Om Pippi ur boken Från fabler till manga

Boken Från fabler till manga, av Ann Boglind och Anna Nordenstam, gör en översikt av barn- och ungdomslitteratur och har fått mig att le många gånger, då den har fått mig att minnas något jag läste och uppskattade som barn. I varje kapitel gör den också en fördjupning av någon författare och dennes/dennas verk. En av fördjupningarna ägnas givetvis åt Astrid Lindgren.

Det är roligt att läsa deras initierade översikt, jag ser ännu mer det mångsidiga i Lindgrens författarskap genom texten.

Böckerna om Pippi Långstrum är episodiska, vilket innebär att de innehåller ett antal kapitel som inte bygger vidare på varandra, utan som vart och ett behandlar en enskild händelse. Varje kapitel är uppbyggt på samma sätt, skriver Boglind/Nordenstam och citerar Ulla Lundqvist från boken Läsa, tolka och förstå:

1. Upptakt: lugnet före stormen. Pippi, ensam eller med vännerna, ägnar sig åt någon fridfull sysselsättning.

2. Något nytt inträffar: Pippi får besök eller bestämmer sig för att sätta igång en verksamhet.

3. Ett hot anas: Pippi blir utmanad eller angripen.

4. Pippi griper in, vinner eller utför en bragd: dvs hon antar utmaningen och segrar genom sin styrka och sin klipskhet.

5. Sluteffekt i form av oväntat inslag, t ex någon lustig/malplacerad  gest eller replik från Pippi. Slutet innebär alltså ofta en komisk poäng.

Intressant och tydligt om strukturen! Har inte tänkt på det där med sluteffekten, men visst är det så. Man kan också lägga märke till att fler episodiska kapitelböcker är upplagda på samma sätt, till exempel böckerna om Pelle Svanslös av Gösta Knutson. Nu måste jag börja fundera på hur vanligt det här är …

F

Annonser

Jo, han sa så, Alfred…

Jag tror vi tar och skiter i det.

I det här fallet handlar det om dagens inlägg. Och kanske morgondagens. Vi har ingen internetuppkoppling hemma för det är något som är trasigt. Alfred talade inte om internet, men väl om bröllop. Han hade väl fast Lina, kanmantänka.

 

Förlåt. Godnatt.

När Emil gjorde en bravad så att hela Lönneberga jublade

När jag läste med barnen i veckan som var, så kom jag att tänka på ett av mina favoritavsnitt ur Emilböckerna. Då menar jag inte bilderböckerna, utan kapitelböckerna; i det här fallet Än lever Emil i Lönneberga (av Astrid Lindgren, så klart).

Alfred har skurit sig i tummen och fått blodförgiftning i såret. Ack, denna dramatik. Bara bilden med den röda tummen och antydan till röda streck upp längs med armen, fick mitt nioåriga jag att skräckförtjust fundera över liv och död om kvällar innan jag somnade.

Alfreds tumme av Björn Berg

Alfreds tumme av Björn Berg

Jag funderar över struktur och skrivsätt – varför Astrids berättande blir så bra, och varför historien blir så gripande. Förstås för att vi känner och bryr oss om personerna, men nu vill jag titta på själva språket, skrivmaneret.

Som barn blev jag säkert gripen och satt i rätt stämning av att kapitlet börjar med grisslakt, och av att Emil räddar Griseknoen, genom att betala 30 kronor av sina egna sparpengar för en annan gris, som får sätta livet till. Som läsare förstår man att det är allvar, det här är ingen söt bok, där vuxna räddar den som läsaren kanske tycker synd om.

Sedan kommer det här avsnittet, som skapar realism för mig som vuxen. Emil förstår hur illa det är med Alfred, och börjar försöka få föräldrarna att handla.

”Vi måste ta Alfred till doktorn i Mariannelund, som mamma sa.”
Då tittade Emils pappa och mamma så konstigt på varann. Det fanns ingen världens möjlighet att komma till Mariannelund idag, det visste de, nej, det var rent ohjälpligt, men det var svårt att säga det rent ut till Emil, när han stod där så ledsen. Emils pappa och mamma ville ju också på allt vis hjälpa Alfred, de visste bara inte hur det skulle gå till och därför visste de inte heller vad de skulle svara Emil. Emils pappa lomade ut från drängkammaren utan att säga just någonting. Men Emil gav sig inte. Han följde sin far i hasorna, vart han gick, och grät och bad och skrek och hotade och var riktigt ovettig, och tänk, hans far blev ändå inte arg utan svarade bara helt stilla:
”Det går inte, Emil, du vet att det inte går!”

Långa meningar. Förklaring på förklaring, och så sedan en reaktion, och så faderns reaktion på det – så olikt hans vanliga sätt. Det säger hur allvarligt det är. Och hur mycket Astrid tar det läsande barnet på allvar. Hon tar sig tid att förklara, så som en vuxen skulle förklara för ett barn.

(Det har varit snöstorm i flera dagar, förresten, detta framgår tidigare i kapitlet, det är därför det är omöjligt att resa ut med häst och vagn.)

Emil föll väl i slummer då och då, men han vaknade varje gång med ett häftigt ryck. Då brände det till i honom av sorg, och allteftersom natten gick kände han mer och mer hur fel allting var och hur det snart skulle vara för sent, för evigt för sent, att ändra på det.

Och då, när klockan var fyra på morgonen, bestämde Emil vad han skulle göra. Han skulle ta Alfred till doktorn i Mariannelund, om så både han själv och Alfred strök med på kuppen.
”Du ska inte ligga där i din säng och bara dö, Alfred, nej, det ska du inte!”
Han sa det inte högt, han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det. Och han satte genast igång. Det gällde att komma iväg innan någon vaknade och hindrade honom. /…/ Ingen vet hur Emil bar sig åt och hur han slet under den timmen. Korgsläden skulle ut ur vagnsskjulet, Lukas skulle ur stallet och spännas för, och Alfred skulle ur sängen och ut i släden, det sista var det svåraste. Han stapplade, stackars Alfred, och stödde sig tungt på Emil, och när han äntligen hade lyckats släpa sig så långt som till släden dråsade han huvudstupa ner mellan fårskinnsfällarna och låg där som om han redan var död.

Emil stoppade om honom så att bara en bit av näsan stack fram, sedan satte han sig själv på kuskbocken, han klatschade med tömmarna och manade på Lukas, nu skulle de iväg. Men Lukas vände på huvudet och tittade misstroget på Emil. Det var ju ett stolleprov utan like att ge sig ut i all den här snön, förstod inte Emil det?

”Nu blir det som jag bestämmer”, sa Emil, ”men sen är det dej det kommer an på, Lukas!”

Okej, det blev ett långt citat, men jag tycker ändå att det är värt att notera berättandet. Hur beslutet tas. Hur Emil får yttra beslutet så tydligt i tanken, och hur Astrid tar om vissa ord för att förstärka både dem och rytmen i texten. ”Han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det”.

Emils mödor är också så vackert sammanfattade i att ”Ingen vet hur Emil bar sig åt …” och sedan uppräkningen med tre saker som skulle ”… ur …”  – korgsläden, Lukas och Alfred. Jag minns hur många gånger jag själv slet med detta i min egen tanke, när jag räddade min egen imaginära Alfred, i djupsnön och blåsten. Jag minns hur jag tänkte att det var tur att ”jag” hittade fårskinnsfällarna innan ”jag” tog ut Alfred – och sedan hur tungt det var. Det är ett bra stilgrepp att ge vissa detaljer, och lämna andra utanför, så att fantasin får fylla i dem. En huvudpersons mödor är en viktig del av en actionscen – det är i alla fall min slutsats.

Som avslutning vill jag säga att det är bra att Emil får vissa repliker, han kan tänka dem eller säga dem till Lukas. De gör det lättare att läsa, det känns som att berättandet blir mer direkt, när vi hör Emils egna ord. Jag lägger till detta i mina minnesnoteringar. Och bugar för Astrid.

Emil

Hur det gick sedan? Ja, läs det, det är värt det. 🙂

Hon skrattade tyst för att näckrosor fanns

Läser vidare i Ronja-boken. Eller rättare sagt, 7-årsdottern högläser för mig, trots att jag en gång har läst den för henne, och trots att det finns så mycket annat hon också vill läsa och höra, just nu. (Lasse-Majas alla böcker i serien, Cirkusdeckarna av Dan Höjer, en gammal Wahlströmsbok om en katt och blandade sagor i Disneyversion, läser hon, på en gång.) Jag tänker mig att det betyder att boken står sig.

Jag funderar över bokens uppbyggnad. Jag läste någonstans att en bra storystruktur för att få fram spänning kan vara att skapa en bra huvudperson (en som man gillar, men som också är trovärdig, alltså absolut inte felfri, så att man kan identifiera sig med den) och sedan låta honom eller henne få något hen längtar efter. För att sedan ta bort det. Då blir det en mer intressant och trovärdig kamp för att få tillbaka det, än om huvudpersonen hade haft allt från början. Vi unnar henne eller honom verkligen att få det.

I Ronja Rövardotter, kapitel två, har Ronja för första gången fått ge sig ut i skogen.

”Skogen hade de talat om. Men inte förrän hon såg den så mörk och underlig med alla sina susande träd, förstod hon vad skogar var, och hon skrattade tyst bara för att älvar och skogar fanns. Hon kunde knappt tro det, tänk att stora träd och vatten fanns, måste man inte skratta då!

/…/

Och tjärnen låg där svart mellan mörka granar, bara näckrosorna som flöt på vattnet lyste vita. Ronja visste inte att det var näckrosor, men hon tittade länge på dem och skrattade tyst för att näckrosor fanns.”

Miljöbeskrivning och gestaltning i ett, ur Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren.

Vi får uppleva det här tillsammans med Ronja när hon ser det för första gången. Det är fint. Sedan får vi också uppleva när hon träffar en vän, en som hon och vi misstror, men som hon räddar livet på, och som vi och hon börjar känna allt mer för. Vi börja känna oss lyckliga. Då kommer vintern och tar bort möjligheten att vara i skogen – och möjligheten att träffa Birk. Men Ronja finner bot på det, övervinner hinder och träffar ändå Birk.

Där i boken var mitt favoritavsnitt. På Birks sida av borgen var det ont om mat, och Ronja kunde ge honom mat när han var hungrig. De blev till bror och ‘söstra mi’ , på allvar. Och då kommer våren så att Ronja kan få allt igen, och DÅ fångas Birk och tas ifrån henne. Jag håller med om att den här historien växte, därför att vi fick följa med när Ronja fick ta del av allt det här innan det blir dramatik och kvinnlig hjältemyt om att våga göra uppror mot det förväntade (brukar vara mot mamman, men här är det mot starka Mattispappan) och gå sin egen väg. Och upproret är så väl förankrat i Ronjas upplevelser och själ. Och det blir ännu sorgligare för att vi vet att pappan älskar henne så mycket.

Jag vill svära, så bra var hon, Astrid. Inte ‘far åt pipsvängen’ utan liksom mer så som Lovis tjongar till första rövarkarl som råkar komma i vägen när hon är arg på Mattis.

Anslag och en bra början

”Den natten då Ronja föddes gick åskan över bergen, ja det var en åsknatt så att allt oknytt som höll till i Mattisskogen förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen, bara de grymma vildvittrorna gillade åskväder mer än alla andra väder och flög med tjut och skrik runt rövarborgen på Mattisberget.”

Det här måste väl vara en alldeles perfekt första-mening i en bok? Den sätter anslaget (spännande, dramatiskt väder), miljön (bergen, hålor och gömslen i skogen, rövarborg), ger en bild av författarens egensinnigt skapade platser och varelser (Mattisskogen, vildvittror, Mattisberget) och nämner huvudpersonen (Ronja). Helt från början, eftersom den startar när hon föddes. Vi får också förstå att den där Mattis måste vara en viktig person, när vi strax, i näst-nästa mening läser att han är Lovis man och Ronjas blivande pappa.

ronja

Foto: Ganska sliten och välläst Ronja Rövardotter från 1980-talet.

Det tycker jag nu, som vuxen, och när jag har läst massor av råd om skrivande. Men när jag var barn – nio år – och fick boken i min hand, så minns jag att jag tyckte att början var tråkig. Jag hade just läst böckerna om Narnia och Sagan om ringen, och så fick jag Ronjaboken av min mamma.

En massa prat. Och om en bebis … Bebisar var ointressanta, tyckte mitt nioåriga jag. Kunde inte historien börja där det var spännande? Jag var nära att sluta att läsa, för det här var för långt ifrån det nyupptäckta området fantasy, tänkte jag surt. Men jag sa inget, för det var ju trots allt en bok, och jag gav alltid en bok en rejäl chans (jag tror att jag läste ut alla böcker jag började på, som liten, utom del två i serien om Elvis, Elvis av Maria Gripe, som jag hatade med stor emfas på grund av sorglighet och jobbig socialrealism (borde  faktiskt läsa om den någon gång).).

Först när Ronja hade träffat Birk började det bli roligt, och sedan var jag fullständigt fast. Det här var inte alls Sagan om ringen, men det blev ändå en av mina favoritböcker. En som jag har läst med glädje för mina barn och som de har uppskattat.

Idag blir jag rörd av Mattis glädje, när han ropar ut att han har fått en unge, ”en rövardotter, jubel och fröjd!” Idag, när jag själv har fått barn och kan förstå känslan.

”Med de här små händerna håller du redan mitt rövarhjärta. Jag begriper det inte, men så är det.”

Kärleksförklaringar. Vackra och fulländade.