Referenser till Dödssynden eller To Kill a Mockingbird, del I

Av fem olika böcker lästa under senare tid så var det inte färre än fyra som refererade till boken Dödssynden, eller To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Konstig slump? Eller har det med valet av böcker att göra? Påverkades det av att Dödssynden är en av mina favoritböcker – eller är det bara så att den boken ingår i vad alla amerikaner läser i skolan (fast, då borde den ju inte vara självklar att referera till av en svensk eller en australiensisk författare?). Har boken varit ovanligt populär under 2000-talet? Kanske, trots att den är skriven 1960, den är ju evigt aktuell. Alla böcker jag läste just nu råkar vara skrivna under 2000-talet.

Nummer 1: Jellicoe Road

Den första boken, Jellicoe Road, av Melina Marchetta (australiensisk), skriven 2006, handlar om helt andra saker än boken Dödssynden, men refererar till Dödssynden genom läsning som förbinder två personer i en bakgrundshistoria. När jag läser hela Jellicoe Road inser jag att boken Dödssynden har större betydelse än jag kan tro för Marchettas intrig. Det som citeras och används är dock inte alls huvudhandlingen i Dödssynden, utan en av bokens bihistorier.

”Jag kan berätta om Dödssynden för dig. Du kommer att få en utskällning om du inte har läst den till skolan i morgon”, sa Tate. ”Kommer du ihåg hur långt du har kommit?”

Narnie tänkte efter en stund och sedan nickade hon. ”Pappa Atticus tvingar Jem att gå hem till den gamla granntanten och läsa högt.”

Tate makade sig till rätta intill henne. ”Ja”, sa hon. ”Mrs Dubose är verkligen läbig. Hon bor i huset bredvid och varenda gång de går förbi skriker hon efter dem, att de är respektlösa och bla bla bla. Hursomhelst, varje eftermiddag måste Jem gå dit och läsa högt för henne och ibland följer Sout med och sedan förstår de att mrs Dubose är döende. Men det räcker inte med det. Hon har nämligen varit beroende av morfin i nästan hela sitt liv, men hon är en väldigt stolt kvinna och därför har hon fått för sig att hon ska dö oberoende av allt och alla.”

”Fast morfinet skulle hjälpa mot dödssmärtorna?” frågar Narnie.

”Precis. Så i stället får Jem komma dit och agera smärtstillande genom att läsa högt för henne. Det ger henne något annat att tänka på. I slutet av kapitlet dör hon, men då är hon fri och Jem  har fått en helt annan respekt för henne.”

”Min pappa … han skulle ha kunnat tvinga oss att göra något sånt.”

Ur Jellicoe Road.

 

Jellicoe Road

Jellicoe Road är bra – australiensisk – drömsk – innehåller ungdomlig frigörelse på samma sätt som en annan australiensisk bok, I morgon när kriget kom, av John Marsden. Jag kan se ett slags likhet i attityden hos de barn som håller på att växa upp, de är med om verkliga händelser som förändrar dem, allvarliga händelser där liv och död står på spel, samtidigt som de håller på att utvecklas till ungdomar och relaterar till olika saker som är viktiga i livet. Det må vara vänskap, ensamhet, personlig frihet eller spirande kärlek, men allt detta blir speciellt i skuggan av frågor som krig (I morgon när kriget kom), mord eller olyckor (Jellicoe Road) eller rasism vs alla människors lika värde (Dödssynden).

Jag kan förstå varför Dödssynden inspirerade Melina Marchetta.

Det jag tar till mig från det här är att Marchetta valde ett avsnitt av Dödssynden, som jag inte fäste mig vid särskilt mycket när jag läste den boken. Hon lyfte upp avsnittet med högläsningen. Hon gav den delen en större mening än jag såg när jag läste. Jag tror att jag främst såg hur barnen, framför allt storebrodern i historien, tvingades göra något som de uppfattades som meningslöst, och jag tänkte nog mest att de skulle göra detta för att öva sitt tålamod och för att inte vara i vägen. Jag såg inte att också Mrs Dubose gjorde något stort. Roligt att se ytterligare dimensioner.

Kan rekommendera båda böckerna. Och så blir jag glad, för att jag förstår mer av hur sidohistorier kan bidra till historiers meningsfullhet. Jag har ju alltid mängder av sidohistorier, som jag vill skriva medan jag skriver huvudhistorien. Jag brukar stryka dem, känner att det blir för mycket. Nu ser jag att det inte alltid gör det, det finns faktiskt en underbar bärighet i vissa av de sidohistorier som kan växa fram.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s