Gå sönder, gå hel – om att gå över den hårfina gränsen

Jag vill inte sluta skriva här dagligen innan jag har hunnit ta med åtminstone något citat från Sofia Nordin, som har blivit en av mina svenska favoritförfattare.

Boken Gå sönder, gå hel är obehaglig, för den låter läsaren gå över flera hårfina gränser i huvudpersonens skor, genom jagberättandet och den inre monologen. Eller, snarare kanske jag borde säga ”gå med huvudpersonens barfotafötter”, för barfota och enormt nyanskänslig är hon, huvudpersonen, och jag känner som läsare att hon är sjuk på något sätt, men samtidigt tvingas jag identifiera mig med henne just för att jag så ofta kan förstå precis hur hon resonerar.

I stycket nedan är hon ensam och på rymmen med ett spädbarn som hon känner sig som mor till. Det är sommar och de sover i en skog i närheten, det har börjat gå utför och de har ätit dåligt. Barnet har blivit sjukt och hon inser att hon behöver ta kontakt med sjukvårdsupplysningen. Det finns en telefonkiosk i närheten. Hon lämnar barnet utanför och går in i den lokala lilla ICA-butiken med en tom Jaffaflaska som de har använt till sin vattenreserv.

”Ursäkta mig, jag skulle behöva panta den här. Jag har inga enkronor och jag behöver ringa ett brådskande samtal.”

”Jaså, det ska väl gå bra. Jag kan ta den jag.”

Hon sträcker sig fram och tar flaskan, och faktiskt orkar jag skämmas. Över att flaskan fortfarande är full av vattendroppar. Över att jag inte kan ta hand om mitt barn. Övar att vi inte luktar parfym som hon, utan spya. Över att hon tittar på mig på ett sätt som får mig att undra om hon snart ska trycka på någon larmknapp och tala om att snatterskan från igår är här nu igen. Jag skulle vilja tala om för henne att det inte är sån här jag är. Inte egentligen. I stället låter jag henne le och lägga fyra svala mynt i min utsträckta hand och le igen. Jag är oändligt tacksam att åtminstone mina nakna fötter är dolda för hennes blick av kassadisken.

Citat ur Gå sönder, gå hel, av Sofia Nordin

jag-skulle-vilja-tala-om-for-henne-att-det-inteDet jag tycker så mycket om med Sofia Nordins böcker är hennes sätt att skriva. Resonemanget kring det normala och kring självrespekt upprätthålls hela tiden i huvudpersonens hjärna, medan hon samtidigt registrerar det bemötande hon får från andra, och ovanpå det är dialogen trovärdig och direkt.

Lite längre fram i boken har hon tagit sig i Stockholm och levt utomhus ganska länge, hon har hittat ett vindskydd mellan två hus och en presenning. Hon har försökt smälta in för att inte synas, lärt sig stjäla mat och toapapper på McDonalds och att hitta kläder vid återvinningsstationer. Men hon har inte märkt hur pass van hon har blivit vid att leva så här. Hon håller sig undan och identifierar sig inte med uteliggare, men två av dem hittar henne och börjar konversera.

Conny bullrar fram ett skratt.
”Lennart har helt rätt. Du kan lita på oss. Vi kanske inte luktar parfym direkt, men det vet ju du att det inte är utsidan som räknas.”

Vad menar han med det? Det var visserligen mycket länge sedan jag tvättade mig, eller det jag har på mig för den delen, men inte syns det på mig? Inte känns det på lukten? Jag tittar ner på mina kläder och på mina händer, men kan verkligen inte se att de skulle vara smutsiga Det är mycket på mig som blivit gråare i tonen, men det skulle mycket väl kunna vara meningen. Byxorna har till och med blivit snyggare, tycker jag. Och jag känner ingen annan lukt än de bägge männens när jag försiktigt snusar i luften.

/…/ Klipp i dialogen. En av männen går in i hennes boendeutrymme, där de båda tydligen har bott för länge sedan. /…/

Hans röst därifrån säger:
”Du borde städa, det luktar inget vidare här inne.”
Ska han säga. Det är naturligtvis sin egen lukt han känner, nu när den reflekteras mot honom av väggarna. Jag svarar inte.

”Det är den viktigaste regeln”, fortsätter han, har stuckit ut huvudet nu, tittar på mig. Hans blick trycker obehagligt mot huden. ”Hur jävla svårt det än är att få tvätta sig och städa upp runt sig så måste man göra det. Annars tappar man all respekt för sig själv. Och sen är det kört.”

”Jaha”, säger jag.
De är fruktansvärt oförskämda och saknar varje uns av självinsikt, men det kan jag inte säga till dem.

För mig känns det här realistiskt. Lukter kommer tillbaka i båda dessa beskrivningar, men jag tycker ändå inte att de upprepar sig. Lukter är en viktig information i sammanhanget. Och så gillar jag hur stämningen är avvaktande men ändå kan uttryckas som rent fysiska känslor: ”Hans blick trycker obehagligt mot huden.” … ja men visst. Jag kan känna det.

ga sonder ga hel

Annonser

Vad är det ens för idé att fortsätta skriva

Plockade upp boken Mask, med undertitel litteraturen som gömställe, av Kristoffer Leandoer. Den har många intressanta, långsamt framväxande funderingar, som alla förenas av hur författarens själv alltid lyser igenom – eller manifesteras av – författarens böcker.

mask

Jaget diskuteras hela vägen från namnet: redan namnet är ett slags varudeklaration, och jag känner att det är jobbigt, jobbigt. Vem är väl jag att tro att jag skulle kunna vara ett namn. Ett namn som kan skriva?

Varje författarnamn är resultatet av ett val (att inte välja är också ett val) och därför kan alla författarnamn i viss mån sägas vara pseudonymer. I en skriftkultur är namnet en viktig del av personligheten, i en bildkultur tillhör denna del snarare utseendet.

… skriver Kristoffer Leandoer, som medan boken skrevs själv säger sig inte vara säker på i vilket namn han vill få den publicerad. Nu när den är publicerad så vet vi. 

Det känns ganska jobbigt. Jag vill skriva för att skriva, inte för att uttrycka min identitet. Enligt essäerna i Mask kommer man väl aldrig undan detta. Jag vill värja mig.

Botten i mig är botten också i andra: det betyder inte att jag utgår från att andra är som jag själv, utan tvärtom att jag iakttar andra desto noggrannare för att få veta något om mig själv, den verkligt främmande och osynlige. Jag ser mig själv bättre i dig än i mig, eftersom du är en annan person och jag alltså kan få syn på hela mig själv i din kontur, vilket jag inte kan med mig själv som jag bara uppfattar i dunkla skymtar – och aldrig kan få syn på det viktigaste, nämligen själva blicken som ser.

Citat ur Mask, i ett kapitel som behandlar Olof Lagercrantz och Gunnar Ekelöf

Mask sidan 111

Blicken som ser. Gillar det uttrycket. Ja, visst vill jag vara blicken som ser. Men det betyder ju också väljer och väljer bort, vilket är just det jag tycker är svårt. Läser Mask och känner att det plötsligt har blivit en identitetsfråga. Jag är själv så flexibel, tänkande, dröjande obestämd … Jag har inte en klar och entydig identitet. Eller … för att det känns bättre att tro att man är hel som person … som författare har jag inte alls arbetat fram min identitet – och då menar jag inte som i konstgjort, påklistrat fejk-arbetat, utan arbetat fram genom att testa och känna.

Och så läser jag, på sidan 130:

Den moderna litteraturens största bristvara är nödvändighet, den nödvändighet som Rainer Maria Rilke formulerat i Brev till en ung poet: kan man överhuvudtaget låta bli att skriva har man egentligen inte rätt att skriva alls – och definitivt inte rätt att begära att bli läst av andra.

Ur Mask, Kristoffer Lenandoer

Sedan läser jag en krönika av Jonas Hassen Khemiri, i dagens (när det här publiceras är det gårdagens) DN. Du har säkert redan läst den. Vid lunchtid hade den delats fler än 20 000 gånger. Den känns verkligen skriven av nödvändighet. Och den känns verkligen skriven av rätt person, en tydlig person, som genom att vara sig själv också visar på likheter – och skillnader – med det du och den jag som läser hans text. Jag kan identifiera mig omedelbart, men också förstå de skillnader han vill visa. Jag känner min fantasi vakna och fyller i de detaljer han inte beskriver. Texten talar direkt till min – och andras, hoppas jag – förmåga till empati.

När så bra författare som Jonas finns, som också använder sin röst och sina ord till att behandla så viktiga ämnen, varför ska man väl då själv ens fortsätta försöka skriva? Så känns det. (Men jag är förstås ändå glad för det, för att Jonas Hassen-Khemiri finns, sådär glad i hela kroppen som jag alltid är när jag läser bra författares texter.)

Och så tänker jag att han har använt berättarformen med vi-et, som nyligen har populariserats av Julie Otsuka med Vi kom över havet (som jag fortfarande inte har läst). Att den berättarformen är så välfunnen och rätt i sammanhanget. Han är säkert inte omedveten om detta – han kan garanterat ha använt stildraget förut, så jag menar inte på något sätt att han tar efter någon annan, tvärt om, men det är ett tydligt stilgrepp.

Och så tänker jag på retorisk textuppbyggnad, med självklart ethospatos och gott om logos.En uppbyggnad i texten som är briljant, och en avväpnande ärlighet kring problemet, som kommer in i slutet, före avslutandets starka, långa mening som knyter ihop oss själva med Jonas, med Beatrice, med personen som blir attackerad på gatan, personen som har flytt från något som aldrig går att fly ifrån och det stora perspektivet med strukturer och självbild och att SE SIG SJÄLV I ÖGONEN. Ja, det sista lade jag till, men det är så texten gör med mig, den får mig att lägga till saker efteråt. Det är därför den blir delad, nu inte bara 20 000 gånger utan 35 000 gånger, och fler blir det.

”Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det. Men vi vet att en människa aldrig kan vara illegal och att något måste göras när uniformer sprider otrygghet och Lagen vänder sig mot …”

Ja fortsätt att läsa, om du inte har gjort det …

Alltså, jag kan inte säga så mycket, jämfört med det som redan är sagt. Jag känner mig stum, vad ska jag skriva för? Är det av nödvändighet? (Och inuti mig vill en röst ropa ja, ja, jag mår bra när jag skriver, jag känner att det är det jag vill, det jag kan eller kommer att kunna, för det är det som är jag.)

Jag tänker att det här läsandet och tänkandet, på sikt, en dag, kanske kan göra mig till en bättre skribent. Och så fortsätter jag.

Jag är inte helt säker på att det blir här. Kanske blir det en fortsättning här, på min i stort sett helt anonyma blogg, eller så blir det på egna, dolda dokument i min dator, varav några hoppas på att nå publiceringsstrecket och några mår bäst av att grotta sig som ettor och nollor i det lagrade mörkret. Kanske blir det fler inlägg här om skrivande och läsande, kanske inte. Men jag behöver skrivandet. Och läsandet.

(Och som ett förtydligande vill jag säga att det här inlägget kom till därför att jag hade tänkt skriva om lärdomar ur boken Mask, men så dök DN-krönikan upp, och det gick liksom inte att göra ett blogginlägg utan att nämna en så viktig text just nu. Dessutom kan jag själv absolut få resonemanget att höra ihop i min tanke. Men det här ska förstås läsas i den här bloggens kontext: vad just jag kan lära mig om berättande och skrivande av att läsa andra. I samhällsdebatt-kontexten diskuteras texten friskt och nyttigt under taggar som #BästaBeatrice. Där är jag mest en läsare, och har inte något direkt eget att tillägga, som inte redan sagts.)

Reflektion utan citat

Idag kommer en ogenomtänkt fundering, som inte stöds av något speciellt citat. Jag läser Battle royale av Koushun Takami, boken som ibland sägs vara en förlaga till Hungerspelen.

Boken är intressant som tankeexperiment; vad skulle hända om en slumpvis utvald högstadieklass skulle tvingas av landets regering att delta i ett spel där alla måste döda varandra tills endast en återstår? Det är naturligtvis en absurd tanke, men de flesta anpassar sig snabbt efter kampens regler, eftersom det ju gäller livet.

battle2

Redan på sidan 30 i boken dödas den första personen, en lärare, och visas upp i en liksäck med splatter och rinnande hjärnsubstans. Alla blir förstås förskräckta, närmast paralyserade, men, som sagt, de anpassar sig ju snart. Sedan måste det gå i rask takt, för det är 42 elever i klassen och boken har drygt 500 sidor.

Jag gillar inte när böcker normaliserar dödande. Jag känner mig gammalmodig, fantasilös – kanske kan man tänka sig att det går att läsa även om detta utan att bry sig; att tänka att det här är så tydlig fiktion, de är sagofigurer eller motsvarar dataspelsliv. Men jag gillar inte att läsa för att avtrubbas.

När jag skriver kommer jag att vilja stanna i en historiebild där människors liv är det mest värdefulla som finns. Död åtföljs av känslor, sorg, bestörtning, saknad eller skuld. Jag vill inte nödvändigtvis undvika våld, eller död, men jag vill visa hur allt kommer med ett pris och varje handling får konsekvenser (ändå känner jag själv hur banala de här avsnitten blir då jag skriver, men jag jobbar med dem, de borde kunna bli bättre). Jag tror att det betyder att historien måste ge mer plats för reflektion, för det är ju inte så att de största känslorna kommer först. Resultatet kan bli, som i Battle royale, att döden bara händer, och händer igen, som något slags skruvad underhållning men utan humor.

Samtidigt, tänker jag, så är jag ju naiv. Det finns barn i katastrofer och i krigshärjade områden som ser släktingar och grannar dödas mitt framför ögonen, det finns saker i världen som pågår som jag inte ens klarar att föreställa mig. Det finns ingen storhet, ingen tid för sorg, vid dessa tillfällen. Bara hopplöshet och i bästa fall liv som går vidare, men med sår som värker och kanske aldrig hjälpligt läker. Kanske är realismen större än jag förstår, i den här typen av berättelse. Det är bara kringförutsättningarna som är påhittade.

I Hungerspelen är förutsättningarna för spelen bättre konstruerade, tycker jag. Upplägget med lottdragning av personer är också ett genidrag (med en inbyggd orättvisa där vissa pantsätter sina risker och tar emot fler lotter för pengar) liksom att allt visas i tv, publikt som en realitysåpa. Suzanne Collins lyckas med att lyfta fram både samhällskritik och demokratifrågor i sin variant av liv-och-död-spelet. Ändå blir ju dödandet också i Hungerspelen ett slags avtrubbande actionunderhållning, trots att det ges visst utrymme för sorg.

Jag tyckte att Hungerspelstrilogin var bra, och jag vet inte än vad jag tycker om Battle royale, så helt kritisk är jag inte. Tycker väl att alla böcker behövs, och att man får välja vad man vill läsa.

Men jag undrar hur man skriver den där verkligt stora historien, där allt jag vill får plats?

När magin inte infinner sig

Flickan från ingenstans av Justin Cronin är en dystopi som inleds gripande och mycket verklighetstroget. Jag älskar berättelsen om hur den ensamstående Jeanette får dottern Amy, och hur Jeanettes far försiktigt gör om ett rum och köper en gungstol så att Jeanette ska ha någonstans att sitta med barnet. Små detaljer, som visar värme och personlighet. Det känns mycket Stephen Kingskt (är det ett ord? Ja, det är det nu.)

cronin

Tanken är säkert att detta liv ska stå i kontrast mot det hårda, omänskliga experimentet med levande personer som utsätts för ett virus, för att kunna bli till ett vapen inom ett hemligt projekt i försvaret. Men jag tappar så mycket intresse när sådana storyelement infinner sig. Levande döda, alltför vampyriga vampyrer eller liknande. Och när de beskrivs, för att förverkligas för läsaren, så tycker jag så mycket bättre om ifall det får vara något vagt och otydligt, än att få veta exakt vad de personer jag gillar ska möta.

”Sykes hade erkänt att han inte var riktigt säker på om man kunde ha ihjäl dem, bortsett från om man riktade en granatkastare rakt ner i strupen på dem. Viruset hade förvandlat deras hud till någon sorts proteinbaserad broskbildning som fick kevlarvästar att likna pannkakssmet i jämförelse. Det var bara i en fyrkant på bröstet strax nedanför nyckelbenen som den var så pass tunn att en kula kunde tränga igenom. I teorin, än så länge. Och gubbarna var fullproppade med virus.”

Okej, de här orden ska komma från funderingarna hos en vakt, som inte precis är känd för att vara ömsint och vältalig. Men det hjälper inte beskrivningen, det ökar inte chanserna till realism, för mig. Jag blir inte skrämd, inte heller nyfiken. Jag bara tänker på någon slags overklig, påhittad figur insmord i något som liknar stelnad, stenhård pannkakssmet. Inte ett monster av kött och blod (som det ju faktiskt är, enligt historien). Jag undrar hur man skulle kunna göra beskrivningen för att öka intresset, i stället för att skapa känslan ”jaha – och?”.

Övriga sidor av boken vill jag däremot säga att jag tycker verkar mycket bra. Har kommit en tredjedel genom den nu.