Att skriva utifrån en formula

Runt om i vårt hus ligger LasseMaja-böcker. Dottern lånar dem i bulk på biblioteket, letar efter dem hon inte har läst, lagrar dem tillsammans med dem som är hennes egna i en hög bredvid sängen. Hon är sju och ett halvt år. Hon vet på förhand, ungefär, hur det ska gå. Hon lyckas inte alltid se rätt ledtrådar för att lista ut vem som är skyldig, men det är inte därför hon läser.

LasseMaja

Jag tror att hon läser för att hon gillar det förutsägbara. Härom dagen satte hon sig själv framför datorn och skrev en öppningsscen, där Lasse sitter och läser tidningen och Maja gör något fysiskt, och Lasse berättar något som står i tidningen och Maja förstår att de har ett fall att reda ut. Dottern såg nöjd ut. Sådär nöjd som man är när man vet att man har gjort något rätt. Hon hade skrivit som hon visste att det skulle vara, och därför var det bra.

Jag menar inte att det här är att förakta, jag menar att den här läsningen fyller ett behov. Precis som Hercule Poirot eller Miss Marple-deckare (eller hur? det var hemskt länge sedan jag läste dem men jag minns dem i alla fall på det sättet). Kanske de flesta vuxendeckare, och en stor mängd fantasy, och barnböcker som Fem-böckerna. I viss mån även Narnia. Eller som tidigare beskrivet, i Pippi-episoderna.

Det finns en grunduppbyggnad som ser ungefär likadan ut från bok till bok, även om detaljerna och personerna varieras. I det här fallet på ett effektivt Martin Widmarkskt vis.

1. Lasse och Maja gör något, någonstans i Valleby. På något sätt får de reda på att någon slags brott har begåtts.

2. Lasse och Maja uppsöker brottsplatsen. Ett antal personer och motiv presenteras.

3. Något händer, som man borde lägga märke till.

4. Lasse och Maja funderar och går igenom fallet. Kanske behöver de rigga en fälla för brottslingen. De visar mod och rättrådighet.

5. När de flesta av de misstänkta är samlade och polisen är på plats, berättar Lasse och Maja vilka som hade kunnat haft möjlighet att göra brottet, och vem det egentligen var. Eventuellt visas med en skiss hur brottet har gått till.

6. Dagen efter kan invånarna i den lilla staden läsa i Vallebybladet … 🙂

Jag tänker så här:

”En show glöms bort om den bara visar upp
effekter som vi knappast anar
så ge mig 30 grader kallt, tomtar överallt
och en skog av gröna granar”

… Adolfsson & Falk från låten Mer jul.

Jag tror att det stämmer – en del av vår läsning är för att få uppleva en känsla eller sak vi tidigare har upplevt, om igen, men på ett bara aningen nytt vis. Det blir den inre variationen som blir det spännande. Vi längtar efter att återuppleva det vi uppskattar.

Annonser

Har läst ut Tankar om litteratur av Umberto Eco

Flera av Umberto Ecos essäer i Tankar om litteratur är svårlästa. Man borde vara fokuserad på varje ord och koncentrerad nog att följa alla steg som finns i hans beskrivande meningar. Som exempel kan jag nämna en text som handlar om skillnaderna mellan semiotisk litteraturteori och semiotiskt orienterad kritik, vilket jag fortfarande har svårt att definiera. De här svårare texterna har jag bara lässkuttat mig igenom, på jakt efter intressanta tankar som är lätta att fånga upp. Kan låna om boken någon annan gång, om jag vill fördjupa mig.

Geväret på väggen

Men det finns också flera avsnitt som är lättillgängliga. Jag har ju redan refererat till texten om Några av litteraturens funktioner. Superintressant (och ja, jag vill återigen påpeka att mina texter på den här sidan inte är några recensioner, det är citat eller reflektioner kring skrivande som jag personligen tänker att jag kan lära mig något av – och det finns det förstås gott om i Ecos essäer). Här är ett citat till ur den första essän:

Jurij Lotman återupptar i boken Kul’tura i vzryv (Kultur och explosion) Tjeckovs berämda rekommendation om att det i början av en berättelse eller ett drama visas ett gevär som hänger på en vägg, måste det geväret avlossas före slutet. Lotman låter oss förstå att det verkliga problemet inte är om geväret skedan verkligen avlossas. Just det att inte veta om det kommer att avlossas ger innebörd åt handlingen. Att läsa en berättelse innebär också att man grips av en frestelse, en längtan. Att i slutet upptäcka om geväret har avlossats eller ej har inte en nyhets enkla värde. Det är upptäckten att saker och ting har utvecklats på ett visst sätt och för alltid bortom läsarens önskningar. Läsaren måste acceptera denna frustration och genom den känna rysning inför Ödet.

… skriver Eco, eller om det nu är Lotman. 

Och jag tycker att han har rätt. Geväret får inte hänga på väggen på grund av författarens slarv eller lust att hämta hem en billig orosskapande spoäng. Men det får hänga där och skapa en stämning, en outtalad fråga eller bakgrund som bidrar till historien. Jag tycker kanske till och med att det är ett nyhetsvärde att få veta om geväret kommer att avlossas, och hur geväret kommer att avlossas – eller hindras från att avlossas. Sedan kommer känslorna in, om det verkligen är så att jag har läst mig så nära huvudpersonen att det är viktigt för mig hur det går. De här känslorna behövs för att det ska bli en historia där jag ”känner rysning inför Ödet”. För det gör jag inte alltid, men jag kan ändå vara intresserad av hur det går.

Som Kafkas Förvandlingen, till exempel. Jag vill veta hur han blev till en insekt, varför, vad som ska hända med honom, och systern, familjen, och så vidare. Men jag känner egentligen aldrig någon rysning – han angår mig egentligen inte. Läsvärdet för mig skapas av intresset för hur författare har ”löst” historien, vad han vill säga, hur han förhåller sig till en av mig tänkt realism. Betyder det att själva insektsblivandet är en effekt, på samma sätt som ett gevär på väggen kan vara en tom ‘plantering’ och effektsökeri, ifall den inte leder till ‘skörd’ – inte bara skörd av en händelse, utan skörd av känslor? Nej, jag tror att man kan läsa med olika syften och olika intressen i olika sammanhang.

Om Pippi ur boken Från fabler till manga

Boken Från fabler till manga, av Ann Boglind och Anna Nordenstam, gör en översikt av barn- och ungdomslitteratur och har fått mig att le många gånger, då den har fått mig att minnas något jag läste och uppskattade som barn. I varje kapitel gör den också en fördjupning av någon författare och dennes/dennas verk. En av fördjupningarna ägnas givetvis åt Astrid Lindgren.

Det är roligt att läsa deras initierade översikt, jag ser ännu mer det mångsidiga i Lindgrens författarskap genom texten.

Böckerna om Pippi Långstrum är episodiska, vilket innebär att de innehåller ett antal kapitel som inte bygger vidare på varandra, utan som vart och ett behandlar en enskild händelse. Varje kapitel är uppbyggt på samma sätt, skriver Boglind/Nordenstam och citerar Ulla Lundqvist från boken Läsa, tolka och förstå:

1. Upptakt: lugnet före stormen. Pippi, ensam eller med vännerna, ägnar sig åt någon fridfull sysselsättning.

2. Något nytt inträffar: Pippi får besök eller bestämmer sig för att sätta igång en verksamhet.

3. Ett hot anas: Pippi blir utmanad eller angripen.

4. Pippi griper in, vinner eller utför en bragd: dvs hon antar utmaningen och segrar genom sin styrka och sin klipskhet.

5. Sluteffekt i form av oväntat inslag, t ex någon lustig/malplacerad  gest eller replik från Pippi. Slutet innebär alltså ofta en komisk poäng.

Intressant och tydligt om strukturen! Har inte tänkt på det där med sluteffekten, men visst är det så. Man kan också lägga märke till att fler episodiska kapitelböcker är upplagda på samma sätt, till exempel böckerna om Pelle Svanslös av Gösta Knutson. Nu måste jag börja fundera på hur vanligt det här är …

F

Vad är berättelsens motor i Battle Royale?

Fortsätter med en till, lättdefinierad motor. Vad är berättelsens motor i Battle Royale (boken och filmen) av Koushun Takami – och för den delen även i del ett och två av Hungerspelen?

I Battle Royale är spelets regler att 42 gymnasieungdomar ska slåss mot varandra på liv och död tills endast en återstår. Striden sker på en ö, och går på tid. Om ingen dör under 24 timmar kommer alla att dödas. Det är alltså själva spelet – och att spelet har en tidsfaktor, som är motorn.

I Hungerspelen är upplägget ungefär likadant. Det är två deltagare från varje del av Panem, totalt 24 personer (vill jag minnas). Endast en ska återstå i hungerspelen, men här finns ingen tidsgräns om 24 timmar. Däremot finns hunger och trötthet, samt en spelledares intriger för att göra spelet mer ”spännande” samt tv-publik som kan påverka spelet.

Ett spel kan vara en berättelses motor, om spelet är tillräckligt mycket på allvar. I de här två fallen är det en mycket effektiv motor.

Vad är berättelsens motor i Sagan om ringen?

Just nu funderar jag en del kring berättelsers ‘motor’ (som jag bland annat lånar Olov Svedelids ord för att beskriva, i det här inlägget).

Om vi börjar med Sagan om ringen – där bör väl motorn vara ringen, eller hur? Ringen bestämmer och styr historiens utveckling, även om det finns gott om utrymmen för bihistorier – och ringen har en inbyggd tidsfaktor. Om ringen tas av någon annan än en varelse som är stark nog att tas emot, så har vi omedelbar ondska som tar över i Midgård. Om Frodo inte lyckas ta ringen till Domedagsberget snabbt nog, så kommer Frodo att brytas ner av ringens kraft. Och dessutom finns ringvålnaderna som söker ringen, och som ständigt jagar för att hitta och komma i kapp Frodo och Sam. Ringen är motorn som ger stadga.

O

(Den kanske var hyfsat enkel? Fler historier följer. För jag vill identifiera motorer, så att jag kan skriva bra sådana, själv.)

Om en berättelses motor

Läser i boken Lär dig skriva spännande av Olov Svedelid. I min tio-till-tolvåriga läsålder älskade jag böcker av honom, spännande ungdomsböcker förlagda till historiska miljöer (tror jag), deckare för barn (tror jag). Idag uppskattar jag att han skriver tydligt om vad det innebär att en berättelse behöver ha en motor för att bli riktigt spännande.

Han liknar en berättelse vid ett stort och tungt fordon. Om det inte finns en ordentlig motor kommer fordonet ingenstans.

Motorn driver hela tiden personerna i skildringen, pressar på, tvingar till handlingar, men är skild från huvudpersonen. Denne måste räkna ut åt vilket håll motorn riktar in sig, var den befinner sig, i vilket tillstånd den är och vilka åtgärder som den kan tänkas initiera. Det gäller att finna ut vilka motmedel som kan vara tillgängliga.

Citat av Olov Svedelid, ur boken Lär dig skriva spännande.

Svedelid beskriver att motorn kan vara bland annat:

– en människa, till exempel en fiende som försöker förgöra huvudpersonen.
– en plan, något som måste följas för att något annat ska fungera, och vi undrar: kommer det att lyckas, eller kommer något som kullkastar planen, såsom tid, att medarbetare inte gör den grej de ska, att utrustning saknas och så vidare?
– en person som är avgörande för att något ska hända, men som själv är helt omedveten om sin roll.
– ett religiöst kultföremål eller en artefakt (jämför den heliga graalen, eller Jakten på den försvunna diamanten).
– ett försvunnet brev med hemligt innehåll, som ödelägger något/någons liv om det blir avslöjat.

Jag tänker försöka leta efter vad som är motorn i några olika berättelser, och skriva om det här, de närmaste dagarna.

Svedelid

Jag avslutar med ännu ett råd från Svedelid:

Du behöver din motor för att få stadga i historien. Om du tycker att skildringen börjar sagga, så in med något som har med motorn att göra och dina bekymmer blir lösta.

Bra. Okej …

Hon skrattade tyst för att näckrosor fanns

Läser vidare i Ronja-boken. Eller rättare sagt, 7-årsdottern högläser för mig, trots att jag en gång har läst den för henne, och trots att det finns så mycket annat hon också vill läsa och höra, just nu. (Lasse-Majas alla böcker i serien, Cirkusdeckarna av Dan Höjer, en gammal Wahlströmsbok om en katt och blandade sagor i Disneyversion, läser hon, på en gång.) Jag tänker mig att det betyder att boken står sig.

Jag funderar över bokens uppbyggnad. Jag läste någonstans att en bra storystruktur för att få fram spänning kan vara att skapa en bra huvudperson (en som man gillar, men som också är trovärdig, alltså absolut inte felfri, så att man kan identifiera sig med den) och sedan låta honom eller henne få något hen längtar efter. För att sedan ta bort det. Då blir det en mer intressant och trovärdig kamp för att få tillbaka det, än om huvudpersonen hade haft allt från början. Vi unnar henne eller honom verkligen att få det.

I Ronja Rövardotter, kapitel två, har Ronja för första gången fått ge sig ut i skogen.

”Skogen hade de talat om. Men inte förrän hon såg den så mörk och underlig med alla sina susande träd, förstod hon vad skogar var, och hon skrattade tyst bara för att älvar och skogar fanns. Hon kunde knappt tro det, tänk att stora träd och vatten fanns, måste man inte skratta då!

/…/

Och tjärnen låg där svart mellan mörka granar, bara näckrosorna som flöt på vattnet lyste vita. Ronja visste inte att det var näckrosor, men hon tittade länge på dem och skrattade tyst för att näckrosor fanns.”

Miljöbeskrivning och gestaltning i ett, ur Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren.

Vi får uppleva det här tillsammans med Ronja när hon ser det för första gången. Det är fint. Sedan får vi också uppleva när hon träffar en vän, en som hon och vi misstror, men som hon räddar livet på, och som vi och hon börjar känna allt mer för. Vi börja känna oss lyckliga. Då kommer vintern och tar bort möjligheten att vara i skogen – och möjligheten att träffa Birk. Men Ronja finner bot på det, övervinner hinder och träffar ändå Birk.

Där i boken var mitt favoritavsnitt. På Birks sida av borgen var det ont om mat, och Ronja kunde ge honom mat när han var hungrig. De blev till bror och ‘söstra mi’ , på allvar. Och då kommer våren så att Ronja kan få allt igen, och DÅ fångas Birk och tas ifrån henne. Jag håller med om att den här historien växte, därför att vi fick följa med när Ronja fick ta del av allt det här innan det blir dramatik och kvinnlig hjältemyt om att våga göra uppror mot det förväntade (brukar vara mot mamman, men här är det mot starka Mattispappan) och gå sin egen väg. Och upproret är så väl förankrat i Ronjas upplevelser och själ. Och det blir ännu sorgligare för att vi vet att pappan älskar henne så mycket.

Jag vill svära, så bra var hon, Astrid. Inte ‘far åt pipsvängen’ utan liksom mer så som Lovis tjongar till första rövarkarl som råkar komma i vägen när hon är arg på Mattis.