Kunde ha varit Boye, men det är J. C. Oates

Idag läste jag ut boken Vit flicka Svart flicka, av Joyce Carol Oates. På ett ställe i boken berättar huvudpersonen hur hon ser ut idag, jämfört med när större delen av bokens handling utspelade sig. Hon har gått upp i vikt och blivit mindre flickaktig, man hör att hon är nöjd med det. Ansiktet är tjockare och vadmusklerna är hårda ”som hos en man”. Hennes hår har mörknat och hon ”har det kortklippt som en hårt åtsittande mössa”.

Jag trivs med den här känslan av att jag bär min kropp som en rustning. Och jag vet att när jag kommer inom synhåll för dig, då ”ser” du mig så som jag vill bli sedd, inte så som du skulle vilja se mig.

När hon beskriver sitt utseende gör hon också ett ställningstagande: jag är inte mån om att behaga. Vi förstår att hon har mognat, växt upp. Bra uttryckt och intressant tanke. Hon avsexualiserar sig själv, för att ta makten över sitt liv (även om detta inte är bokens huvudtema).

Jag tycker att det här kunde ha varit skrivet av Karin Boye, jag trodde att hon hade sagt något om att ”bära sin kropp som sin rustning”, men jag hittar inte detta citat någonstans. Bra skrivet var det  i alla fall, värt att spara.

Annonser

Kvinnor, män och Kallocain

Det här inlägget är delvis en fortsättning från det förra.

I Kallocain har Karin Boye skrivit om en värld som är polisstyrd och militariserad, där man inte får tycka illa om staten – eller om de villkor som krävs för att tjäna staten. I nedanstående text är det Linda Kall, som för första gången har börjat prata med sin man och erkänner hur hon har sett på sin kvinnoroll och barnafödande.

Jag tycker att Karin Boyes röst och ord är intressanta, särskilt mot bakgrund av att jag nyss hörde det här: Så här lät det i Sveriges Radio år 1938Lyssnarna ringde in och klagade, därför att en kvinna läste upp radionyheterna. PÅ RIKTIGT, ALLTSÅ. Det låter också på klagomålen och svaren som att detta anses som rimligt och berättigat. Värt att lyssna – inte bara läsa, utan lyssna!

Nu till citatet. Det reflekterar mycket kring synen på kvinnors och mäns roll. Är detta en del av en verklighetsfrämmande stat, som aldrig har existerat? Jag undrar hur författarinnan själv tänkte … Karin Boye skrev boken år 1940.

– Minns du, när jag gick med Ossu? Minns du, att vi hela tiden hade klart för oss att det måste bli en pojke? Jag vet inte om du bara gick in på min önskefantasi, men åtminstone sa du, att du också trodde att det skulle bli en pojke. Vet du, jag tror att jag skulle ha blivit förfärligt förolämpad om det hade blivit en flicka – jag skulle ha uppfattat det som en oförrätt mot mig, mig, som varit så lojal medsoldat, att jag själv gladeligen skulle dött, om ett medel hade blivit uppfunnet, så att kvinnor blev överflödiga. Ja, för jag uppfattade dem som ett nödvändigt ont – ännu så länge nödvändigt.

man-vill-ju-sa-garna-ha-ett-litet-litet-vardeVisst hade jag reda på att vi officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika värdefulla som män – men bara i andra hand, bara därför att vi kunde föda nya män. Och hur det än sved i min fåfänga – man vill ju så gärna ha ett litet, litet värde, nej, det är inte sant, man vill ha ett stort värde – hur det sved, så medgav jag ju i alla fall, att jag var inte så mycket värd.

Kvinnor är inte lika bra som män, sade jag till mig själv, de har inte lika stora kroppskrafter, kan inte lyfta så tungt, härdar inte ut lika bra i bombregnet, deras nerver är inte lika dugliga i ett fältslag, de är överhuvudtaget sämre krigare, sämre medsoldater än männen. De är bara ett medel att framställa krigare med. Att man sätter dem lika högt officiellt, det är en artighet, alla vet att det är en artighet, för att de ska vara glada och tillmötesgående.

Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken. Då kan hela Staten fyllas med män, och man behöver inte kasta bort några kostnader på att ge flickor näring och utbildning. Visst var det en underligt tom känsla ibland att veta, att man bara skulle vara ett förvaringsrum, tills vidare nödvändigt, men alldeles för dyrbart. Nå, men när jag nu var så ärlig att jag erkände det – skulle det inte då ha varit en för stor besvikelse, om jag första gången jag födde hade fått något som också bara var ett förvaringsrum?

Men det blev inte så, Ossu var lyckligtvis en blivande man, jag hade nästan fått en mening. Så lojal var jag på den tiden, Leo.

Ur Kallocain, Karin Boye.

Här har vi en text som är brännbar än idag. Hela monologen, som ligger i slutet av boken, är intressant. I tanken kan jag också koppla en del från Karin Boye till inlägget ”När kvinnor hejar på sina förtryckare” av Ulrika Good.

Vissa böcker behöver man läsa sakta

Historien kan vara långsam. Språket kan vara så stramt av återhållsamhet eller fullt av metaforer att man kan tro att en poet har skapat det. Och ibland är det ju så också. Som Kallocain, av Karin Boye, som jag tänkte citera i det här inlägget.

Det är verkligen så att vissa böcker blir mindre bra om man försöker läsa dem för snabbt. I stället tror jag man ska sakta in och läsa vissa meningar flera gånger, för att låta dem sjunka in. Författare som jag tänker på är Monika Fagerholm, Sara Stridsberg och kanske Halldór Laxness (men hans långa text orkade jag inte läsa sakta, och uppskattade följdaktligen inte heller).

Här kommer ett citat ur Kallocain, när Leo Kall inte har kunnat låta bli att ge sin fru Linda en spruta med det sanningscerum han har uppfunnit, för att han ville veta vad hon tänker (och framför allt om hon har varit otrogen). De lever i ett hårt styrt samhälle där alla ska lyda och tjäna staten, och vara lyckliga – det är inte tillåtet att ens tänka något negativt om staten. Men sprutan fick Linda att börja tala, och nästa kväll utspelar sig följande samtal:

– Jag vill tala med dig, sade hon äntligen med svårighet. Länge. Du måste höra på. Vill du det?
– Ja, sade jag. Linda, jag har gjort dig illa.
Hon log ett litet darrande leende.
– Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld, sade hon. Men det räcker inte. Efteråt har jag förstått, att antingen måste jag dö av skam, eller också måste jag fortsätta: frivilligt. Får jag fortsätta? Vill du ha lite mer av mig, Leo?

Jag kunde inte svara, och från och med nu kan jag inte redogöra för vad som hände inom mig själv, eftersom inte den minsta del av mig gjorde annat än lyssnade. Jag har den bestämda uppfattningen, att jag dittills aldrig hade lyssnat i hela mitt liv. Vad jag förut kallade att lyssna var väsenskilt från detta. Då hade mina öron gjort tjänst på sitt håll, mina tankar på sitt, mitt minne registrerat allt mönstergillt och mitt intresse ändå legat någon annanstans, jag vet inte var. Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.

du-har-brutit-upp-mig-som-en-konservburk-med-valdDet är mycket detaljerat. Karin Boye tar om (tråkiga) detaljer och det går långsamt framåt. Ändå växer texten när man ger den sin fullständiga närvaro i läsningen. Meningarna stannar. ”Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld”, och ”Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.” Jag skruvar på mig, det är inte ett överflödigt tecken eller ord. Jag antar att det kallas att hon behärskar sin stilistik.