En tanke som liknar en tanke … Ett råd från Dumbledore i en av Harry Potter-böckerna, i ett avsnitt där mycket handlar om döden:
Tyck inte synd om de döda, Harry. Tyck synd om dem som lever, och framför allt om dem som lever utan kärlek.
J.K. Rowling
Jag tycker att det påminner om vad Steinbeck säger om att be för de levande, som jag citerade nyss. Det är samma grundtanke, utbyggt med Rowlings tema om att kärlek är kraften som kan övervinna magi. Undrar om hon har läst Vredens druvor. Med hennes sociala patos är jag ganska säker på att hon har det.
Ett fint råd, och kanske en fin passning till en vacker tanke. Samtidigt vill jag påstå att hon har fel. Jag tror inte att människor mår bra av att tyckas synd om. Tycka synd om är något jag upplever som avståndstagande. Det är nog först de döda jag kan tycka synd om, för där kan inget längre överbryggas, där kan jag inte ställa mig bredvid och försöka hjälpa till eller dela en sorg på lika villkor. Jag tycker synd om dem som dör innan de har levt färdigt sitt liv.
Det här citatet handlade mer om textens innehåll, och livsfilosofi, än om skrivsätt. Jag kan ändå kommentera att jag gillar när författare vågar väva in en del tankar om stora saker, som meningen med livet och annan livsvisdom. Vissa tycker att det blir för högtravande, pompöst, pretentiöst. Jag tycker att det funkar, när det är väl underbyggt hos de personer som yttrar sina tankar, och i situationerna de går igenom.
Foto: en välläst Harry-Potter-bok i vår bokhylla.