Om skrivande och dyslexi

Dyslexi leder inte till automatiska hinder att berätta eller att tillgodogöra sig berättelser. Själva läsandet kan vara svårt, och skrivandet, om man fokuserar på stavning eller fastnar i meningsbyggnad. Men en dyslektiker kan ha minst lika stor läsglädje, eller berättarglädje, som en person utan dyslexi. Därför tycker jag om texter som handlar om skrivande och berättande med dyslexi. Jag tror att de är viktiga. Att de kan ge ett nödvändigt hopp. Att det där hoppet behövs för att jobba vidare trots motstånd.

En sådan text är boken En dåre fri av Beate Grimsrud. Huvuddelen av boken behandlar förstås inte dyslexi, temat i boken är att hitta sig själv och ett framkomligt sätt att leva med svår schizofreni, och boken känns självupplevd, trots att jag tror att den inte är det.

De citat jag vill lyfta fram ur boken just nu handlar dock om just dyslexi, och hopp, och berättande.

”Jag går i tredje klass och har inte lärt mig att läsa och skriva. Jag som hade glatt mig så åt att börja skolan. Jag hade bortom med att lära mig för jag hade så många berättelser att spara, nu är jag sämst i klassen. Fröken säger att jag är dyslektiker. Jag älskar fortfarande sagor, och hittar på dem själv i stället för att läsa dem.”

(En dåre fri, sid 31)

De där fem meningarna är också ett oerhört snyggt sätt att göra en personbeskrivning, tycker jag. Värda att spara.

Lite längre fram beskriver huvudpersonen i boken sista dagen med en stödlärare i sjätte klass. Här sparar jag ett lite längre stycke, först med dialog, och sedan tycker jag att de personliga slutsatserna i slutet av kapitlet är så bra. Också personbeskrivning, en person som inte låter sig knäckas. De där meningarna inger hopp!

”Ja, nu måste vi sluta”, säger hon en dag. ”Du kommer nog att få en ny stödlärare på högstadiet. Men vad har du egentligen tänkt att bli?” ”Författare”, svarar jag snabbt. ”Författare”, säger hon förvånat, ”det tror jag du kan glömma.” ”Och pjäsförfattare”, fortsätter jag, ”och kanske spela med i dom själv på dom stora teatrarna. Och film, jag kan skriva för bio och TV. Och rita omslagen till mina egna böcker.” Jag kan nästan inte sluta, så mycket vill jag göra.

”Jag tror du ska slå författeriet ur hågen. Då måste man inte bara kunna skriva, men läsa också. Du kan ju varken eller. Tänk på något realistiskt du, så blir det lättare.” ”Det är realistiskt, för det är det jag vill.” ”Men du”, avbryter stödfröken, ” … lycka till på högstadiet nu.”

Då tittar jag upp och ser på stödfröken. Jag tycker plötsligt så fruktansvärt synd om henne. Synd om en människa som inte vet att man kan bli det man vill. Kanske har jag suttit här med en som inte vill vara stödfröken. Jag vet vad jag vill.

(En dåre fri, sid 87)

Ha! Känner jag när jag läser texten. Och heja!

En dare fri

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s