Bildpost – Maus är fantastisk

Kan inte plocka fram och sätta det exakta fingret på vad som gör Maus av Art Spiegelman så bra, det är väl helheten …Maus by Art Spiegelman

Men en sak som jag gillar är hur detaljer i samtalen känns äkta, att hans huvudperson (och även han själv i serien) får ha sina tydliga egenheter. Jag gillar förstås också att boken lyckas förmedla andra världskrigets fasor inklusive Spiegelmans fars livsöde på ett berörande sätt där humor ändå ingår – kanske kan jag visa exempel på det en annan gång.

Men nu tar jag ett klipp där just det där med personers egenheter visas, i dialog, och med tydligt gjorda referenser till verkligheten. Här understryks att boken är självbiografisk, på ett sätt som väl ganska ofta görs i serier idag, men jag är inte lika säker på att det var så under 1980-talet, då jag tror att denna del av Maus först publicerades.

I berättelsen har Art just irriterat sig på sin pappas egenheter, såsom snålhet och oförmåga att sätta sig in i hur andra tänker. Han diskuterar dem med Mala, som är hans pappas nuvarande fru. Medan de pratar kommer pappan in, och då börjar de prata om Arts seriebok i stället.

Mala: Det är en viktig bok. Folk som annars inte läser om såna saker kommer att bli intresserade.

Pappa: Ja. Jag läser själv aldrig serier och till och med jag är intresserad.

Mala: Det är klart att du är intresserad. Det är ju din historia.

Pappa: Ja, jag kan redan min historia  u t a n t i l l. Och ändå är jag intresserad.

Mala: Den får säkert stor framgång.

Pappa (till Art): Ja, en dag blir du berömd, som han vad var det han hette?

Art: Va? ”Berömd som han vad är det nu han heter”?

Pappa: Du vet … Den där kända, som ritar serier …

Art (flinar): Vad vet du för nån som ritar serier? … Walt Disney??

Pappa: JA! Walt Disney!

Pappa: Vänta! Vart ska du gå, Artie?

Art: … och hämta en penna … Jag måste skriva ner det här samtalet innan jag glömmer det.

Ur Maus, En överlevandes historia, kapitel 6, av Art Spiegelman.

ett klipp ur maus

Dialogen känns helt klart trovärdig, särskilt när man ser kroppsspråk och minspel hos de tecknade mössen. Skillnader mellan dem förstärks, och visst kan man nästan känna igen personerna från sitt eget liv, någon gång.

Dessutom gäller det att komma ihåg att hämta den där pennan lite oftare. Att skriva ner samtalet, detaljerna, så att man inte glömmer.

Annonser

Ur Sjömannen som föll i onåd hos havet

Det han hade velat säga var: ”Allt det andra befälet har två eller tre barn vid det här laget och de läser brev hemifrån om och om igen och tittar på teckningarna av husen och solen och blommorna som deras barn har gjort. Det är män som har kastat bort sina möjligheter – det finns inte längre något hopp för dem. Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan. Och om jag har rätt, då kommer en dag en ensam, genomskinlig trumpet att skalla genom gryningen och ett väldigt ljuskantat moln ska svepa ner och ärans mäktiga röst ska kalla på mig långt bortifrån – och jag blir tvungen att hoppa ur sängen och ge mig av ensam. Det är därför jag aldrig har gift mig. Jag har väntat och väntat och nu är jag över trettio.”

Ur Sjömannen som föll i onåd hos havet, av Yukio Mishima (1925-1970)

Texten är intressant utifrån att berättelsen antyder att den här mannen snart ändå kommer att lämna sitt liv på havet för en kvinnas skull, och han kommer att få ett hårt straff för detta av kvinnans son. (Jag vet inte än, för jag har bara läst till sidan 39). Utifrån det andra har skrivit om författaren tolkar jag det som att citatet uttrycker något som författaren verkligen stod bakom (år 1963).

jag-har-inte-utrattat-sarskilt-mycket-men-jag-har-levt-hela

”Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan.” Författaren tog sitt liv genom seppuku år 1970, och den som har skrivit förordet i boken menar att detta har förebådats i hans böcker genom hela hans författarskap.

Jag funderar över hur den här texten skulle låta om en kvinna tänkte den. Om jag skulle se mer positivt på den då, för i så fall bryter hon ett mönster, försöker ta sig igenom ett slags utifrån pålagd könsbarriär. För just nu i läsningen stör jag mig på hur Mishima, som jag uppfattar det, förordar en mytbild om manligheten. Samtidigt tycker jag att texten är välskriven och att tanken, känslan, som beskrivs, är intressant. Föreställningen om ”ärans mäktiga röst”, och för all del också om utvaldhet, styrka och ungdom. Det här är besläktat med funderingar jag har kring en kvinnlig huvudperson i en av mina texter under bearbetning, och därför vill jag spara citatet.

Bokomslag Yukio Mishima Sjömannen som föll i onåd hos havet