Ett barns blick

Lasse, i boken Berg har inga rötter av Manne Fagerlind, känner en viss skräck inför att stå framför sin sons klass och berätta om sitt jobb. Han är konstvetare, och han finns på en arbetsplats han kunde ha älskat, men som blev till en plats där han lider och står ut i tysthet, efter att han blivit osams med chefen och så småningom utfryst av sina arbetskamrater. Till råga på allt var pappan som talade före honom brandman, och kunde berätta om hur det känns att rädda livet på någon. Lasse vill inte att Mats ska behöva skämmas för honom, Mats som oftast troget ställer sig på hans sida, men som inte alltid säger vad han tänker.

Till sist fick jag lov att säga något ändå, men jag hörde själv hur patetiskt mitt jobb lät. Göra förteckningar över arkivmaterial, korrläsa texter, gå och vakta på utställningar … Det lät precis så tråkigt som det var, det gick inte att få det att verka intressant.

Snart verkade ingen av ungarna lyssna. Den enda som tittade på mig var Mats. Han satt stilla som en staty, som om han var rädd för att störa mig, och tog inte blicken från mig en sekund. Hans ansiktsuttryck var så märkligt. Jag hade förstått om han hade skämts för mig och tittat bort, och det hade också varit lättare att stå ut med. Men i stället bara såg han på mig med vidöppna ögon, och det enda som fanns i hans blick var medlidande, ett medlidande så hjärtskärande att jag ville sjunka genom jorden.

Ur Berg har inga rötter, av Manne Fagerlind.

Just det här blir så berörande: att låta Lasse berätta om sitt barns blick. Genom att visa hans tolkning av sonens reaktion på hans framträdande, blir det ett ögonblick fyllt av undertexter, som säger mycket om kärlek, tilltro, återhållna känslor och relationen dem emellan.

Berg

Annonser

När Emil gjorde en bravad så att hela Lönneberga jublade

När jag läste med barnen i veckan som var, så kom jag att tänka på ett av mina favoritavsnitt ur Emilböckerna. Då menar jag inte bilderböckerna, utan kapitelböckerna; i det här fallet Än lever Emil i Lönneberga (av Astrid Lindgren, så klart).

Alfred har skurit sig i tummen och fått blodförgiftning i såret. Ack, denna dramatik. Bara bilden med den röda tummen och antydan till röda streck upp längs med armen, fick mitt nioåriga jag att skräckförtjust fundera över liv och död om kvällar innan jag somnade.

Alfreds tumme av Björn Berg

Alfreds tumme av Björn Berg

Jag funderar över struktur och skrivsätt – varför Astrids berättande blir så bra, och varför historien blir så gripande. Förstås för att vi känner och bryr oss om personerna, men nu vill jag titta på själva språket, skrivmaneret.

Som barn blev jag säkert gripen och satt i rätt stämning av att kapitlet börjar med grisslakt, och av att Emil räddar Griseknoen, genom att betala 30 kronor av sina egna sparpengar för en annan gris, som får sätta livet till. Som läsare förstår man att det är allvar, det här är ingen söt bok, där vuxna räddar den som läsaren kanske tycker synd om.

Sedan kommer det här avsnittet, som skapar realism för mig som vuxen. Emil förstår hur illa det är med Alfred, och börjar försöka få föräldrarna att handla.

”Vi måste ta Alfred till doktorn i Mariannelund, som mamma sa.”
Då tittade Emils pappa och mamma så konstigt på varann. Det fanns ingen världens möjlighet att komma till Mariannelund idag, det visste de, nej, det var rent ohjälpligt, men det var svårt att säga det rent ut till Emil, när han stod där så ledsen. Emils pappa och mamma ville ju också på allt vis hjälpa Alfred, de visste bara inte hur det skulle gå till och därför visste de inte heller vad de skulle svara Emil. Emils pappa lomade ut från drängkammaren utan att säga just någonting. Men Emil gav sig inte. Han följde sin far i hasorna, vart han gick, och grät och bad och skrek och hotade och var riktigt ovettig, och tänk, hans far blev ändå inte arg utan svarade bara helt stilla:
”Det går inte, Emil, du vet att det inte går!”

Långa meningar. Förklaring på förklaring, och så sedan en reaktion, och så faderns reaktion på det – så olikt hans vanliga sätt. Det säger hur allvarligt det är. Och hur mycket Astrid tar det läsande barnet på allvar. Hon tar sig tid att förklara, så som en vuxen skulle förklara för ett barn.

(Det har varit snöstorm i flera dagar, förresten, detta framgår tidigare i kapitlet, det är därför det är omöjligt att resa ut med häst och vagn.)

Emil föll väl i slummer då och då, men han vaknade varje gång med ett häftigt ryck. Då brände det till i honom av sorg, och allteftersom natten gick kände han mer och mer hur fel allting var och hur det snart skulle vara för sent, för evigt för sent, att ändra på det.

Och då, när klockan var fyra på morgonen, bestämde Emil vad han skulle göra. Han skulle ta Alfred till doktorn i Mariannelund, om så både han själv och Alfred strök med på kuppen.
”Du ska inte ligga där i din säng och bara dö, Alfred, nej, det ska du inte!”
Han sa det inte högt, han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det. Och han satte genast igång. Det gällde att komma iväg innan någon vaknade och hindrade honom. /…/ Ingen vet hur Emil bar sig åt och hur han slet under den timmen. Korgsläden skulle ut ur vagnsskjulet, Lukas skulle ur stallet och spännas för, och Alfred skulle ur sängen och ut i släden, det sista var det svåraste. Han stapplade, stackars Alfred, och stödde sig tungt på Emil, och när han äntligen hade lyckats släpa sig så långt som till släden dråsade han huvudstupa ner mellan fårskinnsfällarna och låg där som om han redan var död.

Emil stoppade om honom så att bara en bit av näsan stack fram, sedan satte han sig själv på kuskbocken, han klatschade med tömmarna och manade på Lukas, nu skulle de iväg. Men Lukas vände på huvudet och tittade misstroget på Emil. Det var ju ett stolleprov utan like att ge sig ut i all den här snön, förstod inte Emil det?

”Nu blir det som jag bestämmer”, sa Emil, ”men sen är det dej det kommer an på, Lukas!”

Okej, det blev ett långt citat, men jag tycker ändå att det är värt att notera berättandet. Hur beslutet tas. Hur Emil får yttra beslutet så tydligt i tanken, och hur Astrid tar om vissa ord för att förstärka både dem och rytmen i texten. ”Han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det”.

Emils mödor är också så vackert sammanfattade i att ”Ingen vet hur Emil bar sig åt …” och sedan uppräkningen med tre saker som skulle ”… ur …”  – korgsläden, Lukas och Alfred. Jag minns hur många gånger jag själv slet med detta i min egen tanke, när jag räddade min egen imaginära Alfred, i djupsnön och blåsten. Jag minns hur jag tänkte att det var tur att ”jag” hittade fårskinnsfällarna innan ”jag” tog ut Alfred – och sedan hur tungt det var. Det är ett bra stilgrepp att ge vissa detaljer, och lämna andra utanför, så att fantasin får fylla i dem. En huvudpersons mödor är en viktig del av en actionscen – det är i alla fall min slutsats.

Som avslutning vill jag säga att det är bra att Emil får vissa repliker, han kan tänka dem eller säga dem till Lukas. De gör det lättare att läsa, det känns som att berättandet blir mer direkt, när vi hör Emils egna ord. Jag lägger till detta i mina minnesnoteringar. Och bugar för Astrid.

Emil

Hur det gick sedan? Ja, läs det, det är värt det. 🙂