Elisabeth George om personbeskrivning

När du beskriver en person ger du läsaren en bild av honom eller henne. Men det är när du sätter personen på prov genom att ställa honom inför en konflikt som han blir riktigt levande. Han tvingas fatta beslut och tvingas sedan leva med utgångspunkt i sina beslut.

… skriver Elisabeth George om personbeskrivning och vikten av konflikt, i sin bok Skriv på – en handbok i skrivandets konst.

Tänker en del på det där. Särskilt Joyce Carol Oates är bra på att sätta sina huvudpersoner på prov. Det underliga är (nu tänker jag på Blonde) att det händer att de reagerar på ett sätt som beskrivningen av dem gjort att man inte förväntar sig – och sedan när man läser vidare förstår man ändå varför de gjorde som de gjorde. Som ”den blonda skådespelerskan” i Blonde, som vägrar att ens ta huvudvärksmedicin, och sedan blir beroende av droger. Det verkar så rakt emot den kontrollpersonlighet hon har jobbat fram, och just därför blir det extra dramatiskt, och trovärdigheten byggs upp genom att situationerna som ledde fram till händelsen när hon började ta lugnande medel redovisas i form av dialoger och förklarande tillbakablickar. Och sedan får hon leva (eller dö) med konsekvenserna. Så oerhört skickligt.

skriv

Annonser

Kunde ha varit Boye, men det är J. C. Oates

Idag läste jag ut boken Vit flicka Svart flicka, av Joyce Carol Oates. På ett ställe i boken berättar huvudpersonen hur hon ser ut idag, jämfört med när större delen av bokens handling utspelade sig. Hon har gått upp i vikt och blivit mindre flickaktig, man hör att hon är nöjd med det. Ansiktet är tjockare och vadmusklerna är hårda ”som hos en man”. Hennes hår har mörknat och hon ”har det kortklippt som en hårt åtsittande mössa”.

Jag trivs med den här känslan av att jag bär min kropp som en rustning. Och jag vet att när jag kommer inom synhåll för dig, då ”ser” du mig så som jag vill bli sedd, inte så som du skulle vilja se mig.

När hon beskriver sitt utseende gör hon också ett ställningstagande: jag är inte mån om att behaga. Vi förstår att hon har mognat, växt upp. Bra uttryckt och intressant tanke. Hon avsexualiserar sig själv, för att ta makten över sitt liv (även om detta inte är bokens huvudtema).

Jag tycker att det här kunde ha varit skrivet av Karin Boye, jag trodde att hon hade sagt något om att ”bära sin kropp som sin rustning”, men jag hittar inte detta citat någonstans. Bra skrivet var det  i alla fall, värt att spara.

Minette Swifts pappa

Hur gör man en bra personbeskrivning så att läsaren snabbt kan föreställa sig personen framför sig och komma ihåg honom eller henne? Jag läste någonstans att författaren ska försöka välja ut två till tre karaktärsdrag eller detaljer i utseendet som kan beskrivas så specifikt att det inte kunde vara någon annan person. Alltså inget ”strök det långa bruna håret ur ögonen och betraktade sin spegelbild”.

Ett snyggt sätt att beskriva en person är att låta någon annan betrakta den. Kanske också jämföra den här personen med någon annan, så blir flera karaktärer tydligare inristade i minnet.

Här snor jag Joyce Carol Oates beskrivning av en person, från boken Svart flicka Vit flicka.

Jag betraktade Minette Swift från sidan. Minette Swift bredvid en man med kraftiga ögonbryn och ännu mörkare hy än hon, kraftigt byggd, inte stilig men imponerande, en kraftfull man i medelåldern med bred näsa som såg ut som om den hade blivit tillplattad med våld. Här hade vi en person som förde sig med värdighet. Om den svarte mannen i detta kapell, som nästan helt dominerades av de vita, hade tvingats bli intensivt medveten om sin hudfärg, var det inte någon osäker medvetenhet utan en som bottnade i stolthet. Jag förstod att han på något sätt var en offentlighetens man, för han påminde mig om Max: var han politiker? predikant? före detta idrottsman? underhållare?

Om han var affärsman var han säkert framgångsrik. Han var antagligen van vid att andra behandlade honom artigt, till och med vördnadsfullt. Ingen skulle kunna skrämma honom. Om han log var det ett leende man måste ha gjort sig förtjänt av, för han delade inte lättvindigt med sig av sina leenden. Den här fuktiga septemberdagen var han klädd i en välskräddad marinblå, kritstrecksrandig kostym och kavajen satt som en handske på hans överkropp …

Jag lägger märke till att många bra beskrivningar inte bara innehåller vad en person är, utan också vad personen inte är. Skapar kontraster och mejslar fram detaljer.

En annan sak som verkar göra en person intressant är om något i beskrivningen motsäger det som man först ser. En näsa som ser ut som om den vore tillplattad med våld – men för sig med värdighet. Och så ytterligare någon mening för att gestalta, och fastställa detta, så att det blir mer till verklighet än en hörsägen.

Och så får man förstås inte glömma att beskrivningen egentligen säger mest om betraktaren. Det ska ju bara vara referenser och liknelser som betraktaren kan göra. I det här fallet tänker huvudpersonen på sin egen pappa, och då visas samtidigt distansen till honom, genom att hon kallar honom Max. Så mycket hon får in, Oates.

(Sedan fortsatte hon beskrivningen en halv sida till, och även om det var bra beskrivet var det inte intressant nog att referera. Jag har ofta lite svårt för långa beskrivningar – men jag tolkar det som att Minette Swifts pappa förmodligen är en ganska viktig biperson, eftersom hans beskrivning får ta så stort utrymme. Alltså är också längden på beskrivningen något som spelar roll. Ett sätt att ge tyngd.)

Han är förresten predikant, visar det sig senare, vilket stämmer ganska väl med betraktande Gennas gissningar.

Vilken förstamening kommer ur vilken bok – JCO

Här kommer fortsättningen på onsdagens inlägg. Ur fem av Joyce Carol Oates böcker har jag plockat första meningen, ibland både i prologen och i kapitlet, men jag skrev inte vilken start som hörde till vilken bok. Nedanför bilden kommer svaren. (Om du vill gissa, gå till inlägget Gissa förstameningen först.)

Blonde av Joyce Carol Oates

Foto: boken Blonde, av Joyce Carol Oates.

Böcker att välja mellan: Dödgrävarens dotter, Blonde, Lilla himlafågel, Svart flicka vit flicka, Dagbok 1973-1982.

Bok 1.

Prologen börjar med:
Jag har bestämt mig för att börja en text utan att skriva någon rubrik.

Kapitel 1 börjar med:
Ååh, Gud.
Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång.

Boken är: Svart flicka, vit flicka. Texten efter ”Jag har bestämt mig för att börja en text …” fortsätter:

Det kommer att bli en undersökning, tror jag. En utredning av min rumskamrat Minette Swifts död, som inträffade när vi gick på college, det var för femton år sedan den här veckan: det var på kvällen före hennes nittonde födelsedag som inföll den 11 april, 1975.

Jag tycker att det är intressant att lägga märke till två saker. För det första: uppbyggnaden. I prologen får man veta att boken (troligtvis) kommer att sluta där den började, med att någon dör. Samma tema kommer ju igen, exempelvis i boken Blonde. För det andra: variationen mellan korta, direkt-tänkta meningar, som avspeglar en personlighet, och längre faktameningar som ger namn på personerna och sätter in händelserna i tid och rum. Detta skrivsätt återkommer i inledningen av bok 3. Och ja, det fångar mig. Ibland kan jag läsa och känna att det är ett medvetet grepp från författarinnan, men det fångar mig ändå. ”Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång” – känns som onödig information, som om det hade räckt med en mening för att beskriva detta. Mening två skaver lite grann. Men det är bra att den skaver, den ger en personlighet till berättaren. Den får mig att tänka och fråga ”vadå, skulle hon inte ha vaknat direkt?”. Den får mig engagerad.

Bok 2.

Prologen börjar med:
I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden.

Kapitel 1 börjar med:
Den här filmen har jag sett hela mitt liv, men ändå aldrig till slutet.

Boken är: Blonde

Båda raderna låter filmiska, eller hur? Blonde är ju en fiktiv biografi om en skådespelerska, som i mångt och mycket liknar/föreställer Norma Jean/Marilyn Monroe. Den är en egen historia, säkert inte Norma Jeans helt och hållet, men det är en engagerade och jobbig berättelse där Oates sätt att skriva ser till att man orkar vidare där det är tungläst. Vips har hon flyttat framåt i tiden och saker som uppfattas som grundförutsättningar för huvudpersonens varande har ändrats. Hon håller nyfikenheten uppe hela tiden. Det som har hänt är att livet svänger, så som livet gör, och huvudpersonens sätt att agera får förändras med livet. Jag är så grymme-imponerad av det här.

Möjligen är en negativ sak att den första prologmeningen inte fullt ut följs upp i boken. Döden kommer inte in som självständig berättare. Det här är Norma Jeans bok, eller ‘den blonda skådespelerskan’, som hon kallas genom långa avsnitt, så att ett slags utifrånperspektiv uppnås. Det känns verkligen som att hon har sett sitt eget liv som en film, men inte till slutet, som första kapitlets första mening.

Bok 3.

Prologen börjar med:
”I djurriket gör man sig snabbt av med de svaga.”

Kapitel 1 börjar med:
En eftermiddag i september 1959 var en ung fabriksarbeterska på väg hem längs med dragvägen vid Eric Barge Canal öster om den lilla staden Chautauqua Falls, när hon märkte att någon följde efter henne på ungefär tio meters håll.

Boken är: Dödgrävarens dotter.

I prologen talar huvudpersonens far, dödgrävaren själv. Han känner sig som en av de svaga, och det här är romanens tema: den svaga mot de som är starkare, är den svaga egentligen starkare än vad som syns, och hur långt kan (måste) man gå för att överleva? Första meningen är faktatung och det är en av bokens styrkor också – den känns oerhört verklig, tack vare JCO:s exakta skrivande. Och kanske också för att hon inte följer en normal storytellingkurva i den här boken. När jag läste den tänkte jag att hon bryter mot alla regler. Kanske skriver jag om den här boken igen.

Bok 4.

En dagbok som ett experiment i medvetenhet.

Boken är (förstås): Dagbok 1973-1982. Inledningen i kapitel ett:1973 är riktigt bra, där skriver Oates om just de enda skäl jag skulle kunna tänka mig som kunde få mig att skriva dagbok. För jag vill inte skriva en dagbok och redogöra för de saker jag har gjort. Jag vill inte dela mina hemligheter i en bok. Men jag skulle gärna vilja göra lite av det hon skriver:

… ett försök att dokumentera inte bara den yttre världen, och inte bara de nyckfulla, flyktiga, efemära ”tankar” som nuddar vid oss som knott, utan också den motspänstiga och okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet; vardagslivets händelser, vardaglighet, dagsljuset, upplevelsens dagslända.

Tänk att sätta ljuset på ”den okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet”. Men det skulle jag förstås inte kunna. Det blir mest tankar ”som nuddar vid oss som knott”. Kan inte riktigt säga att jag tycker att dagboken lyckas, eftersom jag inte känner J. C. Oates liv, och eftersom det inte framstår som så värst vardagligt (däremot eftertraktansvärt) för mig. Men den är intressant läsning.

Bok 5.

Mitt hjärta var så uppfyllt av längtan. Detta hände för mycket länge sedan.

Boken är: Lilla himlafågel.

Även här är det en jag-berättare. Hon har en ganska egen röst, men jag tycker att jag känner igen samma röst och attityd i ungdomsboken Vilda gröna ögon (som jag har läst hela, jag har bara hunnit läsa början av Lilla himlafågel).

Vad kan man lära av det här? Jagberättare är effektivt (men man vet att de har överlevt så länge de kan se tillbaka och berätta sin historia). Den egna rösten, det egna sättet att sätta samman meningar är också ett sätt att förmedla personlighet. Och: variera korta och långa meningar.

Gissa förstameningar – Joyce Carol Oates

I min jakt på förstameningar kom jag att tänka på Joyce Carol Oates. Jag har gillat de böcker jag har hunnit läsa av henne – ska se hur många förstameningar jag kan hitta. Vill du gissa vilken bok som börjar med vilken mening?

(Här hamnade jag i en fundering. Räknas prologen in? Jag tycker att den gör det. Prologen är trots allt starten på boken, i mitt tycke. Men jag tar med både prolog och starten på kapitel 1.)

Böcker att välja mellan: Dödgrävarens dotter, Blonde, Lilla himlafågel, Svart flicka vit flicka, Dagbok 1973-1982.
Svaren kommer här på 365Storylog på fredag. Gissa gärna i kommentarerna.

1.

Prologen börjar med:
Jag har bestämt mig för att börja en text utan att skriva någon rubrik.

Kapitel 1 börjar med:
Ååh, Gud.
Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång.

2.

Prologen börjar med:
I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden.

Kapitel 1 börjar med:
Den här filmen har jag sett hela mitt liv, men ändå aldrig till slutet.

3.

Prologen börjar med:
”I djurriket gör man sig snabbt av med de svaga.”

Kapitel 1 börjar med:
En eftermiddag i september 1959 var en ung fabriksarbeterska på väg hem längs med dragvägen vid Eric Barge Canal öster om den lilla staden Chautauqua Falls, när hon märkte att någon följde efter henne på ungefär tio meters håll.

4.

En dagbok som ett experiment i medvetenhet.

5.

Mitt hjärta var så uppfyllt av längtan. Detta hände för mycket länge sedan.

Samtliga citat är förstameningar ur böcker av Joyce Carol Oates. Snyggast är den där döden kom susande nerför boulevarden. Eller den om dagboken. Intressant är också att flera av dem är jagberättelser.

joyce carol oates bokomslag

Foto: Joyce Carol Oates, från ett av ovanstående nämnda bokomslag.