Definiera en aforism

”Det finns inget som är så svårt att definiera som en aforism”, skriver Umberto Eco. ”Förutom att betyda ‘något som sparas till en gåva’ och ‘bidrag’, har denna grekiska term med tiden också kommit att betyda ‘definition, motto, kortfattad sentens.” Och ”Enligt Zingarellis ordbok är aforismen ‘kortfattad maxim som uttrycker en levnadsregel eller en filosofisk sentens’.”. Den ska alltså vara kortfattad.

Eco räknar upp ett stort antal av Oscar Wildes aforismer, men beskriver också en aforismtyp som han vill beteckna ”canceroid aforism”. Detta, menar han, är ”en sjuklig tendens till vitsighet”, en ”maxim som för att till varje pris vara humoristisk struntar i att dess motsats är lika sann.” Han menar att uttryckssättet gör att uttalandet bara förefaller vara intelligent, men egentligen var det bara ett lustigt uttryck.

Vissa aforismer bygger på paradoxer som inte kan vändas på.

”För att vara perfekt saknade hon bara en defekt.”
Karl Krauss

”Själviskhet betyder inte att man lever så som man vill leva, utan att man begär av andra att de skall leva som man själv vill leva.”
Oscar Wilde

”Vår enda plikt mot historien är att skriva om den.”
Oscar Wilde

Andra kan vändas på, och uttrycka något som motsäger ”sanningen” i det första uttrycket, menar Umberto Eco.

Oscar_Wilde_portrait”Livet är alldeles för viktigt för att man skall kunna tala allvarligt om det.”
Oscar Wilde

”Livet är alldeles för oviktigt för att man ska kunna skämta om det.”
Umberto Eco
”Skönheten avslöjar allt, ty den uttrycker inget.”—

Oscar Wilde

”Skönheten avslöjar inget, ty den uttrycker allt.”
Umberto Eco

Det är ett sätt att posera, menar Eco, men jag är ändå svag för Oscar Wildes aforismer. För mig väcker de nya tankar, och jag har inget emot om andra formuleringar väcker omvända tankar. När det gäller ”livet” tycker jag bäst om Oscar Wildes variant, medan jag tycker att Umberto Ecos alternativ inte stämmer. När det gäller ”skönheten” tycker jag att båda aforismerna är intressanta. Jag ser en skillnad i tolkning emellan dem. (Och jag känner mig förtjust i sådana små skillnader, men inser också att jag är överdrivet fascinerad av sådana små, små detaljer. Mitt skrivande blir långsammare, om jag ska fundera över sådana saker. Alldeles för långsamt. Det långsamma skrivandet mejslar fram detaljer – eller är det så att det långsamma frammejslandet av detaljer ÄR skrivande? Kanske för mig.

Annonser

Har läst ut Tankar om litteratur av Umberto Eco

Flera av Umberto Ecos essäer i Tankar om litteratur är svårlästa. Man borde vara fokuserad på varje ord och koncentrerad nog att följa alla steg som finns i hans beskrivande meningar. Som exempel kan jag nämna en text som handlar om skillnaderna mellan semiotisk litteraturteori och semiotiskt orienterad kritik, vilket jag fortfarande har svårt att definiera. De här svårare texterna har jag bara lässkuttat mig igenom, på jakt efter intressanta tankar som är lätta att fånga upp. Kan låna om boken någon annan gång, om jag vill fördjupa mig.

Geväret på väggen

Men det finns också flera avsnitt som är lättillgängliga. Jag har ju redan refererat till texten om Några av litteraturens funktioner. Superintressant (och ja, jag vill återigen påpeka att mina texter på den här sidan inte är några recensioner, det är citat eller reflektioner kring skrivande som jag personligen tänker att jag kan lära mig något av – och det finns det förstås gott om i Ecos essäer). Här är ett citat till ur den första essän:

Jurij Lotman återupptar i boken Kul’tura i vzryv (Kultur och explosion) Tjeckovs berämda rekommendation om att det i början av en berättelse eller ett drama visas ett gevär som hänger på en vägg, måste det geväret avlossas före slutet. Lotman låter oss förstå att det verkliga problemet inte är om geväret skedan verkligen avlossas. Just det att inte veta om det kommer att avlossas ger innebörd åt handlingen. Att läsa en berättelse innebär också att man grips av en frestelse, en längtan. Att i slutet upptäcka om geväret har avlossats eller ej har inte en nyhets enkla värde. Det är upptäckten att saker och ting har utvecklats på ett visst sätt och för alltid bortom läsarens önskningar. Läsaren måste acceptera denna frustration och genom den känna rysning inför Ödet.

… skriver Eco, eller om det nu är Lotman. 

Och jag tycker att han har rätt. Geväret får inte hänga på väggen på grund av författarens slarv eller lust att hämta hem en billig orosskapande spoäng. Men det får hänga där och skapa en stämning, en outtalad fråga eller bakgrund som bidrar till historien. Jag tycker kanske till och med att det är ett nyhetsvärde att få veta om geväret kommer att avlossas, och hur geväret kommer att avlossas – eller hindras från att avlossas. Sedan kommer känslorna in, om det verkligen är så att jag har läst mig så nära huvudpersonen att det är viktigt för mig hur det går. De här känslorna behövs för att det ska bli en historia där jag ”känner rysning inför Ödet”. För det gör jag inte alltid, men jag kan ändå vara intresserad av hur det går.

Som Kafkas Förvandlingen, till exempel. Jag vill veta hur han blev till en insekt, varför, vad som ska hända med honom, och systern, familjen, och så vidare. Men jag känner egentligen aldrig någon rysning – han angår mig egentligen inte. Läsvärdet för mig skapas av intresset för hur författare har ”löst” historien, vad han vill säga, hur han förhåller sig till en av mig tänkt realism. Betyder det att själva insektsblivandet är en effekt, på samma sätt som ett gevär på väggen kan vara en tom ‘plantering’ och effektsökeri, ifall den inte leder till ‘skörd’ – inte bara skörd av en händelse, utan skörd av känslor? Nej, jag tror att man kan läsa med olika syften och olika intressen i olika sammanhang.

Vad är en hypotypos

Jag stötte på ett begrepp som var nytt för mig idag. Umberto Eco skriver i Tankar om litteratur om hypotypos. Hypotypos betyder uppenbarligen ‘bild’ eller ‘tavla’ och används när någon ”i beskrivningar skildrar de händelser man talar om som om det som sägs verkligen befann sig framför ens ögon”, man ”så att säga visar det man berättar”.

Eco2

Ett sätt att förklara hypotypos är att någon använder en beskrivning som får läsaren att ”vidröra verkligheten med fingret”, säger Eco, och använder där en metafor, ett bildligt uttryckssätt, där ett begrepp byts ut mot något som får symbolisera det man beskriver. Metafor och hypotypos är alltså släkt, men hypotypos syftar mer på själva beskrivningen, och kan uttryckas såväl med hjälp av tydliga eller målande detaljer, uppräkningar av vad som finns, en anhopning av skeenden eller med hjälp av en beskrivning som anspelar på mottagarens egna erfarenheter.

Hypotyposen uppstår bara om läsaren accepterar spelreglerna, skriver Eco i sin essä. Det måste betyda att den finns om den kan få läsaren att leva sig in i miljön. Han ger exempel på några alltför detaljerade beskrivningar, som inte leder till hypotypos, därför att man liksom inte lockar mottagaren att samarbeta och fylla i med egna tankar (lägg märke till hur Umberto Ecos formella ord här nedan liknar vad Stephen King säger i förra inlägget).

Mer än att få läsaren att se bör hypotyposen med andra ord skapa lust att se. Men var ska vi hitta en regel? I (exemplets) fall skulle vi kunna säga att avsnittet avsiktligen misslyckas med att få läsaren att se, eftersom det inte erbjuder någon relevant koppling: allt har samma betydelse som allt annat.

Vad innebär det att erbjuda relevanta kopplingar? Det skulle kunna betyda att med ord understryka, på sätt och vis beordra, en lidelsefull reaktion (”det fanns mitt på torget något fasansfullt …”) eller insistera på en detalj, till förfång för andra.

Citat ur texten Semaforerna i regnet, Tankar om litteratur av Umberto Eco.

Intressant.

Umberto Eco om litteraturens funktion

Hittade en bok av Umberto Eco som heter Tankar om litteratur. I hans första text i boken skriver han om hur berättelsen endast till hälften är immateriell. Den andra halvan av berättelsen är knuten till en bok, med formgivning, känsla i papperet och så vidare. Eller till en skärmläsning, som med andra förutsättningar också rymmer fysiska och materiella förutsättningar.

Umberto Eco Tankar om litteratur

Foto: detalj av omslaget, Umberto Eco, Tankar om litteratur.

Den immateriella delen av berättelsen kan vara mer eller mindre fast och färdigdefinierad. Berättelse som har vandrat runt i muntlig form lever i många variationer. Deras huvudpersoner blir ”individer som lever i många partiturer”. Man kan ha en relation till dem utan att ha läst originalberättelsen. Som kung Arthur, eller kanske Alice i Underlandet. De kan dyka upp än här, än där.

Idag, med internet och alla möjligheter att länka mellan tankar, all kapacitet till medskapande som finns, så blir det ganska lätt att låta personer ur olika historier mötas, eller att låta fiktiva personer genomleva helt nya situationer som inte fanns i originalberättelsen. Är det fel?

Nej, menar Umberto Eco, detta har gjorts sedan långt innan tekniska möjligheter gjorde det lättare. Det blir ett njutbart skapande och upplevande för stunden – han jämför det med jazzens jamsessioner.

Men det finns saker i den skrivna litteraturen som har utvecklats till en allmänt vedertagen sanning. Gifte sig Hamlet någonsin med Ofelia? Nej, svarar vi, för det vet vi från Shakespeares verk. Tar Anna Karenina livet av sig? Ja, säger vi, för det är fakta, det står så i boken. Och när vi har läst det har vi upplevt det. Det är ingen trosfråga – det handlar om en litterär person, och för den litterära personen är det sanning, hävdar Eco, och visst har han rätt.

De stora historierna är på detta sätt oföränderliga, och vi behöver dem, för de är som livet självt. Som läsare vill vi ofta förändra ödet för kära huvudpersoner, men vi kan inte, de är helt i den ursprungliga berättarens våld. Då får vi en chans att bearbeta livets svårigheter känslomässigt genom identifikation, utan att fysiskt behöva genomlida dem.

”Det hypertextuella berättandet kan lära oss frihet och kreativitet. Det är gott och väl, men ändå inte allt.

De färdiga berättelserna lär oss också att dö. Jag tror att denna uppfostran till Öde och död är en av litteraturens huvudsakliga funktioner. Det finns kanske fler, men just nu kan jag inte komma på några.”

Ur Några av litteraturens funktioner, Tankar om litteratur av Umberto Eco.

Intressant resonemang, tycker jag.