Kunde ha varit Boye, men det är J. C. Oates

Idag läste jag ut boken Vit flicka Svart flicka, av Joyce Carol Oates. På ett ställe i boken berättar huvudpersonen hur hon ser ut idag, jämfört med när större delen av bokens handling utspelade sig. Hon har gått upp i vikt och blivit mindre flickaktig, man hör att hon är nöjd med det. Ansiktet är tjockare och vadmusklerna är hårda ”som hos en man”. Hennes hår har mörknat och hon ”har det kortklippt som en hårt åtsittande mössa”.

Jag trivs med den här känslan av att jag bär min kropp som en rustning. Och jag vet att när jag kommer inom synhåll för dig, då ”ser” du mig så som jag vill bli sedd, inte så som du skulle vilja se mig.

När hon beskriver sitt utseende gör hon också ett ställningstagande: jag är inte mån om att behaga. Vi förstår att hon har mognat, växt upp. Bra uttryckt och intressant tanke. Hon avsexualiserar sig själv, för att ta makten över sitt liv (även om detta inte är bokens huvudtema).

Jag tycker att det här kunde ha varit skrivet av Karin Boye, jag trodde att hon hade sagt något om att ”bära sin kropp som sin rustning”, men jag hittar inte detta citat någonstans. Bra skrivet var det  i alla fall, värt att spara.

Annonser

Minette Swifts pappa

Hur gör man en bra personbeskrivning så att läsaren snabbt kan föreställa sig personen framför sig och komma ihåg honom eller henne? Jag läste någonstans att författaren ska försöka välja ut två till tre karaktärsdrag eller detaljer i utseendet som kan beskrivas så specifikt att det inte kunde vara någon annan person. Alltså inget ”strök det långa bruna håret ur ögonen och betraktade sin spegelbild”.

Ett snyggt sätt att beskriva en person är att låta någon annan betrakta den. Kanske också jämföra den här personen med någon annan, så blir flera karaktärer tydligare inristade i minnet.

Här snor jag Joyce Carol Oates beskrivning av en person, från boken Svart flicka Vit flicka.

Jag betraktade Minette Swift från sidan. Minette Swift bredvid en man med kraftiga ögonbryn och ännu mörkare hy än hon, kraftigt byggd, inte stilig men imponerande, en kraftfull man i medelåldern med bred näsa som såg ut som om den hade blivit tillplattad med våld. Här hade vi en person som förde sig med värdighet. Om den svarte mannen i detta kapell, som nästan helt dominerades av de vita, hade tvingats bli intensivt medveten om sin hudfärg, var det inte någon osäker medvetenhet utan en som bottnade i stolthet. Jag förstod att han på något sätt var en offentlighetens man, för han påminde mig om Max: var han politiker? predikant? före detta idrottsman? underhållare?

Om han var affärsman var han säkert framgångsrik. Han var antagligen van vid att andra behandlade honom artigt, till och med vördnadsfullt. Ingen skulle kunna skrämma honom. Om han log var det ett leende man måste ha gjort sig förtjänt av, för han delade inte lättvindigt med sig av sina leenden. Den här fuktiga septemberdagen var han klädd i en välskräddad marinblå, kritstrecksrandig kostym och kavajen satt som en handske på hans överkropp …

Jag lägger märke till att många bra beskrivningar inte bara innehåller vad en person är, utan också vad personen inte är. Skapar kontraster och mejslar fram detaljer.

En annan sak som verkar göra en person intressant är om något i beskrivningen motsäger det som man först ser. En näsa som ser ut som om den vore tillplattad med våld – men för sig med värdighet. Och så ytterligare någon mening för att gestalta, och fastställa detta, så att det blir mer till verklighet än en hörsägen.

Och så får man förstås inte glömma att beskrivningen egentligen säger mest om betraktaren. Det ska ju bara vara referenser och liknelser som betraktaren kan göra. I det här fallet tänker huvudpersonen på sin egen pappa, och då visas samtidigt distansen till honom, genom att hon kallar honom Max. Så mycket hon får in, Oates.

(Sedan fortsatte hon beskrivningen en halv sida till, och även om det var bra beskrivet var det inte intressant nog att referera. Jag har ofta lite svårt för långa beskrivningar – men jag tolkar det som att Minette Swifts pappa förmodligen är en ganska viktig biperson, eftersom hans beskrivning får ta så stort utrymme. Alltså är också längden på beskrivningen något som spelar roll. Ett sätt att ge tyngd.)

Han är förresten predikant, visar det sig senare, vilket stämmer ganska väl med betraktande Gennas gissningar.

När magin inte infinner sig

Flickan från ingenstans av Justin Cronin är en dystopi som inleds gripande och mycket verklighetstroget. Jag älskar berättelsen om hur den ensamstående Jeanette får dottern Amy, och hur Jeanettes far försiktigt gör om ett rum och köper en gungstol så att Jeanette ska ha någonstans att sitta med barnet. Små detaljer, som visar värme och personlighet. Det känns mycket Stephen Kingskt (är det ett ord? Ja, det är det nu.)

cronin

Tanken är säkert att detta liv ska stå i kontrast mot det hårda, omänskliga experimentet med levande personer som utsätts för ett virus, för att kunna bli till ett vapen inom ett hemligt projekt i försvaret. Men jag tappar så mycket intresse när sådana storyelement infinner sig. Levande döda, alltför vampyriga vampyrer eller liknande. Och när de beskrivs, för att förverkligas för läsaren, så tycker jag så mycket bättre om ifall det får vara något vagt och otydligt, än att få veta exakt vad de personer jag gillar ska möta.

”Sykes hade erkänt att han inte var riktigt säker på om man kunde ha ihjäl dem, bortsett från om man riktade en granatkastare rakt ner i strupen på dem. Viruset hade förvandlat deras hud till någon sorts proteinbaserad broskbildning som fick kevlarvästar att likna pannkakssmet i jämförelse. Det var bara i en fyrkant på bröstet strax nedanför nyckelbenen som den var så pass tunn att en kula kunde tränga igenom. I teorin, än så länge. Och gubbarna var fullproppade med virus.”

Okej, de här orden ska komma från funderingarna hos en vakt, som inte precis är känd för att vara ömsint och vältalig. Men det hjälper inte beskrivningen, det ökar inte chanserna till realism, för mig. Jag blir inte skrämd, inte heller nyfiken. Jag bara tänker på någon slags overklig, påhittad figur insmord i något som liknar stelnad, stenhård pannkakssmet. Inte ett monster av kött och blod (som det ju faktiskt är, enligt historien). Jag undrar hur man skulle kunna göra beskrivningen för att öka intresset, i stället för att skapa känslan ”jaha – och?”.

Övriga sidor av boken vill jag däremot säga att jag tycker verkar mycket bra. Har kommit en tredjedel genom den nu.