I morgon när kriget kom

”Det är bara en halvtimme sedan någon – jag tror det var Robyn – sa att vi borde skriva ner allting, och det är bara tjugonio minuter sedan jag blev vald att göra det, och under de tjugonio minuterna har jag haft allesammans hängande över mig medan de stirrade på den tomma sidan och skrek idéer och råd till mig.”

Så lyder första raden ur I morgon när kriget kom, av John Marsden. Boken är slut i upplagor hos de bokhandlar jag brukar handla från, men det verkar finnas gott om exemplar via Tradera.

I morgon_sketch

Jag har hittat en släkting till Jo i Unga kvinnor. Ellie, som är berättarjaget i I morgon när kriget kom, låter i alla fall definitivt så i bokens första kapitel. Även om miljön och tiden är helt annorlunda, förstås.

Jag noterar också att en stor del av berättandet i första kapitlet handlar om att gestalta de olika karaktärerna. Först Ellie själv genom de ord hon väljer och de saker hon väljer att berätta om. Sedan hennes vänner, av vilka sex är med på expeditionen, där Ellie beskriver varför hon har frågat just dem och hur de bar sig t för att få följa med för sina föräldrar. Smart och snyggt gjort.

Det sporrar mig förstås att bli bättre på personlighetsbeskrivningen, som jag egentligen borde skriva just nu i stället för att läsa. Hoppas att jag hinner med det också, idag.

 

Annonser

Unga kvinnor

När boken Unga kvinnor har blivit bättre kommer det ilskna monologer som den här, och dem gillar jag.

Näst äldsta syster Jo oroar sig för att äldsta syster Meg snart ska gifta sig och flytta hemifrån.

– Hon kommer att blicka in i de där vackra ögonen som hon pratar om, och då är hon färdig. Hon har ett så vekt hjärta, det kommer att smälta som vax, om någon tittar lite sentimentalt på henne. Hon läste hans korta rapporter noggrannare än hon läste dina brev och nöp mig, när jag pikade henne för det, och hon tycker om bruna ögon och tycker inte att John är ett fult namn, så hon går naturligtvis och blir kär, och då är det slut på friden och fröjden och allt trevligt vi har haft tillsammans. /…/

och sedan, lite senare

men-det-blir-rosor-av-rosenknoppar-och-katter-av-kattungar– /…/ jag tycker det är så tråkigt att se allting trassla till sig när ett litet ryck i trådarna här och där skulle reda ut alltsammans. Jag önskar, att man kunde gå med strykjärn på huvudet, som hindrade en från att växa upp. Men det blir rosor av rosenknoppar och katter av kattungar – är det inte ledsamt?

Ur Unga kvinnor, av Louisa May Alcott

Strykjärn på huvudet? Ja, alltså för att de är tunga, antar jag, så att man inte blir längre. Men roliga exempel, i ett verbalt utbrott som känns spontant och äkta – jag kan riktigt se syskonen framför mig, både före Jos samtal med mamma, och Jos blick under samtalet.

Det blir inte ledsamt, till slut. Och det är väl bokens poäng, antar jag.