Att vara ett subjekt. Jaget i meningen …

Ett subjekt, grammatiskt sett, är den som gör något i en mening. Jag cyklar. Jag är subjekt, cyklar är predikat. Alla andra ord i meningen är underställa subjektet och predikatet. Jag cyklar på en cykel. Jag cyklar fort. Jag cyklar för dig. Den som är subjektet är den aktiva.

Jag vet inte alls hur grammatikens subjekt hänger ihop med existensialism, eftersom jag inte har studerat existensialism, men Simone de Beauvoir skriver att följande mening är baserad på den existensiella moralen:

Subjektet uppnår sin frihet enbart genom att ständigt nå ut över sig själv mot nya fria mål. Det finns inte något annat berättigande för en människas existens nu än hennes satsning på och utveckling mot en oändlig öppen framtid.

Citat, Simone de Beauvoir, ur Det andra könet.

Hon resonerar kring lycka, och kring frågan ”är inte hemmafrun lyckligare än den förvärvsarbetande kvinnan?”, och hon menar här att det är lätt att uppfatta någon annans situation som lycklig. Särskilt om det är en situation där den andra inte behöver ta ansvar, man upplever att den ”får sin frihet”. Lycka går inte att mäta utifrån. ”Speciellt om man dömer någon till orörlighet och stillastående, så förklarar man denne lycklig under förevändning att lyckan är orörlighet”, skriver de Beauvoir. Jag tror kanske inte att många ser lyckan som orörlighet idag, men jag lägger själv in tankar som trygghet, frihet från risk, frihet från ansvar. Ibland kan detta förefalla lyckligt, bekymmersfritt. Därför tycker jag att existentialism-citatet här ovan är intressant, det stämmer med min egen bild av frihet och med något som helt klart ingår i min egen lyckokänsla. Om det är berättigandet för min existens – att ständigt nå ut över mig själv mot nya mål – nä, det tror jag inte, men det är en drivkraft i min själ.

Det som utmärker kvinnans ställning är att hon, vilken liksom varje självständig varelse äger en självständig frihet, upptäcker sig själv och väljer sig själv i en värld, där männen tvingar henne att ta på sig rollen som den Andra. Man söker omvandla henne till ett stelt objekt …

… skriver Simone de Beauvoir vidare (på sidorna 24-25 i den pocketupplaga som jag har).

Hon pekar på den konflikt som uppstår, när man själv ser sig som ett subjekt, men medan man av andra ses som ett objekt. Så är det väl för alla människor, funderar jag, och kommer fram till att – ja, i någon mån är det så. Men strukturer som ser mannen som normen gör kvinnan till ”de som inte är enligt normen” och som därmed bör förhålla sig till normen och naturligtvis anstränga sig för att upprätthålla normen. Ofta ser vi inte dessa strukturer, men de får inverkan på vårt agerande.

Kvinnans drama är denna konflikt mellan det fundamentala krav vilket framställs av varje subjekt, som definierar sig själv som existentiellt, samt de krav som framväxer ur hennes situation, vilken kommer henne att framstå som ickeväsentlig (dvs ett objekt, min anm.). Hur kan en mänsklig varelse under sådana villkor nå fram till fulländning?

Ja, det undrar vi alla. Naturligtvis har kvinnorollen förändrats mycket i vårt samhälle sedan de Beauvoir skrev det här (1948-49), men frågan är fortfarande viktig. Jag har funderat över frågan förr, men inte haft de här orden att sätta på den. Intressant.

debeauvoir

Annonser

Stående boktips den 8 mars

En bok som har gjort intryck på mig är Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Jag har tipsat om den förut på min originalblogg, och även då var det på Internationella kvinnodagen, ser jag. Där skriver jag lite mer om varför jag tycker att man borde läsa den.

Här kommer ett klipp ur boken, en bit in i handlingen, där någon av tjejerna har höjt rösten på gymnastiken i skolan och förklarat varför hon tycker att bollsport är tråkigt. Killarna bara passar till varandra, säger hon, och flera av de andra tjejerna håller med. Alla killarna protesterar genast, och läraren Östen vill helst slippa diskussionen.

Leo, Bäst i Klassen, hade en lång farbroderlig analys att leverera. Med lugn och överlägsen stämma talade han om för oss att vi upplever det som så, fast så är det inte. ”Inte?”, sa vi. Vi bara ”upplever” att det är så? Det är något slags hallucinationer, alltså?

Pojkarna förklarar att det är ett spel, och man vill vinna. Då måste man vara aktiv, det är klart att man inte väljer om man passar till en kille eller tjej, man passar till den som man ser är på rätt plats, och kan göra något av bollen.

”Vad bra”, sa Östen och menade att nu var det färdigdiskuterat. ”Nu vet ni vad ni ska göra, tjejer. Ni ska vara mer aktiva. Ta mer plats. Visa er! Var alerta! Var inte så passiva!”

”Ja”, sa vi, fast det kändes ändå som om någonting självklart, som vi inte lyckats formulera, trots allt inte var sagt.

Men Tova kom på det. I sista stund!

Hon sa: ”Det är väl inte så konstigt om vi är passiva när vi aldrig räknas med i spelet? Då blir man ju passiv.”

Då sa Östen: ”Men vi har ju just konstaterat att det är ditt eget val! Om du är aktiv kommer du att bli passad till. Så enkelt är det! Det är klart att du inte räknas med om du är passiv!” Och Tova sa: ”Men vi har ju blivit passiva för att vi inte får plats i de här jävla spelen!

…”

Citat ur Tusen gånger starkare, av Christina Herrström.

Visst känns det som ett allegoriskt sätt att beskriva? Allt förlagt till klassrumsmiljö, men det kan ju lika gärna handla om arbetslivet. Christina Herrström gör inga frågor enkla, ger inga svar, men hon synliggör och problematiserar, genom att låta tjejerna i klassen börja vakna till och ifrågasätta. Bilden är inte ensidig, självklart ställer det till problem när tjejerna vägrar finna sig i det som ”fungerar som det alltid har gjort”. All förändring skapar friktion. Däremot låter hon den jagberättande tjejen vara ganska partisk i sitt språk, i exemplet som ovan med uttryck som ”Leo Bäst i Klassen” och ”farbroderlig attityd”. Jag tror att dessa ledande uttryck kommer att skrämma bort en och annan läsare som skulle må bra av att ta till sig bokens innehåll, men som genast börjar argumentera emot innehållet. Men vad gör det, författaren måste ju vara trogen sina karaktärer.

Berättarrösten känns äkta, och det stämmer ju också väl med bokens tema att skriva fram en tjej med självständig och åsiktsfylld röst som får stå för sig själv (där vi får följa hennes väg i boken från osäker till … något mindre osäker, i alla fall). Hennes åsikter och språk är hennes (även om hon är fiktiv), och hon har rätt till sitt eget sätt att se på de förhållanden som råder i skolan. Vid tillfälle vill jag se filmen också.

Reflektion utan citat

Idag kommer en ogenomtänkt fundering, som inte stöds av något speciellt citat. Jag läser Battle royale av Koushun Takami, boken som ibland sägs vara en förlaga till Hungerspelen.

Boken är intressant som tankeexperiment; vad skulle hända om en slumpvis utvald högstadieklass skulle tvingas av landets regering att delta i ett spel där alla måste döda varandra tills endast en återstår? Det är naturligtvis en absurd tanke, men de flesta anpassar sig snabbt efter kampens regler, eftersom det ju gäller livet.

battle2

Redan på sidan 30 i boken dödas den första personen, en lärare, och visas upp i en liksäck med splatter och rinnande hjärnsubstans. Alla blir förstås förskräckta, närmast paralyserade, men, som sagt, de anpassar sig ju snart. Sedan måste det gå i rask takt, för det är 42 elever i klassen och boken har drygt 500 sidor.

Jag gillar inte när böcker normaliserar dödande. Jag känner mig gammalmodig, fantasilös – kanske kan man tänka sig att det går att läsa även om detta utan att bry sig; att tänka att det här är så tydlig fiktion, de är sagofigurer eller motsvarar dataspelsliv. Men jag gillar inte att läsa för att avtrubbas.

När jag skriver kommer jag att vilja stanna i en historiebild där människors liv är det mest värdefulla som finns. Död åtföljs av känslor, sorg, bestörtning, saknad eller skuld. Jag vill inte nödvändigtvis undvika våld, eller död, men jag vill visa hur allt kommer med ett pris och varje handling får konsekvenser (ändå känner jag själv hur banala de här avsnitten blir då jag skriver, men jag jobbar med dem, de borde kunna bli bättre). Jag tror att det betyder att historien måste ge mer plats för reflektion, för det är ju inte så att de största känslorna kommer först. Resultatet kan bli, som i Battle royale, att döden bara händer, och händer igen, som något slags skruvad underhållning men utan humor.

Samtidigt, tänker jag, så är jag ju naiv. Det finns barn i katastrofer och i krigshärjade områden som ser släktingar och grannar dödas mitt framför ögonen, det finns saker i världen som pågår som jag inte ens klarar att föreställa mig. Det finns ingen storhet, ingen tid för sorg, vid dessa tillfällen. Bara hopplöshet och i bästa fall liv som går vidare, men med sår som värker och kanske aldrig hjälpligt läker. Kanske är realismen större än jag förstår, i den här typen av berättelse. Det är bara kringförutsättningarna som är påhittade.

I Hungerspelen är förutsättningarna för spelen bättre konstruerade, tycker jag. Upplägget med lottdragning av personer är också ett genidrag (med en inbyggd orättvisa där vissa pantsätter sina risker och tar emot fler lotter för pengar) liksom att allt visas i tv, publikt som en realitysåpa. Suzanne Collins lyckas med att lyfta fram både samhällskritik och demokratifrågor i sin variant av liv-och-död-spelet. Ändå blir ju dödandet också i Hungerspelen ett slags avtrubbande actionunderhållning, trots att det ges visst utrymme för sorg.

Jag tyckte att Hungerspelstrilogin var bra, och jag vet inte än vad jag tycker om Battle royale, så helt kritisk är jag inte. Tycker väl att alla böcker behövs, och att man får välja vad man vill läsa.

Men jag undrar hur man skriver den där verkligt stora historien, där allt jag vill får plats?

Hitta din superhjältekraft

superhjalte

Det är sant att de flesta superhjältar har lustiga namn. Men de måste komma på namnen själva. Tänk dig hur svårt det skulle vara. Prova själv: koka ner din personlighet och dina förmågor till ett enda uttryck eller en bild. Om du kan göra det, är du antagligen en superhjälte.

En del av problemet med att hitta sitt superhjältenamn är att det kanske beskriver något som du inte gillar hos dig själv. Det kanske faktiskt är den del av dig du avskyr mest, och skulle betala pengar för att bli av med. Perfektionisten hade definitivt problem med att bli vän med sin superkraft. Spelaren, Engångsligget och Brutalt Ärlig tillbringade allihop åratal med att försöka acceptera sina superkrafter …

Bästa citatet ur Alla mina vänner är superhjältar, av Andrew Kaufman.

Det här skulle också vara en helt underbar skrivövning, eller hur? Ja, ja, jag vet vad jag är. Tidsoptimisten. Det har jag varit så länge jag kan minnas. Men jag kommer att sluta att vara det snart. Jag ska göra färdigt så många saker – nu är jag nästan klar … Eller kanske jag måste ha lite mer tid att skriva på dem. Men nästa vecka så … 😀

Kan också vara ett bra trick för att göra en personbeskrivning.

 

Umberto Eco om litteraturens funktion

Hittade en bok av Umberto Eco som heter Tankar om litteratur. I hans första text i boken skriver han om hur berättelsen endast till hälften är immateriell. Den andra halvan av berättelsen är knuten till en bok, med formgivning, känsla i papperet och så vidare. Eller till en skärmläsning, som med andra förutsättningar också rymmer fysiska och materiella förutsättningar.

Umberto Eco Tankar om litteratur

Foto: detalj av omslaget, Umberto Eco, Tankar om litteratur.

Den immateriella delen av berättelsen kan vara mer eller mindre fast och färdigdefinierad. Berättelse som har vandrat runt i muntlig form lever i många variationer. Deras huvudpersoner blir ”individer som lever i många partiturer”. Man kan ha en relation till dem utan att ha läst originalberättelsen. Som kung Arthur, eller kanske Alice i Underlandet. De kan dyka upp än här, än där.

Idag, med internet och alla möjligheter att länka mellan tankar, all kapacitet till medskapande som finns, så blir det ganska lätt att låta personer ur olika historier mötas, eller att låta fiktiva personer genomleva helt nya situationer som inte fanns i originalberättelsen. Är det fel?

Nej, menar Umberto Eco, detta har gjorts sedan långt innan tekniska möjligheter gjorde det lättare. Det blir ett njutbart skapande och upplevande för stunden – han jämför det med jazzens jamsessioner.

Men det finns saker i den skrivna litteraturen som har utvecklats till en allmänt vedertagen sanning. Gifte sig Hamlet någonsin med Ofelia? Nej, svarar vi, för det vet vi från Shakespeares verk. Tar Anna Karenina livet av sig? Ja, säger vi, för det är fakta, det står så i boken. Och när vi har läst det har vi upplevt det. Det är ingen trosfråga – det handlar om en litterär person, och för den litterära personen är det sanning, hävdar Eco, och visst har han rätt.

De stora historierna är på detta sätt oföränderliga, och vi behöver dem, för de är som livet självt. Som läsare vill vi ofta förändra ödet för kära huvudpersoner, men vi kan inte, de är helt i den ursprungliga berättarens våld. Då får vi en chans att bearbeta livets svårigheter känslomässigt genom identifikation, utan att fysiskt behöva genomlida dem.

”Det hypertextuella berättandet kan lära oss frihet och kreativitet. Det är gott och väl, men ändå inte allt.

De färdiga berättelserna lär oss också att dö. Jag tror att denna uppfostran till Öde och död är en av litteraturens huvudsakliga funktioner. Det finns kanske fler, men just nu kan jag inte komma på några.”

Ur Några av litteraturens funktioner, Tankar om litteratur av Umberto Eco.

Intressant resonemang, tycker jag.

Kvinnor, män och Kallocain

Det här inlägget är delvis en fortsättning från det förra.

I Kallocain har Karin Boye skrivit om en värld som är polisstyrd och militariserad, där man inte får tycka illa om staten – eller om de villkor som krävs för att tjäna staten. I nedanstående text är det Linda Kall, som för första gången har börjat prata med sin man och erkänner hur hon har sett på sin kvinnoroll och barnafödande.

Jag tycker att Karin Boyes röst och ord är intressanta, särskilt mot bakgrund av att jag nyss hörde det här: Så här lät det i Sveriges Radio år 1938Lyssnarna ringde in och klagade, därför att en kvinna läste upp radionyheterna. PÅ RIKTIGT, ALLTSÅ. Det låter också på klagomålen och svaren som att detta anses som rimligt och berättigat. Värt att lyssna – inte bara läsa, utan lyssna!

Nu till citatet. Det reflekterar mycket kring synen på kvinnors och mäns roll. Är detta en del av en verklighetsfrämmande stat, som aldrig har existerat? Jag undrar hur författarinnan själv tänkte … Karin Boye skrev boken år 1940.

– Minns du, när jag gick med Ossu? Minns du, att vi hela tiden hade klart för oss att det måste bli en pojke? Jag vet inte om du bara gick in på min önskefantasi, men åtminstone sa du, att du också trodde att det skulle bli en pojke. Vet du, jag tror att jag skulle ha blivit förfärligt förolämpad om det hade blivit en flicka – jag skulle ha uppfattat det som en oförrätt mot mig, mig, som varit så lojal medsoldat, att jag själv gladeligen skulle dött, om ett medel hade blivit uppfunnet, så att kvinnor blev överflödiga. Ja, för jag uppfattade dem som ett nödvändigt ont – ännu så länge nödvändigt.

man-vill-ju-sa-garna-ha-ett-litet-litet-vardeVisst hade jag reda på att vi officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika värdefulla som män – men bara i andra hand, bara därför att vi kunde föda nya män. Och hur det än sved i min fåfänga – man vill ju så gärna ha ett litet, litet värde, nej, det är inte sant, man vill ha ett stort värde – hur det sved, så medgav jag ju i alla fall, att jag var inte så mycket värd.

Kvinnor är inte lika bra som män, sade jag till mig själv, de har inte lika stora kroppskrafter, kan inte lyfta så tungt, härdar inte ut lika bra i bombregnet, deras nerver är inte lika dugliga i ett fältslag, de är överhuvudtaget sämre krigare, sämre medsoldater än männen. De är bara ett medel att framställa krigare med. Att man sätter dem lika högt officiellt, det är en artighet, alla vet att det är en artighet, för att de ska vara glada och tillmötesgående.

Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken. Då kan hela Staten fyllas med män, och man behöver inte kasta bort några kostnader på att ge flickor näring och utbildning. Visst var det en underligt tom känsla ibland att veta, att man bara skulle vara ett förvaringsrum, tills vidare nödvändigt, men alldeles för dyrbart. Nå, men när jag nu var så ärlig att jag erkände det – skulle det inte då ha varit en för stor besvikelse, om jag första gången jag födde hade fått något som också bara var ett förvaringsrum?

Men det blev inte så, Ossu var lyckligtvis en blivande man, jag hade nästan fått en mening. Så lojal var jag på den tiden, Leo.

Ur Kallocain, Karin Boye.

Här har vi en text som är brännbar än idag. Hela monologen, som ligger i slutet av boken, är intressant. I tanken kan jag också koppla en del från Karin Boye till inlägget ”När kvinnor hejar på sina förtryckare” av Ulrika Good.