Beskrivning av en ung gascognare

En främling hade kommit till staden. Det var en ung man på ungefär arton år utan hjälm och harnesk, klädd i en urblekt blå klädesjacka. Den unge mannen var mörklagd, hade långt ansikte med utstående kindknotor och hans käkmuskler var ovanligt väl utvecklade, vilket är ganska vanligt hos folk från Gascogne. Den platta mössan, som var prydd med en plym, tydde också på att han var gascognare. Ögonen vittnade om intelligens och den böjda näsan var välformad. Vid sidan bar han en lång värja i lädergehäng.

Vem är han? Han har också med sig en pinsamt raggig och gammal häst som han lovat sin far att aldrig sälja. Hans fars råd är också värda att notera:

Om du får äran att uppträda vid hovet, som ditt gamla adelskap gör dig berättigad till, så tänk på att bära ditt namn med heder. Ta aldrig emot en oförrätt av någon annan än kardinalen och kungen. Det är genom sitt mod en adelsman kommer fram här i världen. Du är ung, och du bör vara modig av två skäl: du är gascognare, och du är min son. Undvik inte faran, utan sök i stället upp äventyren. Jag har lärt dig att hantera värjan. Du har knäveck av järn och en handlove av stål. Dra dig inte för att duellera, ty det är nu för tiden bevis på mod, eftersom det är förbjudet.

Citat ur De tre musketörerna av Alexandre Dumas.

Intressanta råd, han får, den unge d’Artagnan. Känns som en upptakt till äventyr. När jag läste boken i barndomsår stakade jag hela tiden mig igenom huvudpersonens namn som ”De Artaaag-nan”. Idag kan jag se hur ålderdomligt det känns att beskriva en persons karaktär genom hans kindben, men jag kan också lägga märke till likheter i attityd med Eugene de Rastignac i Honore de Balzacs Pappa Goriot. Det är bra att vara oförvägen men omtänksam, särskilt om kvinnor och heder, samt att vara ambitiös för att göra sig en position bland de mest välkända i den franska adeln. Attityden och ”vad som gäller” är det ju skickligt att få med så tidigt i personpresentationen, det ska jag försöka ta med mig som lärdom.

musketorer

När jag läser några sidor i början av boken slås jag också av hur fullspäckad med klassiska citat den här boken måste vara.

”Dra dig inte för att duellera, ty det är nu för tiden bevis på mod, eftersom det är förbjudet.”

”Den unge mannen var ytterst rädd om sitt anseende. Han tog varje småleende för en förolämpning och varje blick för en utmaning.”

”Vänd er om, herr spefågel! Så slipper jag sticka ner er bakifrån.”

Och så vidare …

Annonser

Vad är en konflikt?

I själva verket är en konflikt bara en form av kollision, skriver Elisabeth George i sin bok Skriv på! Det som kolliderar är en persons önskningar och någon form av motstånd mot hans önskningar. Motståndet kan komma från vilket håll som helst.

(Detta citerar hon ur How to Write a Damn Good Novel av James Frey, vore kul att läsa den.)

Det spelar egentligen ingen roll vad författaren använder för slags huvudpersoner eller vilka motståndare de har, menar hon.

Konflikten är det som blåser liv i dina personer och gör dem levande för läsaren.

Citat av Elisabeth George, ur Skriv på!

Personbeskrivning ur Kärlekens historia

Jag har hittills bara läst en bok av Nicole Krauss, och det är Kärlekens historia. Men utifrån den boken bedömer jag henne som en av nutidens mästare på personbeskrivning.

Här betar hon av den ena huvudpersonens familj. Berättare är flickan Alma. Avsnittet kommer en bit in i en rad episodiska gestaltningar där man gradvis har fått lära känna hurdan Almas bror Pippi är till sättet, vad Alma och Pippi brukar leka, samt hur och varför deras pappa dog. Nu kommer personbeskrivningen. I tanken befinner hon sig på en semesterresa som familjen gjorde till Döda havet.

”Det fanns inte två personer som var mer olika varandra än min mor och min far.

När min mor blev solbränd på kroppen och min far skrattade och sa att hon blev alltmer lik honom för var dag som gick, var det bara ett skämt, för han var en meter och nittioen centimeter lång, hade klara gröna ögon och svart hår, medan min mor är blek och så liten att man till och med nu, när hon är fyrtioett år gammal, skulle kunna tro att hon var en flicka om man såg henne på andra sidan gatan. Pippi är liten och blond som hon och jag är lång som min far. Jag är också svarthårig, har en lucka mellan tänderna, är mager på ett fult sätt och är femton år gammal.”

Citat ur Kärlekens historia, Nicole Krauss

Några få ord för var och en av dem, men visst kan man se dem framför sig? Det kan jag i alla fall. Och så gillar jag att huvudpersonen är ett tanigt men företagsamt flickebarn som konstaterar saker på ett enkelt sätt och inte bryr sig särskilt mycket om utseende.

Karlekens historia introsida

Bild: Bokens dedikationssida innehåller fotografier. Är det bara som jag tycker, eller ser morföräldrarna ganska mycket ut så som jag tänker mig flickans mor och far i texten?

Jonas Jonason och Nikolaj Gogol

Det här inlägget kan passa bra att lägga ut när jag ändå är hemma och hälsar på mina föräldrar (tänkte jag, och förberedde, men så blev dottern sjuk och jag åkte inte hem … men jag släppte ut inlägget här ändå). Mina föräldrar har båda läst och gillat Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann.  … Ja, alltså, jag har väl också läst den, men jag hade kanske något för stora förväntningar, den var väl okej, ganska kul, men inte gapskrattskul, tyckte jag.

Har tänkt på en sak. Jonas Jonason och Nikolaj Gogol har väl onekligen skrivmanér som påminner om varandra? Jag menar nu inte till innehållet, utan deras sätt att använda ganska långa meningar och att låta den allvetande berättarrösten göra drastiska slutsatser.

Vem av dem är till exempel det här stycket skrivet av?

Vilket år och vilken årstid det var när han började på departementet och vem som förordnade honom, är det inte längre någon som minns. Hur många direktörer och allsköns chefer som än kommit och gått, så har de alla sett honom på en och samma plats, i samma ställning, på samma skrivartjänst. Till sist började man följaktligen tro, att han nog hade fötts till världen fix och färdig, med uniform och flintskalle.

Jo, det kommer ur Kappan, av Nikolaj Gogol (1809-1852).

Och det här:

Han jobbade som dräng på familjegården och fick dagligen stryk av sin far, som var av uppfattningen att J inte dög någonting till. Men det år J fyllde tjugofem år dog först hans mor i kräfta, vilket J sörjde, och strax därpå gick fadern ner sig i kärret när han försökte rädda en kviga. J sörjde även den saken, för han var fäst vid kvigan.

Jepp, från Hundraåringen, skriven 2009, av Jonas Jonason.

Okej, det är ännu mer humor i Hundraåringen. Det kryllar av humor, mer eller mindre rolig, i varje stycke. Men stilen är intressant. Det går att få fram en smårolig effekt genom att låta en opersonlig berättarröst komma med personligt raljerande ord och inpass.