Vredens druvor

Vredens druvor av John Steinbeck är en av de bästa böcker jag har läst. Historien stannade hos mig länge.

vrede

En intressant sak är Steinbecks berättarteknik. I berättelsen följer vi ju en familj, som på grund av torka, skulder och fattigdom tvingas bryta upp från sitt liv och bege sig västerut, i jakt på arbete. Vi följer familjen på nära håll och lär känna dem alla; jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på vissa av dem, trots att de är fiktiva.

Men familjen är inte ensamma om sitt öde. Då och då i boken kliver Steinbeck ut och utvidgar berättelsen till en slags egensinnig yttre miljöbeskrivning – hur ser det ut, vad händer, hur reagerar människorna runt omkring våra huvudpersoner. Han beskriver dem i grupp, som människor i en namnlös – men allt annat än oviktig – massa.

Till exempel här, i början av boken:

”Människorna kom ut och vädrade i den heta, stickande luften och satte handen för näsan för att skydda sig mot den. Och barnen kom ut, men de sprang inte omkring och lekte och skrek, som de skulle ha gjort efter regn. Karlarna stod vid sina stängsel och såg ut över den förödda majsen som torkade bort hastigt nu; bara här och där  skymtade lite grönt genom stoftlagret. och-kvinnorna-kom-ut-och-stallde-sig-bredvid-sina-manMännen var tysta och rörde sig inte mycket. Och kvinnorna kom ut och ställde sig bredvid sina män – för att känna efter om männen denna gång skulle bryta samman.

Kvinnorna iakttog i hemlighet männens ansikten, ty grödan kunde få gå, om bara något annat fanns kvar. Barnen stod i närheten och ritade figurer i dammet med sina bara tår, och barnen kände sig för, om män och kvinnor skulle bryta samman …”

Ur Vredens druvor, John Steinbeck (1902-1968).

Jag tänker på Julie Otsuka, Vi kom över havet, och hennes vi-perspektiv genom hela historien (har inte läst den än, men är nyfiken på den). Jag tror att det är samma känsla, som hon förmedlar med sitt ‘vi’. Det stora skeendet, det här är inte bara en människas problem, utan ett människoöde, som kan drabba oss alla. Så här var det. Så här såg det ut, så här kände alla. Allmängiltigt. Skickligt.

Annonser

När karaktärer överraskar

En sak jag gillar väldigt mycket med Jodi Picoults bok Jacobs värld (den enda bok jag har läst av henne) är att karaktärerna har märkbart olika perspektiv och tankevärldar. Detta märks både i de avsnitt som skrivs ur deras synvinkel och i deras dialoger. Dessutom får personerna växa, jag får som läsare lära känna fler sidor av dem, allteftersom jag läser vidare. Underbart!

Jacobs värld

Här är ett exempel, genom citat från två dialoger berättade ur två olika personers synvinkel. Huvupersonen är Jacob, en tonårig kille med autistiska drag och Aspbergerdiagnos. Först får vi följa hans mamma, som har fått ett telefonsamtal från Jacobs mattelärare, om att Jacob knuffade till honom framme vid tavlan på lektionen.

Jag har knappt lagt på luren förrän Jacob dyker upp i köket och tar fram ett mjölkpaket ur kylskåpet.
”Hände det något på mattelektionen idag?” frågar jag.
Jacobs ögon vidgas. ”Du tål inte att höra sanningen”, säger han med en perfekt imitation av Jack Nicholson, vilket är ett säkert tecken på att han är besvärad.
”Jag har redan talat med mr Thornton. Jacob, du kan inte gå omkring och knuffa lärare.”
”Det var han som började.”
”Han knuffade väl inte dig!”
”Nej, men han sa: ‘Jacob, min treåring skriver snyggare än vad du gör.’ Och du har sagt att jag ska stå på mig om någon gör narr av mig.”

Det stämmer, det har jag sagt. Och en del av mig är faktiskt glad över att han har tagit initiativet till att interagera med en annan människa i stället för tvärtom – även om handlingen var olämplig.

Jacobs värld är sannerligen svart och vit. En gång, när han var yngre, ringde hans gympalärare för att Jacob hade fått ett utbrott när de spelade kickboll och en annan elev kastade den stora röda bollen på honom för att bränna honom. Man får inte kasta saker på folk, hade Jacob gråtande förklarat. Det är en regel.

Varför skulle en regel som gäller i en situation inte gälla i en annan? Om en mobbare retar honom och jag säger att det är okej att ge tillbaka – det är ibland det enda sättet att få vissa ungar att lämna honom i fred – varför skulle han då inte göra samma sak när en lärare kränker honom inför klassen?
”Man måste visa lärare respekt”, säger jag.
”Varför ska de få det gratis när alla andra måste visa att de är värda respekt?”
Jag blinkar förvånat och är mållös. För att livet är orättvist, tänker jag, men det vet Jacob redan bättre än de flesta.

Nästa dialog är några sidor framåt i boken, från ett avsnitt där Jacobs lillebror Theo just har sett två större killar reta Jacob och kasta hans bok i en lerpöl. ‘Jag’ i den här dialogen syftar på Theo.

Jacob rörde sig inte. Han satt i pölen med boken tryckt mot bröstet.
”Upp med dig”, sa jag och sträckte ut handen för att hjälpa honom.
Jacob stönade och reste sig upp. Han försökte bläddra i boken, men bladen var fastlimmade med gyttja. ”Det torkar”, sa jag. ”Ska jag hämta mamma?”
Han skakade på huvudet. ”Hon blir bara arg på mig.”
”Nej då”, sa jag, fast han hade förmodligen rätt. Hans kläder var helförstörda. ”Jacob, du måste lära dig att ge igen. Gör som de, fast tio gånger värre.”
”Knuffa ner dem i en gyttjepöl?”
”Kanske inte. Du kan väl bara … jag vet inte. Kalla dem något.”
”De heter Sean och Amahl”, sa Jacob.
”Inte deras namn. Försök med tjockskalle. Eller lägg av, din jävla skitstövel.”
”Man får inte svära …”
”Nä, men … de aktar sig för att hoppa på dig igen.”

Jacob började gunga fram och tillbaka. ”Jag ska ta dig, raring, och din lilla hund också”, citerade han.
”Lite tuffare kanske”, föreslog jag.
Han tänkte efter ett ögonblick. ”Yippee kay yay, motherfucker!
”Snyggt. Så vad säger du nästa gång någon försöker ta tillbaka din bok?”
Ditt jävla rövhål, ge tillbaka den!
Jag började skratta. ”Strålande Jacob, du är nog en naturbegåvning.”

Jag har gjort ganska stora klipp, men jag vill spara dem, för det är så mycket som förmedlas i de här dialogerna. Mycket om Jacob, förstås, men också om hur både hans mamma och hans bror tycker om honom och vill honom väl. Och så hur de ibland väntar sig mer av honom, ibland mindre, och då får hans repliker full effekt.

Både mammans och Theos tankar och exempel känns också naturliga för deras livssituation – mamman refererar till andra tillfällen med Jacob i skolan, Theo bygger snabbt vidare på Jacobs eget intresse av filmrepliker – det låter så helt igenom trovärdigt och äkta. Dessutom tycker jag att mammans sista rad i den första dialogen högst troligt speglar hennes egen syn på livet, vilket övriga delar av boken också visar.

Den här boken har mycket av mjuk humor och värme, och framför allt lyser detta fram i dialogerna, som kombineras med någon av personernas tankar i första person. Och nu har jag inte ens gått in på Jacobs eget perspektiv och hans berättarröst … Lite avis är jag här, bra gjort.