Kärleksbeskrivning eller personbeskrivning

Så roligt att Manne Fagerlind såg min Twitterlänk om vad jag hade skrivit, och nämnde mitt inlägg om hans bok på sin egen blogg! (Oj, vad många reflexiva pronomen, blev det rätt nu?)

Jag hade ju gått och ruvat på ett citat till, som jag ville skriva in från boken Berg har inga rötter. Det gäller en personbeskrivning, av den som huvudpersonen förälskar sig i, och den är vacker och andas kärlek.

Olga.

Första gången jag såg henne var på Stockholms Nations fik i Uppsala. Jag hörde ett skratt och tittade upp från min bok, och där kom hon, svepte in tillsammans med några kompisar.
Hon hade pepparkornssvarta ögon och håret i page à la Karin Boye men verkade inte svårmodig – hon log med hela ansiktet och pratade och gestikulerade vilt, och sedan skrattade hon högt. Glädjen stod som ett moln runt henne.

gladjen-stod-som-ett-moln-runt-henneHjärtat sprattlade till i mitt bröst, men jag sänkte snabbt blicken igen. Det var ingen idé, en sådan tjej skulle jag aldrig ha någon chans hos.

Ur Berg har inga rötter, av Manne Fagerlind.

Visst är det fint? Glädjen stod som ett moln runt henne …

Lite senare, vid ett annat möte:

”Jag letade febrilt efter något som kunde få mig att framstå som intressant, men förgäves, och jag blev allt sorgsnare till mods. Till sist gav jag upp. Jag var en konstvetarmus som var utklädd till pingvin; det vore löjligt att försöka vara en tiger. Jag lyssnade på henne i stället, på hennes mjuka, melodiska röst, försökte bara njuta av att få den här middagen tillsammans med henne.”

På något sätt börjar man förstå varför hon faller för honom – han förställer sig inte, och han är ärligt intresserad, lyssnande, medan hon är den typ av person som behöver en publik. Och detta fast allt berättas ur hans synvinkel, med hans osäkerhet och bristande självförtroende. Kärleksbeskrivning och personbeskrivning på samma gång.

Ett problem jag har när jag vill skriva beskrivningar är att det ofta inte känns rätt att min huvudperson betraktar en annan person så länge eller så eftertänksamt att han eller hon hinner plocka ut just de där detaljerna som är de rätta. Som Genna, som betraktar Minette Swifts pappa (Oates, Svart flicka vit flicka) i ett inlägg jag skrivit om förut – det går bara för att Genna står på en ganska tråkig förevisning av ett hus, och har gott om tid att titta på honom och tänka. Jag behöver hitta rätt tillfällen för beskrivningarna.

Manne Fagerlind har löst det genom att huvudpersonen tänker tillbaka på när han träffade sin Olga de första gångerna. Då har man ju samlat minnet. Då blir det fullt logiskt och känns rätt. Lite på samma sätt som Nicole Krauss i Kärlekens historia. De första mötena i kärlek tenderar liksom att bli ännu större med tiden. Det är fint – och ganska praktiskt!

Annonser

Perfektionisten och de två lådorna

Fortsätter väl på temat kärleksbeskrivning ur boken Alla mina vänner är superhjältar. Kärlek är ju inte ensidig, det är ju också en fråga om ifall båda känner på samma sätt. Följande utspelar sig när huvudpersonen Tom och den flicka han har träffat, Perfektionisten, är i hennes hus på väg till hennes sovrum. Hon vet att hon är kär i honom, men hon vet inte var han står:

Det fanns ett rum längst bort i hallen. Tom hade inte lagt märke till det förut. Dörren var stängd. Perfektionisten släppte hans hand. Hon öppnade dörren och tände lyset. /…/ Mitt i rummet stod två gigantiska pappkartonger av den sorten som kylskåp brukar packas i.

På kartongen till vänster stod, med Perfektionistens handstil, ordet ”VÄN” skrivet. På kartongen till höger stod, också med Perfektionistens handstil, ordet ”ÄLSKARE”. De två kartongerna var de enda föremålen i rummet.

Tom såg på Perfektionisten. Perfektionisten såg på honom. Tom tittade på kartongerna och sedan på Perfektionisten igen. Han kliade sig i huvudet.

”Nå?” frågade Perfektionisten.

Tom såg på henne, såg på på kartongerna och så på perfektionisten igen. han förstod fortfarande inte.

”Vilken av dem?” frågade hon. Hon viftade med armarna och indikerade att han skulle kliva in i en.

Citat ur Alla mina vänner är superhjältar, Andrew Kaufman.

Jag ska inte säga vad han gjorde. Men jag hade förutsett hälften. Den andra hälften var egentligen det som gjorde hela grejen riktigt bra, tycker jag. Dessutom är det just den saken som förebådar bokens slut. Den till synes lilla sak, som gör en banal historia bra, tycker jag.

Nu ska jag fundera vidare över metaforer. Skulle vilja göra massor med skrivövningar med metaforer – roliga, allvarliga, fåniga … Hur ska man få tid att göra skrivövningar?

En kärleksbeskrivning á la Kaufman

Grundhistorien är väl egentligen banal – boy meets girl, girl leaves boy, boy tries to get girl back – i boken Alla mina vänner är superhjältar. Det är all den här tokiga fantasin som gör boken värd att läsa. Ett universum där människor plötsligt kan krympa eller göra varandra osynliga eller vad som helst, på ett sätt så att man inte kan bestämma sig för om det är metaforiskt menat eller om författaren helt enkelt har skrivit precis vad som föll honom in.

Det är faktiskt ett ganska roligt sätt att skriva en kärlekshistoria på.

Perfektionisten knuffade ner Tom på sängen. Hon tog av honom skjortan. Hon tog av honom skorna och strumporna. Hon tog av honom strumporna. Hon tog av honom hans boxershorts.

Med de flesta killar skulle Perfektionisten ha hejdat sig där. Men det gjorde hon inte. Hon kände sig fortfarande våghalsig. Hon klädde av honom huden. Hon tog av hans nervsystem. Hon lyfte upp hans revben. Hans hjärta slog i hennes hand. Och där, under hjärtat, hittade hon en rostig plåtlåda. Hon öppnade den. Inuti låg hans hopp, hans drömmar och hans rädslor. Hon stirrade på dem. Hon blev förvånad över att de var där och förvånad över hur vackra de var. I precis det ögonblicket blev Perfektionisten kär i Tom. Hon lade tillbaka lådan, hans hud och hans kläder. Hon höll om honom.

Citat ur Alla mina vänner är superhjältar, av Andrew Kaufman.

🙂

Man märker hur författarens tankar dras till sin absurda what-if-spets. Det är ett sätt att skriva så att det låter som att man berättar något om verkligheten som annars skulle ha varit svårt att se. Egentligen önskar jag att Perfektionisten hade agerat lite mer oväntat efter att hon såg lådan, men … det kanske inte hade varit rimligt. Hon var ju perfektionist.

Vad passar idag om inte citat ur Kärlekens historia?

”Det var en gång en pojke som bodde i ett hus mitt emot det hus på andra sidan fältet där det bodde en flicka som inte längre existerar. De hittade på tusentals lekar. Hon var drottning och han var kung. Hennes hår lyste som en krona i höstljuset. De samlade världen i småportioner. När himlen mörknade skildes de åt med löv i håret.

”Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara.”

I mitt hjärta, det är inte ett uttryck som jag använder lättvindigt. /…/ Ensamhet: det finns inget organ som kan klara av all ensamhet.”

”När jag föddes döpte min mor mig efter alla flickor i en bok som min far hade gett henne och som hette Kärlekens historia.”

”Han tyckte om att laga mat och skratta och sjunga, han kunde göra upp eld med händerna, laga saker som var trasiga och förklara hur man kunde skjuta upp saker i rymden, men han dog inom nio månader.”

Hennes kärlek till honom var alltjämt lika levande som den där sommaren då de träffades första gången. För att kunna klara av det vände hon livet ryggen. Ibland levde hon flera dagar på vatten och luft. Eftersom hon var den enda kända komplexa livsformen som kunde göra det, borde hon få en art uppkallad efter sig.”

Ur Kärlekens historia, av Nicole Krauss.

Nicole Krauss citat förmedlar kärlek, värme, livslång väntan, längtan och all den sorg som kärleken rymmer. Bestämda detaljer och ett mått av egensinnighet i beskrivningarna tror jag är nyckeln.

Karlekens historia

Också ett sätt att beskriva kärlek

autonomy, n (autonomi, s)

”Jag vill att mina böcker ska få sina egna hyllor”, sa du, och det var så jag begrep att det skulle funka att bo tillsammans.

Ur Liten parlör för älskande, David Levithan

Liten parlör för älskande

En härlig bok som berättar en hel historia, ordboksord till ordboksord, från aberrant (avvikande) till zenith (zenit). Citatet har jag valt ut för att jag tycker att det är ett fint sätt att beskriva en vändpunkt, och samtidigt visa mycket av båda personernas karaktär, genom att bara återge en detalj.

 

Att beskriva kärlek

Deras läppars mjuka, hetsiga lek förvandlades en aning varje gång de möttes och motvilligt skildes medan de båda göt varandra fulla av ljus som tvinnades till en enda självlysande tråd av idel mjukhet och ljuvhet.

Och så lite senare:

Likt en insekt som fäller ihop sina vingar sänkte Fusako sina långa ögonfransar.

Ännu lite senare:

De klamrade sig fast vid varandra och kolliderade i häftiga, klumpiga rörelser, likt vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld. Ryuji var beredd att dö lycklig i detta nu.

Alla tre citaten kommer ur Sjömannen som föll i onåd hos havet, Yukio Mishima.

Kyssen, i stycke ett, tycker jag är fint beskriven. Att gjuta varandra fulla av ljus. En självlysande tråd. Idel mjukhet och ljuvhet. Intressant.

Och sedan riktigt roligt, med djuren … De hånglar bara, i det sista stycket, Fusako och Ryuji. De går iväg för att fortsätta senare, hemma hos henne. ”… vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld.” Man kan väl säga att Fusakos inre känslor växte lite, från meningen där hon blygsamt (och, som jag tycker, irriterande überkvinnligt) fällde ihop sina insektsvinge-ögonfransar, alldeles nyss. 🙂

Jag är inte säker på vad jag tycker om boken, och jag skulle inte acceptera den här typen av beskrivning i alla böcker, men här tycker jag att Mishima har använt välfunna liknelser.