulle komma på visit.
Mannen gav sig inte in i någon diskussion. Han bara klev in med så bestämda steg att Sigge fick trycka sig platt mot ytterdörren för att inte bli omkullslagen.
Sigge visste inte riktigt varför han hade ljugit om sin far, men nu var det för sent. Han följde efter mannen in i stugan och stängde innerdörren. Det blev mörkare där inne, och fast Sigge tyckte att gestalten på bordet tornade upp sig som ett berg så verkade det konstigt nog som om främlingen inte hade sett den.”

Jag funderar över varför spänningen träder in så tydligt, just här, för mig. Jag tror att det är just det här: De andra personerna har varit förutsägbara, resonerat kring saker, man förstod att fadern var död, man förstod varför Anna och Nadja gav sig av. Men den här mannen gör tvärtom. Han lyssnar inte, han gör det han vill.

Kapitlen är bara 3-4 sidor långa. Detta kapitel avslutas efter två och en halv sida, då Sigge och mannen har småpratat under en känsla av  hot. Sigge förstår att mannen kände hans far, från en tid innan de flyttade till Kiruna. Det här är kapitlets sista rader:

”Nog kände jag honom, alltid. Och mor din. Och tösen. Vad hette hon…?”
”Anna”, sa Sigge och fick samma känsla som förut, då han hade erkänt att han var ensam i stugan han ångrade att han hade avslöjat ens ett namn för Wolff.
”Anna”, upprepade Wolff. Han såg fundersam ut, som om han räknade i huvudet, och sedan kom dråpslaget.
”Är det din far som ligger under filten?”

Ur Revolvern, av Marcus Sedgwick.

Det här är inte speciellt avancerad text. Ganska enkelt berättat, men när jag läste det första gången var det effektivt. Historien fortsätter med små, små steg. Hur mycket ska Sigge låta mannen styra, kan Sigge överhuvudtaget göra något, ska han komma åt att använda revolvern som ligger undanstoppad i en låda i skafferiet … Mannen är grym och spänningen stiger steg för steg, varvat med bakgrundshistorien som ger personlighet till Sigges båda föräldrar och en koppling till bokens allra första mening: ”Också de döda berättar.”

Revolvern

Annonser

Har läst ut Tankar om litteratur av Umberto Eco

Flera av Umberto Ecos essäer i Tankar om litteratur är svårlästa. Man borde vara fokuserad på varje ord och koncentrerad nog att följa alla steg som finns i hans beskrivande meningar. Som exempel kan jag nämna en text som handlar om skillnaderna mellan semiotisk litteraturteori och semiotiskt orienterad kritik, vilket jag fortfarande har svårt att definiera. De här svårare texterna har jag bara lässkuttat mig igenom, på jakt efter intressanta tankar som är lätta att fånga upp. Kan låna om boken någon annan gång, om jag vill fördjupa mig.

Geväret på väggen

Men det finns också flera avsnitt som är lättillgängliga. Jag har ju redan refererat till texten om Några av litteraturens funktioner. Superintressant (och ja, jag vill återigen påpeka att mina texter på den här sidan inte är några recensioner, det är citat eller reflektioner kring skrivande som jag personligen tänker att jag kan lära mig något av – och det finns det förstås gott om i Ecos essäer). Här är ett citat till ur den första essän:

Jurij Lotman återupptar i boken Kul’tura i vzryv (Kultur och explosion) Tjeckovs berämda rekommendation om att det i början av en berättelse eller ett drama visas ett gevär som hänger på en vägg, måste det geväret avlossas före slutet. Lotman låter oss förstå att det verkliga problemet inte är om geväret skedan verkligen avlossas. Just det att inte veta om det kommer att avlossas ger innebörd åt handlingen. Att läsa en berättelse innebär också att man grips av en frestelse, en längtan. Att i slutet upptäcka om geväret har avlossats eller ej har inte en nyhets enkla värde. Det är upptäckten att saker och ting har utvecklats på ett visst sätt och för alltid bortom läsarens önskningar. Läsaren måste acceptera denna frustration och genom den känna rysning inför Ödet.

… skriver Eco, eller om det nu är Lotman. 

Och jag tycker att han har rätt. Geväret får inte hänga på väggen på grund av författarens slarv eller lust att hämta hem en billig orosskapande spoäng. Men det får hänga där och skapa en stämning, en outtalad fråga eller bakgrund som bidrar till historien. Jag tycker kanske till och med att det är ett nyhetsvärde att få veta om geväret kommer att avlossas, och hur geväret kommer att avlossas – eller hindras från att avlossas. Sedan kommer känslorna in, om det verkligen är så att jag har läst mig så nära huvudpersonen att det är viktigt för mig hur det går. De här känslorna behövs för att det ska bli en historia där jag ”känner rysning inför Ödet”. För det gör jag inte alltid, men jag kan ändå vara intresserad av hur det går.

Som Kafkas Förvandlingen, till exempel. Jag vill veta hur han blev till en insekt, varför, vad som ska hända med honom, och systern, familjen, och så vidare. Men jag känner egentligen aldrig någon rysning – han angår mig egentligen inte. Läsvärdet för mig skapas av intresset för hur författare har ”löst” historien, vad han vill säga, hur han förhåller sig till en av mig tänkt realism. Betyder det att själva insektsblivandet är en effekt, på samma sätt som ett gevär på väggen kan vara en tom ‘plantering’ och effektsökeri, ifall den inte leder till ‘skörd’ – inte bara skörd av en händelse, utan skörd av känslor? Nej, jag tror att man kan läsa med olika syften och olika intressen i olika sammanhang.

Om en berättelses motor

Läser i boken Lär dig skriva spännande av Olov Svedelid. I min tio-till-tolvåriga läsålder älskade jag böcker av honom, spännande ungdomsböcker förlagda till historiska miljöer (tror jag), deckare för barn (tror jag). Idag uppskattar jag att han skriver tydligt om vad det innebär att en berättelse behöver ha en motor för att bli riktigt spännande.

Han liknar en berättelse vid ett stort och tungt fordon. Om det inte finns en ordentlig motor kommer fordonet ingenstans.

Motorn driver hela tiden personerna i skildringen, pressar på, tvingar till handlingar, men är skild från huvudpersonen. Denne måste räkna ut åt vilket håll motorn riktar in sig, var den befinner sig, i vilket tillstånd den är och vilka åtgärder som den kan tänkas initiera. Det gäller att finna ut vilka motmedel som kan vara tillgängliga.

Citat av Olov Svedelid, ur boken Lär dig skriva spännande.

Svedelid beskriver att motorn kan vara bland annat:

– en människa, till exempel en fiende som försöker förgöra huvudpersonen.
– en plan, något som måste följas för att något annat ska fungera, och vi undrar: kommer det att lyckas, eller kommer något som kullkastar planen, såsom tid, att medarbetare inte gör den grej de ska, att utrustning saknas och så vidare?
– en person som är avgörande för att något ska hända, men som själv är helt omedveten om sin roll.
– ett religiöst kultföremål eller en artefakt (jämför den heliga graalen, eller Jakten på den försvunna diamanten).
– ett försvunnet brev med hemligt innehåll, som ödelägger något/någons liv om det blir avslöjat.

Jag tänker försöka leta efter vad som är motorn i några olika berättelser, och skriva om det här, de närmaste dagarna.

Svedelid

Jag avslutar med ännu ett råd från Svedelid:

Du behöver din motor för att få stadga i historien. Om du tycker att skildringen börjar sagga, så in med något som har med motorn att göra och dina bekymmer blir lösta.

Bra. Okej …

Struktur för spänning

Jag har just läst ut Flickan från ingenstans, av Justin Cronin. Jag gav den en fyra av fem i betyg, för den var en habil spänningsberättelse, men den gick inte upp i den svepa-iväg-tankarna-och-sluka-mig-spänning som jag hade väntat mig.

Det får mig att fundera en hel del. Jag känner samma problem i mitt eget skrivande. Det känns lite väl personligt att berätta om här, men så är det (och nej, det finns inget som jag vill dela med mig för läsning ännu, syftet med den här bloggen är ju att lära mig mer för att prestera en (eller många) böcker som är så som jag vill ha dem, innan jag släpper ut dem för läsning). Det känns spännande och intressant i början, man kan ana den berättelse som komma skall, det lyfter och vi kliver in i historien … och sedan? Suck. Läsandet blir liksom ett jaha-jaha-jaha-jaha-jaha …

Saker bara händer och de blir inte speciellt engagerande.

Varför blir boken inte så spännande som det känns som att storyn förtjänar?

1. En anledning är , som sagt, att  jag inte direkt blir rädd av beskrivningen av de onda varelserna. Det är en viktig del, det brukar vara bättre om det onda får krypa, smyga fram, så att min fantasi som läsare får fylla i en del. Då växer det fram, det som är berättelsens hot.

Det som däremot är riktigt bra beskrivet, är historien om flickan, i början av historien. Här kryper spänningen fram. Hotet ska alltså vara lite mer beskrivet på det sätt som det som händer i det nedanstående stycket (som är med för att fördjupa presentationen om flickan, men som inte följs upp i denna bok. Tyvärr!).

Om Amy ur Flickan från ingenstans

Amy, 6 år, har blivit lämnad på ett nunnekloster av sin mamma, och Lacey, en av nunnorna, följer henne till djurparken för att hon ska få lite roligare saker att tänka på. När Amy går fram till björnarna och ställer sig mycket nära glaset säger en av åskådarna ”Ta det försiktigt. De ser söta ut, men små flickor som du äter de upp i ett nafs.” Fler björnar hoppar i vattnet och simmar fram till henne och Lacey springer fram, orolig.

”Vad är det, Amy?”
”Den där flickan pratar med björnarna!” ropade en röst, och ett förundrat sus hördes från åskådarna. ”Har man sett!”
Kameror började klicka. Lacey satte sig på huk bredvid Amy och började stryka våta mörka hårtestar från hennes ansikte. Hennes kinder var strimmiga av tårar som blandats med vatten från bassängen.
”Berätta nu, Amy.”
”De vet”, sa Amy, som fortfarande höll händerna tryckta mot rutan.
”Vad är det björnarna vet?”
”De vet vad jag är”, sade hon.

Här växer något fram. Jag undrar mer och mer över henne, hon som kommer att vara ”flickan från ingenstans”, trots att vi har fått veta en del om varifrån hon kommer. Av texten förstår jag att vi inte har fått veta allt.

2. Huvudpersonens bakgrund behandlas som en bihistoria

Början av historien grep tag. Eftersom texten får mig att bry mig om Amy undrar jag också hur det ska gå för henne. Jag blir glad när hon finner någon som hon (antagligen) bryr sig om. Hon startar händelser som hon inte är medveten om själv, och andra får reagera på det som händer, på det där sättet som gör övernaturliga händelser trovärdiga. Hon är precis så där spännande gåtfull som man kan önska.

Men sedan görs det hopp i tiden. Flera andra personer introduceras och det kan ju vara helt okej, de har alla en koppling till den historia som berättas. De är rätt bra beskrivna, som sammansatta personligheter. Personlighetsgalleriet rymmer både eftertänksamma män och kraftfulla, stridslystna kvinnor, och allting däremellan. Jag gillar dem (det bidrar till bokens höga betyg från mig), men det är ingen av dem jag bryr mig om lika mycket som om Amy.

3. Storystruktur

Många författare använder en klassisk kurva för dramaturgi. Med anslag, presentation, fördjupning, sedan upptrappning, klimax och en avrundning på det. Visst kan det vara skönt att läsa berättelser som inte följer detta tydligt. Och om de gör det, så är det ganska avgörande att huvudpersonen får utvecklas under vägen, så att det inte är exakt samma person som avslutar historien utan en på något sätt klokare, förändrad person. Men i den här historien finns inte någon tydlig sådan här kurva.

I Flickan från ingenstans engagerar jag mig inte i det första anslaget, som är en e-postkonversation mellan två forskare, där det går illa för den ena. Jag läser vidare och fastnar fullständigt i berättelsen om den ensamstående kvinnan och risken att hennes barn far illa, detta blir anslaget för mig. Det här är en historia om människor, och det ska bli en dystopi, så tänker jag.

I presentationsfasen får jag känna dessa personer närmare, samt flera andra personer i projektet som de båda forskarna jobbade med. Sedan kommer en fördjupning av en av dessa personers relation till flickan, och sedan … Hopp! Ny presentation. Som en ny bok. Det är då det börjar bli jobbigt att engagera sig.

A2

När historien berättas vidare är det en (eller flera) personer av dem som dyker upp först runt sidorna 320 som är de som får utvecklas som rollfigurer.
Som möter motgångar och lär sig något av dem, och som använder dessa motgångar och lärdomar för att ta sig igenom berättelsens klimax. Är det för att jag har börjat gilla och vill läsa mest om en annan huvudperson, som jag inte blir så berörd av de här personernas öden? Jag får inte ens tårar i ögonen när de förlorar närstående eller dör. Och visst är Amy med, men nu är hon inte viktig längre – i den mening att hon utvecklas och lever – utan mer som ett objekt.

4.  Fel förväntningar på denna typ av story?

Medan jag läste funderade jag en del över Tolkien. I trilogin om Ringens brödraskap byts ju också perspektiven, och från att vi har fått följa Frodo bildas flera separata storylines med personer som vi inte kände från början, som på olika sätt går igenom långa presentationsfaser. Där accepterar jag den här typen av ”dramaturgibrott” och kallar det för episkt berättande. Varför då? Varför konkurrerar inte nya viktiga personer (såsom Aragorn) med min upplevelse av de gamla?

Kanske för att Frodo fortfarande stöter på hinder och utvecklas av dem. Eller kanske kan det här vara en nyckel till hela saken. En artikel som handlar om olika typer av grundhistorier: miljöhistorien, idéhistorien, karaktärshistorien och händelsehistorien (fritt översatt). Och det jag trodde att jag skulle läsa var en karaktärshistoria – hur kan man över huvud taget tro det, när man läser en dystopi, säger jag till mig själv – och det visade sig vara en miljö- och händelsehistoria som bara råkade slå an som en karaktärshistoria. Kanske det. Men jag grunnar vidare och tänker att man faktiskt som läsare kan få allt det där. Och framför allt vill jag ha och kunna skriva fram den där krypande spänningen.

Jag önskar mig infinite time att fördjupa mig i det där. Men jag borde förstås skriva i stället.