En kvinnlig ”Korparna” men nästan helt utan fåglar

Det finns så mycket jag kan skriva om den här boken, men det jag ville skriva just nu var ett enkelt citat, värt att spara.

”Du kan bli vad du vill”, hade mamma sagt. ”Jag vill bli någon annan.” ”Nej, du kan bara bli dig själv.” Mig själv? Varför skulle jag vilja bli det, det var jag ju redan.

Ur Till sista andetaget, av Anne Swärd.

Boken är Till sista andetaget av Anne Swärd. Jag tycker kanske inte att det här är den bok det ser ut som – omslaget får mig att tänka på 55 shades of Grey (eller hur många skuggor det nu var?). Innehållet är en uppväxt- och ung-kvinna-skildring. Starka personbeskrivningar och återhållna, djupa känslor. En kvinnlig Korparna, som berör en landsbygdsuppväxt i familj med skadade relationer, med minst lika poetiskt och exakt språk som i Bannerheds bok, men utan fåglar. I stället går bokens huvudperson går helt upp i den äldre grannpojken. Man vill, hela tiden, att hon ska bli sedd och se sig själv.

annesw

 

Har inte läst ut den än, så jag har inte riktigt distans till den ännu. Men jag tycker absolut att den förtjänar ett annat omslag. Ett mörkare, svårare, men också mer spännande.

Annonser

Unga kvinnor

När boken Unga kvinnor har blivit bättre kommer det ilskna monologer som den här, och dem gillar jag.

Näst äldsta syster Jo oroar sig för att äldsta syster Meg snart ska gifta sig och flytta hemifrån.

– Hon kommer att blicka in i de där vackra ögonen som hon pratar om, och då är hon färdig. Hon har ett så vekt hjärta, det kommer att smälta som vax, om någon tittar lite sentimentalt på henne. Hon läste hans korta rapporter noggrannare än hon läste dina brev och nöp mig, när jag pikade henne för det, och hon tycker om bruna ögon och tycker inte att John är ett fult namn, så hon går naturligtvis och blir kär, och då är det slut på friden och fröjden och allt trevligt vi har haft tillsammans. /…/

och sedan, lite senare

men-det-blir-rosor-av-rosenknoppar-och-katter-av-kattungar– /…/ jag tycker det är så tråkigt att se allting trassla till sig när ett litet ryck i trådarna här och där skulle reda ut alltsammans. Jag önskar, att man kunde gå med strykjärn på huvudet, som hindrade en från att växa upp. Men det blir rosor av rosenknoppar och katter av kattungar – är det inte ledsamt?

Ur Unga kvinnor, av Louisa May Alcott

Strykjärn på huvudet? Ja, alltså för att de är tunga, antar jag, så att man inte blir längre. Men roliga exempel, i ett verbalt utbrott som känns spontant och äkta – jag kan riktigt se syskonen framför mig, både före Jos samtal med mamma, och Jos blick under samtalet.

Det blir inte ledsamt, till slut. Och det är väl bokens poäng, antar jag.

Presentation genom dialog

Jag börjar med en länk till  författarcoach Ann Ljungbergs tips om att skriva dialog.

Bland frågorna finns ”Vilken ny information framkommer? Får läsaren lära sig något nytt om berättelsen eller om karaktären?

Jag gillar den frågan. Ska försöka ha den med mig, varje gång jag skriver dialog. Det handlar ju om att skriva så att man hör vem det är som säger det som sägs. Man lär känna personerna som talar lite mer – utifrån vad de säger, och utifrån vad de inte säger.

En av mina vackraste böcker är Unga kvinnor, av Louisa May Alcott, i bokreaupplagan Klassikerserien Repris från Bonniers.

Unga

Även om den är lite überjobbigt förnumstig i perioder, så är den en fin historia om Jo och hennes systrar, och om flickors uppväxtvillkor i 1860-talets USA. Systrarnas personligheter sammanfattas på bokens baksida: ”Det är den vackra och lite fåfänga Meg, pojkflickan Jo, känsliga Beth och romantiska Amy.”

Och visst är det exakt detta man hör i bokens öppningsrepliker. Det här är den direkta starten på kapitel 1 (som heter Flickorna March leker pilgrimer).

– Det blir ingen jul utan julklappar, muttrade Jo, där hon låg utsträckt på mattan.

– Det är så gräsligt att vara fattig! suckade Meg och såg på sin gamla klänning.

– Jag tycker, att det är orättvist, att somliga flickor ska ha massor av vackra saker och andra ingenting alls, sade lilla Amy med en förnärmad fnysning.

– Men vi har ju pappa och mamma och varandra, sade Beth förnöjt i sitt hörn.

De fyra unga ansiktena som belystes av skenet från brasan lyste upp vid dessa uppmuntrande ord men mörknade igen, när Jo sade med sorgsen stämma:
– Men pappa är ju inte här, och han kommer inte hem på länge … Hon sade inte ‘Kanske aldrig’, men allesammans lade till dessa ord för sig själva, när de tänkte på sin pappa som var långt borta i kriget.

Ur Unga kvinnor, av Louisa May Alcott.

Hm, förresten, det var ingen dialog, det var en quattrolog, om det nu finns något som heter så. De är ju fyra. Men man får i alla fall fakta om situationen via deras ord. Och ännu fler, via beskrivningsmeningarna om HUR de sa saker, eller vad de gjorde medan de sa saker. Framför allt där, ligger ju det nya vi lär oss om var och en som karaktär.

Pojkflickan Jo, utsträckt på mattan.
Fåfänga Meg ser på sin gamla klänning.
Känsliga Beth, förnöjd, vill att alla ska må bra.
Amy, avundsjuk på andra som har mer, fnyser förnärmat.

Jag skulle vilja skriva dialog där det där sista, hur det sägs och vad som görs under tiden, egentligen skulle kunna utelämnas. Det bästa i dialogen är hur det är Jo som bryter av samtalet genom att säga något som är rättframt och ärligt, vilket är typiskt för hennes person. Men allt det där ”sade … med en förnärmad fnysning” känns lite som att skriva läsaren på näsan (idag – exemplet är skrivet i mitten av 1800-talet). Jag tror det vore en bra idé till en skrivövning. Och tack, Ann, för tipsen angående dialogen.

Bildpost – Maus är fantastisk

Kan inte plocka fram och sätta det exakta fingret på vad som gör Maus av Art Spiegelman så bra, det är väl helheten …Maus by Art Spiegelman

Men en sak som jag gillar är hur detaljer i samtalen känns äkta, att hans huvudperson (och även han själv i serien) får ha sina tydliga egenheter. Jag gillar förstås också att boken lyckas förmedla andra världskrigets fasor inklusive Spiegelmans fars livsöde på ett berörande sätt där humor ändå ingår – kanske kan jag visa exempel på det en annan gång.

Men nu tar jag ett klipp där just det där med personers egenheter visas, i dialog, och med tydligt gjorda referenser till verkligheten. Här understryks att boken är självbiografisk, på ett sätt som väl ganska ofta görs i serier idag, men jag är inte lika säker på att det var så under 1980-talet, då jag tror att denna del av Maus först publicerades.

I berättelsen har Art just irriterat sig på sin pappas egenheter, såsom snålhet och oförmåga att sätta sig in i hur andra tänker. Han diskuterar dem med Mala, som är hans pappas nuvarande fru. Medan de pratar kommer pappan in, och då börjar de prata om Arts seriebok i stället.

Mala: Det är en viktig bok. Folk som annars inte läser om såna saker kommer att bli intresserade.

Pappa: Ja. Jag läser själv aldrig serier och till och med jag är intresserad.

Mala: Det är klart att du är intresserad. Det är ju din historia.

Pappa: Ja, jag kan redan min historia  u t a n t i l l. Och ändå är jag intresserad.

Mala: Den får säkert stor framgång.

Pappa (till Art): Ja, en dag blir du berömd, som han vad var det han hette?

Art: Va? ”Berömd som han vad är det nu han heter”?

Pappa: Du vet … Den där kända, som ritar serier …

Art (flinar): Vad vet du för nån som ritar serier? … Walt Disney??

Pappa: JA! Walt Disney!

Pappa: Vänta! Vart ska du gå, Artie?

Art: … och hämta en penna … Jag måste skriva ner det här samtalet innan jag glömmer det.

Ur Maus, En överlevandes historia, kapitel 6, av Art Spiegelman.

ett klipp ur maus

Dialogen känns helt klart trovärdig, särskilt när man ser kroppsspråk och minspel hos de tecknade mössen. Skillnader mellan dem förstärks, och visst kan man nästan känna igen personerna från sitt eget liv, någon gång.

Dessutom gäller det att komma ihåg att hämta den där pennan lite oftare. Att skriva ner samtalet, detaljerna, så att man inte glömmer.

Vad säger mytologin om hur man ska bli lycklig?

Myternas makt, boken där Bill Moyers samtalar med Joseph Campbell hemma hos George Lucas på Skywalker Ranch under 1985 och 1986, är en bok som rymmer mycket. Myternas struktur och hur detta kan användas i storytelling är något jag skulle kunna läsa och skriva i månader om. Men så är inte denna blogg tänkt, det finns det inte tid för i mitt liv, det finns så mycket jag hellre vill göra.

Myternas makt Joseph Campbell bok

Jag citerar och reflekterar, i stället. Just nu kommer citatet från sidorna 242-243 och det jag tycker är intressant här är hur mycket man faktiskt kan få ut från skrivsättet fråga-svar. Sedan är ju själva frågan intressant. Och hur man i en dialog kanske inte svarar på frågan, men svarar ändå.

Moyers: Lycka då? Om jag är en ung människa som vill bli lycklig, vad berättar myterna om lycka?

Campbell: För att komma underfund med vad den egna lyckan är måste man rikta sina tankar mot de stunder då man känner sig som lyckligast, när man verkligen är lycklig – inte upphetsad, inte rätt och slätt förtjust, utan djupt lycklig. Det kräver en smula självanalys. Vad är det som gör mig lycklig? Håll fast vid det, oavsett vad andra människor säger. Det är det jag kallar att ”bejaka sin glädje”.

Moyers: Men vad säger mytologin om hur man ska bli lycklig?

Campbell: Den berättar inte om hur man blir lycklig, utan berättar vad som händer när man börjar bejaka sin lycka, vilka hinder man kommer att möta. Det finns ett motiv i amerikanska indianberättelser som jag kallat ”de avvisade friarna”. Det handlar om en ung, vacker och trevlig flicka som männen friar till. ”Nej, nej, nej”, säger hon, ”här finns ingen som duger åt mig.” Då kommer det en orm, eller, om det är en pojke som inte vill veta av flickorna, är det ormdrottningen själv som kommer, från en stor sjö. När man har avvisat friarna har man höjt sig själv över det lokala fältet och kommit till de högre krafternas fält som är farligare Frågan är om man kommer att klara av det.
Ett annat indianmotiv handlar om en mor och två små pojkar. Mamman säger: ”Ni får leka utanför huset, men gå inte norrut.” Naturligtvis går de norrut. Där möter de äventyret.

Ur Myternas makt, Joseph Campbell och Bill Moyers

Fråga-svars-intervjun fortsätter genom hela boken och berör, men ger inte fullständiga svar på, många intressanta ämnen. När det gäller lycka i mytologin tolkar jag det som att Campbell menar att lyckan finns i att bejaka sig själv, i att utsätta sig för äventyret och (kanske) klara av det. En egen fundering är om man kan se det som att ”… och så levde de lyckliga i alla sina dagar” handlar om att man har vågat utsätta sig för tillräckligt många äventyr och att man efter detta får ett slags ro och lycka i sin själv bara av äventyret att gå vidare.

Hela dialogen i boken är intressant och många myter sammanfattas och berättas av Campbell. Det är lite Sokrates och Platon över deras samtal, frågorna gör svaren bättre.

En annan reflektion är att indianmyten som det berättas om återkommer i många moderna mytiska sagor. Nu senast tänker jag på filmen Modig, som jag såg tillsammans med dottern och en av hennes kompisar. Det är inte en orm som kommer när flickan har avvisat friarna, men nog uppstår det massor av hinder och besvär. Samma sak gäller väl i Pocahontas och till viss del i Mulan (där avvisar hon inte friarna, utan sitt förväntade liv). Men Campbell beskriver inte det här som den typiskt kvinnliga myten. Han nämner också att ”om det är en pojke som inte vill veta av flickorna [som han borde gifta sig med, mitt tillägg], är det ormdrottningen själv som kommer …”. Det finns både som kvinnomyt och mansmyt att bejaka äventyret, utläser jag. Det tycker jag är bra!

När karaktärer överraskar

En sak jag gillar väldigt mycket med Jodi Picoults bok Jacobs värld (den enda bok jag har läst av henne) är att karaktärerna har märkbart olika perspektiv och tankevärldar. Detta märks både i de avsnitt som skrivs ur deras synvinkel och i deras dialoger. Dessutom får personerna växa, jag får som läsare lära känna fler sidor av dem, allteftersom jag läser vidare. Underbart!

Jacobs värld

Här är ett exempel, genom citat från två dialoger berättade ur två olika personers synvinkel. Huvupersonen är Jacob, en tonårig kille med autistiska drag och Aspbergerdiagnos. Först får vi följa hans mamma, som har fått ett telefonsamtal från Jacobs mattelärare, om att Jacob knuffade till honom framme vid tavlan på lektionen.

Jag har knappt lagt på luren förrän Jacob dyker upp i köket och tar fram ett mjölkpaket ur kylskåpet.
”Hände det något på mattelektionen idag?” frågar jag.
Jacobs ögon vidgas. ”Du tål inte att höra sanningen”, säger han med en perfekt imitation av Jack Nicholson, vilket är ett säkert tecken på att han är besvärad.
”Jag har redan talat med mr Thornton. Jacob, du kan inte gå omkring och knuffa lärare.”
”Det var han som började.”
”Han knuffade väl inte dig!”
”Nej, men han sa: ‘Jacob, min treåring skriver snyggare än vad du gör.’ Och du har sagt att jag ska stå på mig om någon gör narr av mig.”

Det stämmer, det har jag sagt. Och en del av mig är faktiskt glad över att han har tagit initiativet till att interagera med en annan människa i stället för tvärtom – även om handlingen var olämplig.

Jacobs värld är sannerligen svart och vit. En gång, när han var yngre, ringde hans gympalärare för att Jacob hade fått ett utbrott när de spelade kickboll och en annan elev kastade den stora röda bollen på honom för att bränna honom. Man får inte kasta saker på folk, hade Jacob gråtande förklarat. Det är en regel.

Varför skulle en regel som gäller i en situation inte gälla i en annan? Om en mobbare retar honom och jag säger att det är okej att ge tillbaka – det är ibland det enda sättet att få vissa ungar att lämna honom i fred – varför skulle han då inte göra samma sak när en lärare kränker honom inför klassen?
”Man måste visa lärare respekt”, säger jag.
”Varför ska de få det gratis när alla andra måste visa att de är värda respekt?”
Jag blinkar förvånat och är mållös. För att livet är orättvist, tänker jag, men det vet Jacob redan bättre än de flesta.

Nästa dialog är några sidor framåt i boken, från ett avsnitt där Jacobs lillebror Theo just har sett två större killar reta Jacob och kasta hans bok i en lerpöl. ‘Jag’ i den här dialogen syftar på Theo.

Jacob rörde sig inte. Han satt i pölen med boken tryckt mot bröstet.
”Upp med dig”, sa jag och sträckte ut handen för att hjälpa honom.
Jacob stönade och reste sig upp. Han försökte bläddra i boken, men bladen var fastlimmade med gyttja. ”Det torkar”, sa jag. ”Ska jag hämta mamma?”
Han skakade på huvudet. ”Hon blir bara arg på mig.”
”Nej då”, sa jag, fast han hade förmodligen rätt. Hans kläder var helförstörda. ”Jacob, du måste lära dig att ge igen. Gör som de, fast tio gånger värre.”
”Knuffa ner dem i en gyttjepöl?”
”Kanske inte. Du kan väl bara … jag vet inte. Kalla dem något.”
”De heter Sean och Amahl”, sa Jacob.
”Inte deras namn. Försök med tjockskalle. Eller lägg av, din jävla skitstövel.”
”Man får inte svära …”
”Nä, men … de aktar sig för att hoppa på dig igen.”

Jacob började gunga fram och tillbaka. ”Jag ska ta dig, raring, och din lilla hund också”, citerade han.
”Lite tuffare kanske”, föreslog jag.
Han tänkte efter ett ögonblick. ”Yippee kay yay, motherfucker!
”Snyggt. Så vad säger du nästa gång någon försöker ta tillbaka din bok?”
Ditt jävla rövhål, ge tillbaka den!
Jag började skratta. ”Strålande Jacob, du är nog en naturbegåvning.”

Jag har gjort ganska stora klipp, men jag vill spara dem, för det är så mycket som förmedlas i de här dialogerna. Mycket om Jacob, förstås, men också om hur både hans mamma och hans bror tycker om honom och vill honom väl. Och så hur de ibland väntar sig mer av honom, ibland mindre, och då får hans repliker full effekt.

Både mammans och Theos tankar och exempel känns också naturliga för deras livssituation – mamman refererar till andra tillfällen med Jacob i skolan, Theo bygger snabbt vidare på Jacobs eget intresse av filmrepliker – det låter så helt igenom trovärdigt och äkta. Dessutom tycker jag att mammans sista rad i den första dialogen högst troligt speglar hennes egen syn på livet, vilket övriga delar av boken också visar.

Den här boken har mycket av mjuk humor och värme, och framför allt lyser detta fram i dialogerna, som kombineras med någon av personernas tankar i första person. Och nu har jag inte ens gått in på Jacobs eget perspektiv och hans berättarröst … Lite avis är jag här, bra gjort.

Ur Harry Potter och dödsrelikerna (bok nr 7)

Harry och Luna ska ta sig in i Rawenclaws uppehållsrum. På dörren sitter en dörrklapp i form av en örn.

Örnens näbb öppnade sig genast, men i stället för ett fågelskri hördes en mjuk och melodisk röst som sa:
”Vad kom först? Fågel Fenix eller flamman?”
”Hm … vad tror du, Harry? sa Luna eftertänksamt.
”Va? Har ni inget lösenord?”
”Nej, nej. Man måste svara på en fråga”, sa Luna.
”Men om man svarar fel då?”
”Då får man vänta till nån svarar rätt”, sa hon. ”På det sättet lär man sig nåt, förstår du.”
”Jo, visst … Men problemet är att vi inte har tid att vänta på nån annan, Luna.”
”Jag förstår vad du menar”, sa hon allvarligt. ”Okej då, jag tror att svaret är att en cirkel inte har nån början.”
”Klokt svarat”, sa rösten och dörren gled upp.

Ur Harry Potter och dödsrelikerna, av J. K. Rowling.

Det jag gillar med den här dialogen är att den är väl underbyggd från tidigare i boken. Vi vet hur man kommer in i Gryffindors sällskapsrum, det är med hjälp av ett lösenord. Vi vet också att Ravenclaw står för kunskap, därför är det helt logiskt att dörren öppnas med hjälp av att besvara en fråga. da-far-man-vanta-till-nan-svarar-ratt-sa-honSamtidigt är det så helt i enlighet med Lunas drömmande karaktär att egentligen veta svaret, men ändå fundera ett tag tillsammans med Harry innan hon får fram det. Vi hör liksom hur Luna finner sig i det någon annan har sagt, att man bara får vänta, och så är det inte mer med det.

Och vi hör, följdenligt med historien, att Harry har bråttom, medan Luna inte är den som lätt blir stressad.

Dessutom får hela replikskiftet med gåta och svar mig att associera till Alice i Underlandet. Det har jag inte belägg för, eftersom det var alldeles för länge sedan jag läste Alice. Roligt att till slut få ett bra svar på gåtan om fenixen och flamman – eller som den är mera känd – hönan och ägget.