I morgon när kriget kom

”Det är bara en halvtimme sedan någon – jag tror det var Robyn – sa att vi borde skriva ner allting, och det är bara tjugonio minuter sedan jag blev vald att göra det, och under de tjugonio minuterna har jag haft allesammans hängande över mig medan de stirrade på den tomma sidan och skrek idéer och råd till mig.”

Så lyder första raden ur I morgon när kriget kom, av John Marsden. Boken är slut i upplagor hos de bokhandlar jag brukar handla från, men det verkar finnas gott om exemplar via Tradera.

I morgon_sketch

Jag har hittat en släkting till Jo i Unga kvinnor. Ellie, som är berättarjaget i I morgon när kriget kom, låter i alla fall definitivt så i bokens första kapitel. Även om miljön och tiden är helt annorlunda, förstås.

Jag noterar också att en stor del av berättandet i första kapitlet handlar om att gestalta de olika karaktärerna. Först Ellie själv genom de ord hon väljer och de saker hon väljer att berätta om. Sedan hennes vänner, av vilka sex är med på expeditionen, där Ellie beskriver varför hon har frågat just dem och hur de bar sig t för att få följa med för sina föräldrar. Smart och snyggt gjort.

Det sporrar mig förstås att bli bättre på personlighetsbeskrivningen, som jag egentligen borde skriva just nu i stället för att läsa. Hoppas att jag hinner med det också, idag.

 

Annonser

Gå sönder, gå hel – om att gå över den hårfina gränsen

Jag vill inte sluta skriva här dagligen innan jag har hunnit ta med åtminstone något citat från Sofia Nordin, som har blivit en av mina svenska favoritförfattare.

Boken Gå sönder, gå hel är obehaglig, för den låter läsaren gå över flera hårfina gränser i huvudpersonens skor, genom jagberättandet och den inre monologen. Eller, snarare kanske jag borde säga ”gå med huvudpersonens barfotafötter”, för barfota och enormt nyanskänslig är hon, huvudpersonen, och jag känner som läsare att hon är sjuk på något sätt, men samtidigt tvingas jag identifiera mig med henne just för att jag så ofta kan förstå precis hur hon resonerar.

I stycket nedan är hon ensam och på rymmen med ett spädbarn som hon känner sig som mor till. Det är sommar och de sover i en skog i närheten, det har börjat gå utför och de har ätit dåligt. Barnet har blivit sjukt och hon inser att hon behöver ta kontakt med sjukvårdsupplysningen. Det finns en telefonkiosk i närheten. Hon lämnar barnet utanför och går in i den lokala lilla ICA-butiken med en tom Jaffaflaska som de har använt till sin vattenreserv.

”Ursäkta mig, jag skulle behöva panta den här. Jag har inga enkronor och jag behöver ringa ett brådskande samtal.”

”Jaså, det ska väl gå bra. Jag kan ta den jag.”

Hon sträcker sig fram och tar flaskan, och faktiskt orkar jag skämmas. Över att flaskan fortfarande är full av vattendroppar. Över att jag inte kan ta hand om mitt barn. Övar att vi inte luktar parfym som hon, utan spya. Över att hon tittar på mig på ett sätt som får mig att undra om hon snart ska trycka på någon larmknapp och tala om att snatterskan från igår är här nu igen. Jag skulle vilja tala om för henne att det inte är sån här jag är. Inte egentligen. I stället låter jag henne le och lägga fyra svala mynt i min utsträckta hand och le igen. Jag är oändligt tacksam att åtminstone mina nakna fötter är dolda för hennes blick av kassadisken.

Citat ur Gå sönder, gå hel, av Sofia Nordin

jag-skulle-vilja-tala-om-for-henne-att-det-inteDet jag tycker så mycket om med Sofia Nordins böcker är hennes sätt att skriva. Resonemanget kring det normala och kring självrespekt upprätthålls hela tiden i huvudpersonens hjärna, medan hon samtidigt registrerar det bemötande hon får från andra, och ovanpå det är dialogen trovärdig och direkt.

Lite längre fram i boken har hon tagit sig i Stockholm och levt utomhus ganska länge, hon har hittat ett vindskydd mellan två hus och en presenning. Hon har försökt smälta in för att inte synas, lärt sig stjäla mat och toapapper på McDonalds och att hitta kläder vid återvinningsstationer. Men hon har inte märkt hur pass van hon har blivit vid att leva så här. Hon håller sig undan och identifierar sig inte med uteliggare, men två av dem hittar henne och börjar konversera.

Conny bullrar fram ett skratt.
”Lennart har helt rätt. Du kan lita på oss. Vi kanske inte luktar parfym direkt, men det vet ju du att det inte är utsidan som räknas.”

Vad menar han med det? Det var visserligen mycket länge sedan jag tvättade mig, eller det jag har på mig för den delen, men inte syns det på mig? Inte känns det på lukten? Jag tittar ner på mina kläder och på mina händer, men kan verkligen inte se att de skulle vara smutsiga Det är mycket på mig som blivit gråare i tonen, men det skulle mycket väl kunna vara meningen. Byxorna har till och med blivit snyggare, tycker jag. Och jag känner ingen annan lukt än de bägge männens när jag försiktigt snusar i luften.

/…/ Klipp i dialogen. En av männen går in i hennes boendeutrymme, där de båda tydligen har bott för länge sedan. /…/

Hans röst därifrån säger:
”Du borde städa, det luktar inget vidare här inne.”
Ska han säga. Det är naturligtvis sin egen lukt han känner, nu när den reflekteras mot honom av väggarna. Jag svarar inte.

”Det är den viktigaste regeln”, fortsätter han, har stuckit ut huvudet nu, tittar på mig. Hans blick trycker obehagligt mot huden. ”Hur jävla svårt det än är att få tvätta sig och städa upp runt sig så måste man göra det. Annars tappar man all respekt för sig själv. Och sen är det kört.”

”Jaha”, säger jag.
De är fruktansvärt oförskämda och saknar varje uns av självinsikt, men det kan jag inte säga till dem.

För mig känns det här realistiskt. Lukter kommer tillbaka i båda dessa beskrivningar, men jag tycker ändå inte att de upprepar sig. Lukter är en viktig information i sammanhanget. Och så gillar jag hur stämningen är avvaktande men ändå kan uttryckas som rent fysiska känslor: ”Hans blick trycker obehagligt mot huden.” … ja men visst. Jag kan känna det.

ga sonder ga hel

Stående boktips den 8 mars

En bok som har gjort intryck på mig är Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Jag har tipsat om den förut på min originalblogg, och även då var det på Internationella kvinnodagen, ser jag. Där skriver jag lite mer om varför jag tycker att man borde läsa den.

Här kommer ett klipp ur boken, en bit in i handlingen, där någon av tjejerna har höjt rösten på gymnastiken i skolan och förklarat varför hon tycker att bollsport är tråkigt. Killarna bara passar till varandra, säger hon, och flera av de andra tjejerna håller med. Alla killarna protesterar genast, och läraren Östen vill helst slippa diskussionen.

Leo, Bäst i Klassen, hade en lång farbroderlig analys att leverera. Med lugn och överlägsen stämma talade han om för oss att vi upplever det som så, fast så är det inte. ”Inte?”, sa vi. Vi bara ”upplever” att det är så? Det är något slags hallucinationer, alltså?

Pojkarna förklarar att det är ett spel, och man vill vinna. Då måste man vara aktiv, det är klart att man inte väljer om man passar till en kille eller tjej, man passar till den som man ser är på rätt plats, och kan göra något av bollen.

”Vad bra”, sa Östen och menade att nu var det färdigdiskuterat. ”Nu vet ni vad ni ska göra, tjejer. Ni ska vara mer aktiva. Ta mer plats. Visa er! Var alerta! Var inte så passiva!”

”Ja”, sa vi, fast det kändes ändå som om någonting självklart, som vi inte lyckats formulera, trots allt inte var sagt.

Men Tova kom på det. I sista stund!

Hon sa: ”Det är väl inte så konstigt om vi är passiva när vi aldrig räknas med i spelet? Då blir man ju passiv.”

Då sa Östen: ”Men vi har ju just konstaterat att det är ditt eget val! Om du är aktiv kommer du att bli passad till. Så enkelt är det! Det är klart att du inte räknas med om du är passiv!” Och Tova sa: ”Men vi har ju blivit passiva för att vi inte får plats i de här jävla spelen!

…”

Citat ur Tusen gånger starkare, av Christina Herrström.

Visst känns det som ett allegoriskt sätt att beskriva? Allt förlagt till klassrumsmiljö, men det kan ju lika gärna handla om arbetslivet. Christina Herrström gör inga frågor enkla, ger inga svar, men hon synliggör och problematiserar, genom att låta tjejerna i klassen börja vakna till och ifrågasätta. Bilden är inte ensidig, självklart ställer det till problem när tjejerna vägrar finna sig i det som ”fungerar som det alltid har gjort”. All förändring skapar friktion. Däremot låter hon den jagberättande tjejen vara ganska partisk i sitt språk, i exemplet som ovan med uttryck som ”Leo Bäst i Klassen” och ”farbroderlig attityd”. Jag tror att dessa ledande uttryck kommer att skrämma bort en och annan läsare som skulle må bra av att ta till sig bokens innehåll, men som genast börjar argumentera emot innehållet. Men vad gör det, författaren måste ju vara trogen sina karaktärer.

Berättarrösten känns äkta, och det stämmer ju också väl med bokens tema att skriva fram en tjej med självständig och åsiktsfylld röst som får stå för sig själv (där vi får följa hennes väg i boken från osäker till … något mindre osäker, i alla fall). Hennes åsikter och språk är hennes (även om hon är fiktiv), och hon har rätt till sitt eget sätt att se på de förhållanden som råder i skolan. Vid tillfälle vill jag se filmen också.

Unga kvinnor

När boken Unga kvinnor har blivit bättre kommer det ilskna monologer som den här, och dem gillar jag.

Näst äldsta syster Jo oroar sig för att äldsta syster Meg snart ska gifta sig och flytta hemifrån.

– Hon kommer att blicka in i de där vackra ögonen som hon pratar om, och då är hon färdig. Hon har ett så vekt hjärta, det kommer att smälta som vax, om någon tittar lite sentimentalt på henne. Hon läste hans korta rapporter noggrannare än hon läste dina brev och nöp mig, när jag pikade henne för det, och hon tycker om bruna ögon och tycker inte att John är ett fult namn, så hon går naturligtvis och blir kär, och då är det slut på friden och fröjden och allt trevligt vi har haft tillsammans. /…/

och sedan, lite senare

men-det-blir-rosor-av-rosenknoppar-och-katter-av-kattungar– /…/ jag tycker det är så tråkigt att se allting trassla till sig när ett litet ryck i trådarna här och där skulle reda ut alltsammans. Jag önskar, att man kunde gå med strykjärn på huvudet, som hindrade en från att växa upp. Men det blir rosor av rosenknoppar och katter av kattungar – är det inte ledsamt?

Ur Unga kvinnor, av Louisa May Alcott

Strykjärn på huvudet? Ja, alltså för att de är tunga, antar jag, så att man inte blir längre. Men roliga exempel, i ett verbalt utbrott som känns spontant och äkta – jag kan riktigt se syskonen framför mig, både före Jos samtal med mamma, och Jos blick under samtalet.

Det blir inte ledsamt, till slut. Och det är väl bokens poäng, antar jag.

Bildpost – Maus är fantastisk

Kan inte plocka fram och sätta det exakta fingret på vad som gör Maus av Art Spiegelman så bra, det är väl helheten …Maus by Art Spiegelman

Men en sak som jag gillar är hur detaljer i samtalen känns äkta, att hans huvudperson (och även han själv i serien) får ha sina tydliga egenheter. Jag gillar förstås också att boken lyckas förmedla andra världskrigets fasor inklusive Spiegelmans fars livsöde på ett berörande sätt där humor ändå ingår – kanske kan jag visa exempel på det en annan gång.

Men nu tar jag ett klipp där just det där med personers egenheter visas, i dialog, och med tydligt gjorda referenser till verkligheten. Här understryks att boken är självbiografisk, på ett sätt som väl ganska ofta görs i serier idag, men jag är inte lika säker på att det var så under 1980-talet, då jag tror att denna del av Maus först publicerades.

I berättelsen har Art just irriterat sig på sin pappas egenheter, såsom snålhet och oförmåga att sätta sig in i hur andra tänker. Han diskuterar dem med Mala, som är hans pappas nuvarande fru. Medan de pratar kommer pappan in, och då börjar de prata om Arts seriebok i stället.

Mala: Det är en viktig bok. Folk som annars inte läser om såna saker kommer att bli intresserade.

Pappa: Ja. Jag läser själv aldrig serier och till och med jag är intresserad.

Mala: Det är klart att du är intresserad. Det är ju din historia.

Pappa: Ja, jag kan redan min historia  u t a n t i l l. Och ändå är jag intresserad.

Mala: Den får säkert stor framgång.

Pappa (till Art): Ja, en dag blir du berömd, som han vad var det han hette?

Art: Va? ”Berömd som han vad är det nu han heter”?

Pappa: Du vet … Den där kända, som ritar serier …

Art (flinar): Vad vet du för nån som ritar serier? … Walt Disney??

Pappa: JA! Walt Disney!

Pappa: Vänta! Vart ska du gå, Artie?

Art: … och hämta en penna … Jag måste skriva ner det här samtalet innan jag glömmer det.

Ur Maus, En överlevandes historia, kapitel 6, av Art Spiegelman.

ett klipp ur maus

Dialogen känns helt klart trovärdig, särskilt när man ser kroppsspråk och minspel hos de tecknade mössen. Skillnader mellan dem förstärks, och visst kan man nästan känna igen personerna från sitt eget liv, någon gång.

Dessutom gäller det att komma ihåg att hämta den där pennan lite oftare. Att skriva ner samtalet, detaljerna, så att man inte glömmer.

Jonas Jonason och Nikolaj Gogol

Det här inlägget kan passa bra att lägga ut när jag ändå är hemma och hälsar på mina föräldrar (tänkte jag, och förberedde, men så blev dottern sjuk och jag åkte inte hem … men jag släppte ut inlägget här ändå). Mina föräldrar har båda läst och gillat Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann.  … Ja, alltså, jag har väl också läst den, men jag hade kanske något för stora förväntningar, den var väl okej, ganska kul, men inte gapskrattskul, tyckte jag.

Har tänkt på en sak. Jonas Jonason och Nikolaj Gogol har väl onekligen skrivmanér som påminner om varandra? Jag menar nu inte till innehållet, utan deras sätt att använda ganska långa meningar och att låta den allvetande berättarrösten göra drastiska slutsatser.

Vem av dem är till exempel det här stycket skrivet av?

Vilket år och vilken årstid det var när han började på departementet och vem som förordnade honom, är det inte längre någon som minns. Hur många direktörer och allsköns chefer som än kommit och gått, så har de alla sett honom på en och samma plats, i samma ställning, på samma skrivartjänst. Till sist började man följaktligen tro, att han nog hade fötts till världen fix och färdig, med uniform och flintskalle.

Jo, det kommer ur Kappan, av Nikolaj Gogol (1809-1852).

Och det här:

Han jobbade som dräng på familjegården och fick dagligen stryk av sin far, som var av uppfattningen att J inte dög någonting till. Men det år J fyllde tjugofem år dog först hans mor i kräfta, vilket J sörjde, och strax därpå gick fadern ner sig i kärret när han försökte rädda en kviga. J sörjde även den saken, för han var fäst vid kvigan.

Jepp, från Hundraåringen, skriven 2009, av Jonas Jonason.

Okej, det är ännu mer humor i Hundraåringen. Det kryllar av humor, mer eller mindre rolig, i varje stycke. Men stilen är intressant. Det går att få fram en smårolig effekt genom att låta en opersonlig berättarröst komma med personligt raljerande ord och inpass.

När karaktärer överraskar

En sak jag gillar väldigt mycket med Jodi Picoults bok Jacobs värld (den enda bok jag har läst av henne) är att karaktärerna har märkbart olika perspektiv och tankevärldar. Detta märks både i de avsnitt som skrivs ur deras synvinkel och i deras dialoger. Dessutom får personerna växa, jag får som läsare lära känna fler sidor av dem, allteftersom jag läser vidare. Underbart!

Jacobs värld

Här är ett exempel, genom citat från två dialoger berättade ur två olika personers synvinkel. Huvupersonen är Jacob, en tonårig kille med autistiska drag och Aspbergerdiagnos. Först får vi följa hans mamma, som har fått ett telefonsamtal från Jacobs mattelärare, om att Jacob knuffade till honom framme vid tavlan på lektionen.

Jag har knappt lagt på luren förrän Jacob dyker upp i köket och tar fram ett mjölkpaket ur kylskåpet.
”Hände det något på mattelektionen idag?” frågar jag.
Jacobs ögon vidgas. ”Du tål inte att höra sanningen”, säger han med en perfekt imitation av Jack Nicholson, vilket är ett säkert tecken på att han är besvärad.
”Jag har redan talat med mr Thornton. Jacob, du kan inte gå omkring och knuffa lärare.”
”Det var han som började.”
”Han knuffade väl inte dig!”
”Nej, men han sa: ‘Jacob, min treåring skriver snyggare än vad du gör.’ Och du har sagt att jag ska stå på mig om någon gör narr av mig.”

Det stämmer, det har jag sagt. Och en del av mig är faktiskt glad över att han har tagit initiativet till att interagera med en annan människa i stället för tvärtom – även om handlingen var olämplig.

Jacobs värld är sannerligen svart och vit. En gång, när han var yngre, ringde hans gympalärare för att Jacob hade fått ett utbrott när de spelade kickboll och en annan elev kastade den stora röda bollen på honom för att bränna honom. Man får inte kasta saker på folk, hade Jacob gråtande förklarat. Det är en regel.

Varför skulle en regel som gäller i en situation inte gälla i en annan? Om en mobbare retar honom och jag säger att det är okej att ge tillbaka – det är ibland det enda sättet att få vissa ungar att lämna honom i fred – varför skulle han då inte göra samma sak när en lärare kränker honom inför klassen?
”Man måste visa lärare respekt”, säger jag.
”Varför ska de få det gratis när alla andra måste visa att de är värda respekt?”
Jag blinkar förvånat och är mållös. För att livet är orättvist, tänker jag, men det vet Jacob redan bättre än de flesta.

Nästa dialog är några sidor framåt i boken, från ett avsnitt där Jacobs lillebror Theo just har sett två större killar reta Jacob och kasta hans bok i en lerpöl. ‘Jag’ i den här dialogen syftar på Theo.

Jacob rörde sig inte. Han satt i pölen med boken tryckt mot bröstet.
”Upp med dig”, sa jag och sträckte ut handen för att hjälpa honom.
Jacob stönade och reste sig upp. Han försökte bläddra i boken, men bladen var fastlimmade med gyttja. ”Det torkar”, sa jag. ”Ska jag hämta mamma?”
Han skakade på huvudet. ”Hon blir bara arg på mig.”
”Nej då”, sa jag, fast han hade förmodligen rätt. Hans kläder var helförstörda. ”Jacob, du måste lära dig att ge igen. Gör som de, fast tio gånger värre.”
”Knuffa ner dem i en gyttjepöl?”
”Kanske inte. Du kan väl bara … jag vet inte. Kalla dem något.”
”De heter Sean och Amahl”, sa Jacob.
”Inte deras namn. Försök med tjockskalle. Eller lägg av, din jävla skitstövel.”
”Man får inte svära …”
”Nä, men … de aktar sig för att hoppa på dig igen.”

Jacob började gunga fram och tillbaka. ”Jag ska ta dig, raring, och din lilla hund också”, citerade han.
”Lite tuffare kanske”, föreslog jag.
Han tänkte efter ett ögonblick. ”Yippee kay yay, motherfucker!
”Snyggt. Så vad säger du nästa gång någon försöker ta tillbaka din bok?”
Ditt jävla rövhål, ge tillbaka den!
Jag började skratta. ”Strålande Jacob, du är nog en naturbegåvning.”

Jag har gjort ganska stora klipp, men jag vill spara dem, för det är så mycket som förmedlas i de här dialogerna. Mycket om Jacob, förstås, men också om hur både hans mamma och hans bror tycker om honom och vill honom väl. Och så hur de ibland väntar sig mer av honom, ibland mindre, och då får hans repliker full effekt.

Både mammans och Theos tankar och exempel känns också naturliga för deras livssituation – mamman refererar till andra tillfällen med Jacob i skolan, Theo bygger snabbt vidare på Jacobs eget intresse av filmrepliker – det låter så helt igenom trovärdigt och äkta. Dessutom tycker jag att mammans sista rad i den första dialogen högst troligt speglar hennes egen syn på livet, vilket övriga delar av boken också visar.

Den här boken har mycket av mjuk humor och värme, och framför allt lyser detta fram i dialogerna, som kombineras med någon av personernas tankar i första person. Och nu har jag inte ens gått in på Jacobs eget perspektiv och hans berättarröst … Lite avis är jag här, bra gjort.