Ett barns blick

Lasse, i boken Berg har inga rötter av Manne Fagerlind, känner en viss skräck inför att stå framför sin sons klass och berätta om sitt jobb. Han är konstvetare, och han finns på en arbetsplats han kunde ha älskat, men som blev till en plats där han lider och står ut i tysthet, efter att han blivit osams med chefen och så småningom utfryst av sina arbetskamrater. Till råga på allt var pappan som talade före honom brandman, och kunde berätta om hur det känns att rädda livet på någon. Lasse vill inte att Mats ska behöva skämmas för honom, Mats som oftast troget ställer sig på hans sida, men som inte alltid säger vad han tänker.

Till sist fick jag lov att säga något ändå, men jag hörde själv hur patetiskt mitt jobb lät. Göra förteckningar över arkivmaterial, korrläsa texter, gå och vakta på utställningar … Det lät precis så tråkigt som det var, det gick inte att få det att verka intressant.

Snart verkade ingen av ungarna lyssna. Den enda som tittade på mig var Mats. Han satt stilla som en staty, som om han var rädd för att störa mig, och tog inte blicken från mig en sekund. Hans ansiktsuttryck var så märkligt. Jag hade förstått om han hade skämts för mig och tittat bort, och det hade också varit lättare att stå ut med. Men i stället bara såg han på mig med vidöppna ögon, och det enda som fanns i hans blick var medlidande, ett medlidande så hjärtskärande att jag ville sjunka genom jorden.

Ur Berg har inga rötter, av Manne Fagerlind.

Just det här blir så berörande: att låta Lasse berätta om sitt barns blick. Genom att visa hans tolkning av sonens reaktion på hans framträdande, blir det ett ögonblick fyllt av undertexter, som säger mycket om kärlek, tilltro, återhållna känslor och relationen dem emellan.

Berg

Annonser

Vad passar idag om inte citat ur Kärlekens historia?

”Det var en gång en pojke som bodde i ett hus mitt emot det hus på andra sidan fältet där det bodde en flicka som inte längre existerar. De hittade på tusentals lekar. Hon var drottning och han var kung. Hennes hår lyste som en krona i höstljuset. De samlade världen i småportioner. När himlen mörknade skildes de åt med löv i håret.

”Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara.”

I mitt hjärta, det är inte ett uttryck som jag använder lättvindigt. /…/ Ensamhet: det finns inget organ som kan klara av all ensamhet.”

”När jag föddes döpte min mor mig efter alla flickor i en bok som min far hade gett henne och som hette Kärlekens historia.”

”Han tyckte om att laga mat och skratta och sjunga, han kunde göra upp eld med händerna, laga saker som var trasiga och förklara hur man kunde skjuta upp saker i rymden, men han dog inom nio månader.”

Hennes kärlek till honom var alltjämt lika levande som den där sommaren då de träffades första gången. För att kunna klara av det vände hon livet ryggen. Ibland levde hon flera dagar på vatten och luft. Eftersom hon var den enda kända komplexa livsformen som kunde göra det, borde hon få en art uppkallad efter sig.”

Ur Kärlekens historia, av Nicole Krauss.

Nicole Krauss citat förmedlar kärlek, värme, livslång väntan, längtan och all den sorg som kärleken rymmer. Bestämda detaljer och ett mått av egensinnighet i beskrivningarna tror jag är nyckeln.

Karlekens historia

Vilken förstamening kommer ur vilken bok – JCO

Här kommer fortsättningen på onsdagens inlägg. Ur fem av Joyce Carol Oates böcker har jag plockat första meningen, ibland både i prologen och i kapitlet, men jag skrev inte vilken start som hörde till vilken bok. Nedanför bilden kommer svaren. (Om du vill gissa, gå till inlägget Gissa förstameningen först.)

Blonde av Joyce Carol Oates

Foto: boken Blonde, av Joyce Carol Oates.

Böcker att välja mellan: Dödgrävarens dotter, Blonde, Lilla himlafågel, Svart flicka vit flicka, Dagbok 1973-1982.

Bok 1.

Prologen börjar med:
Jag har bestämt mig för att börja en text utan att skriva någon rubrik.

Kapitel 1 börjar med:
Ååh, Gud.
Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång.

Boken är: Svart flicka, vit flicka. Texten efter ”Jag har bestämt mig för att börja en text …” fortsätter:

Det kommer att bli en undersökning, tror jag. En utredning av min rumskamrat Minette Swifts död, som inträffade när vi gick på college, det var för femton år sedan den här veckan: det var på kvällen före hennes nittonde födelsedag som inföll den 11 april, 1975.

Jag tycker att det är intressant att lägga märke till två saker. För det första: uppbyggnaden. I prologen får man veta att boken (troligtvis) kommer att sluta där den började, med att någon dör. Samma tema kommer ju igen, exempelvis i boken Blonde. För det andra: variationen mellan korta, direkt-tänkta meningar, som avspeglar en personlighet, och längre faktameningar som ger namn på personerna och sätter in händelserna i tid och rum. Detta skrivsätt återkommer i inledningen av bok 3. Och ja, det fångar mig. Ibland kan jag läsa och känna att det är ett medvetet grepp från författarinnan, men det fångar mig ändå. ”Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång” – känns som onödig information, som om det hade räckt med en mening för att beskriva detta. Mening två skaver lite grann. Men det är bra att den skaver, den ger en personlighet till berättaren. Den får mig att tänka och fråga ”vadå, skulle hon inte ha vaknat direkt?”. Den får mig engagerad.

Bok 2.

Prologen börjar med:
I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden.

Kapitel 1 börjar med:
Den här filmen har jag sett hela mitt liv, men ändå aldrig till slutet.

Boken är: Blonde

Båda raderna låter filmiska, eller hur? Blonde är ju en fiktiv biografi om en skådespelerska, som i mångt och mycket liknar/föreställer Norma Jean/Marilyn Monroe. Den är en egen historia, säkert inte Norma Jeans helt och hållet, men det är en engagerade och jobbig berättelse där Oates sätt att skriva ser till att man orkar vidare där det är tungläst. Vips har hon flyttat framåt i tiden och saker som uppfattas som grundförutsättningar för huvudpersonens varande har ändrats. Hon håller nyfikenheten uppe hela tiden. Det som har hänt är att livet svänger, så som livet gör, och huvudpersonens sätt att agera får förändras med livet. Jag är så grymme-imponerad av det här.

Möjligen är en negativ sak att den första prologmeningen inte fullt ut följs upp i boken. Döden kommer inte in som självständig berättare. Det här är Norma Jeans bok, eller ‘den blonda skådespelerskan’, som hon kallas genom långa avsnitt, så att ett slags utifrånperspektiv uppnås. Det känns verkligen som att hon har sett sitt eget liv som en film, men inte till slutet, som första kapitlets första mening.

Bok 3.

Prologen börjar med:
”I djurriket gör man sig snabbt av med de svaga.”

Kapitel 1 börjar med:
En eftermiddag i september 1959 var en ung fabriksarbeterska på väg hem längs med dragvägen vid Eric Barge Canal öster om den lilla staden Chautauqua Falls, när hon märkte att någon följde efter henne på ungefär tio meters håll.

Boken är: Dödgrävarens dotter.

I prologen talar huvudpersonens far, dödgrävaren själv. Han känner sig som en av de svaga, och det här är romanens tema: den svaga mot de som är starkare, är den svaga egentligen starkare än vad som syns, och hur långt kan (måste) man gå för att överleva? Första meningen är faktatung och det är en av bokens styrkor också – den känns oerhört verklig, tack vare JCO:s exakta skrivande. Och kanske också för att hon inte följer en normal storytellingkurva i den här boken. När jag läste den tänkte jag att hon bryter mot alla regler. Kanske skriver jag om den här boken igen.

Bok 4.

En dagbok som ett experiment i medvetenhet.

Boken är (förstås): Dagbok 1973-1982. Inledningen i kapitel ett:1973 är riktigt bra, där skriver Oates om just de enda skäl jag skulle kunna tänka mig som kunde få mig att skriva dagbok. För jag vill inte skriva en dagbok och redogöra för de saker jag har gjort. Jag vill inte dela mina hemligheter i en bok. Men jag skulle gärna vilja göra lite av det hon skriver:

… ett försök att dokumentera inte bara den yttre världen, och inte bara de nyckfulla, flyktiga, efemära ”tankar” som nuddar vid oss som knott, utan också den motspänstiga och okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet; vardagslivets händelser, vardaglighet, dagsljuset, upplevelsens dagslända.

Tänk att sätta ljuset på ”den okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet”. Men det skulle jag förstås inte kunna. Det blir mest tankar ”som nuddar vid oss som knott”. Kan inte riktigt säga att jag tycker att dagboken lyckas, eftersom jag inte känner J. C. Oates liv, och eftersom det inte framstår som så värst vardagligt (däremot eftertraktansvärt) för mig. Men den är intressant läsning.

Bok 5.

Mitt hjärta var så uppfyllt av längtan. Detta hände för mycket länge sedan.

Boken är: Lilla himlafågel.

Även här är det en jag-berättare. Hon har en ganska egen röst, men jag tycker att jag känner igen samma röst och attityd i ungdomsboken Vilda gröna ögon (som jag har läst hela, jag har bara hunnit läsa början av Lilla himlafågel).

Vad kan man lära av det här? Jagberättare är effektivt (men man vet att de har överlevt så länge de kan se tillbaka och berätta sin historia). Den egna rösten, det egna sättet att sätta samman meningar är också ett sätt att förmedla personlighet. Och: variera korta och långa meningar.

Dödssynden av Harper Lee

En favoritbok.

dödssynden to kill a mockingbird svenska

Och så lyder första meningen så här:

När min bror Jem snart skulle fylla tretton bröt han armen alldeles vid armbågen.

Ur Dödssynden av Harper Lee

Okej … så det är det mest spännande som har hänt? Så tänkte jag, och boken blev liggande länge i läshögen bredvid min säng. Men den växte, den knöt ihop storyn, den har många delar i sig som jag verkligen gillar, och jag lovade mig själv att aldrig döma en bok på grund av dess förstamening igen. Vilket jag i och för sig glömde ganska snabbt, men ändå …