Myndigheter, slagord, funktion och realism

I dagens DN-krönika läser jag Björn Wimans text som bland annat behandlar boken Staden och hundarna av Mario Vargas Llosa. Björn Wiman berättar att bokens första utgåva hade censurerats av Francoregimen, och nu är den aktuell eftersom den precis har släppts i en ny översättning. I en spansk utgåva förra året firades 50 år sedan utgivning, och på en av bilderna i boken sitter en ”åldrad man med bister uppsyn och en käpp i knät.”

”Mannen är Carlos Robler Piquer, som i början av 60-talet förestod en myndighet med det fantastiska namnet ”avdelningen för bibliografisk orientering”, vilket i klartext betyder att han var general Francos chefscensor.”

avdelningen-for-bibliografisk-orienteringAvdelningen för bibliografisk orientering. Wow, vilket namn! När jag läser detta kan jag förstås inte låta bli att dra paralleller till 1984 av George Orwell. Jag letar upp boken och slår upp vad deras censureringsavdelningar hette. I samma stycke kommer de klassiska slagorden in.

The Ministry of Truth — Minitrue, in Newspeak* — was startlingly different from any other object in sight. It was an enormous pyramidal structure of glittering white concrete, soaring up, terrace after terrace, 300 metres into the air. From where Winston stood it was just possible to read, picked out on its white face in elegant lettering, the three slogans of the Party:

WAR IS PEACE
FREEDOM IS SLAVERY
IGNORANCE IS STRENGTH
The Ministry of Truth contained, it was said, three thousand rooms above ground level, and corresponding ramifications below. Scattered about London there were just three other buildings of similar appearance and size. So completely did they dwarf the surrounding architecture that from the roof of Victory Mansions you could see all four of them simultaneously. They were the homes of the four Ministries between which the entire apparatus of government was divided. The Ministry of Truth, which concerned itself with news, entertain- ment, education, and the fine arts. The Ministry of Peace, which concerned itself with war. The Ministry of Love, which maintained law and order. And the Ministry of Plenty, which was responsible for economic affairs. Their names, in Newspeak: Minitrue, Minipax, Miniluv, and Miniplenty.

Ja, Orwells text låter ju än mer realistisk än verkligheten, eller hur? (Boken letade jag upp digitalt, eftersom vårt exemplar av 1984 på svenska är utlånat. Texten till 1984 i sin helhet, liksom Animal Farm, kan laddas ner till exempel här, som pdf eller html.)

Annonser

Struktur för spänning

Jag har just läst ut Flickan från ingenstans, av Justin Cronin. Jag gav den en fyra av fem i betyg, för den var en habil spänningsberättelse, men den gick inte upp i den svepa-iväg-tankarna-och-sluka-mig-spänning som jag hade väntat mig.

Det får mig att fundera en hel del. Jag känner samma problem i mitt eget skrivande. Det känns lite väl personligt att berätta om här, men så är det (och nej, det finns inget som jag vill dela med mig för läsning ännu, syftet med den här bloggen är ju att lära mig mer för att prestera en (eller många) böcker som är så som jag vill ha dem, innan jag släpper ut dem för läsning). Det känns spännande och intressant i början, man kan ana den berättelse som komma skall, det lyfter och vi kliver in i historien … och sedan? Suck. Läsandet blir liksom ett jaha-jaha-jaha-jaha-jaha …

Saker bara händer och de blir inte speciellt engagerande.

Varför blir boken inte så spännande som det känns som att storyn förtjänar?

1. En anledning är , som sagt, att  jag inte direkt blir rädd av beskrivningen av de onda varelserna. Det är en viktig del, det brukar vara bättre om det onda får krypa, smyga fram, så att min fantasi som läsare får fylla i en del. Då växer det fram, det som är berättelsens hot.

Det som däremot är riktigt bra beskrivet, är historien om flickan, i början av historien. Här kryper spänningen fram. Hotet ska alltså vara lite mer beskrivet på det sätt som det som händer i det nedanstående stycket (som är med för att fördjupa presentationen om flickan, men som inte följs upp i denna bok. Tyvärr!).

Om Amy ur Flickan från ingenstans

Amy, 6 år, har blivit lämnad på ett nunnekloster av sin mamma, och Lacey, en av nunnorna, följer henne till djurparken för att hon ska få lite roligare saker att tänka på. När Amy går fram till björnarna och ställer sig mycket nära glaset säger en av åskådarna ”Ta det försiktigt. De ser söta ut, men små flickor som du äter de upp i ett nafs.” Fler björnar hoppar i vattnet och simmar fram till henne och Lacey springer fram, orolig.

”Vad är det, Amy?”
”Den där flickan pratar med björnarna!” ropade en röst, och ett förundrat sus hördes från åskådarna. ”Har man sett!”
Kameror började klicka. Lacey satte sig på huk bredvid Amy och började stryka våta mörka hårtestar från hennes ansikte. Hennes kinder var strimmiga av tårar som blandats med vatten från bassängen.
”Berätta nu, Amy.”
”De vet”, sa Amy, som fortfarande höll händerna tryckta mot rutan.
”Vad är det björnarna vet?”
”De vet vad jag är”, sade hon.

Här växer något fram. Jag undrar mer och mer över henne, hon som kommer att vara ”flickan från ingenstans”, trots att vi har fått veta en del om varifrån hon kommer. Av texten förstår jag att vi inte har fått veta allt.

2. Huvudpersonens bakgrund behandlas som en bihistoria

Början av historien grep tag. Eftersom texten får mig att bry mig om Amy undrar jag också hur det ska gå för henne. Jag blir glad när hon finner någon som hon (antagligen) bryr sig om. Hon startar händelser som hon inte är medveten om själv, och andra får reagera på det som händer, på det där sättet som gör övernaturliga händelser trovärdiga. Hon är precis så där spännande gåtfull som man kan önska.

Men sedan görs det hopp i tiden. Flera andra personer introduceras och det kan ju vara helt okej, de har alla en koppling till den historia som berättas. De är rätt bra beskrivna, som sammansatta personligheter. Personlighetsgalleriet rymmer både eftertänksamma män och kraftfulla, stridslystna kvinnor, och allting däremellan. Jag gillar dem (det bidrar till bokens höga betyg från mig), men det är ingen av dem jag bryr mig om lika mycket som om Amy.

3. Storystruktur

Många författare använder en klassisk kurva för dramaturgi. Med anslag, presentation, fördjupning, sedan upptrappning, klimax och en avrundning på det. Visst kan det vara skönt att läsa berättelser som inte följer detta tydligt. Och om de gör det, så är det ganska avgörande att huvudpersonen får utvecklas under vägen, så att det inte är exakt samma person som avslutar historien utan en på något sätt klokare, förändrad person. Men i den här historien finns inte någon tydlig sådan här kurva.

I Flickan från ingenstans engagerar jag mig inte i det första anslaget, som är en e-postkonversation mellan två forskare, där det går illa för den ena. Jag läser vidare och fastnar fullständigt i berättelsen om den ensamstående kvinnan och risken att hennes barn far illa, detta blir anslaget för mig. Det här är en historia om människor, och det ska bli en dystopi, så tänker jag.

I presentationsfasen får jag känna dessa personer närmare, samt flera andra personer i projektet som de båda forskarna jobbade med. Sedan kommer en fördjupning av en av dessa personers relation till flickan, och sedan … Hopp! Ny presentation. Som en ny bok. Det är då det börjar bli jobbigt att engagera sig.

A2

När historien berättas vidare är det en (eller flera) personer av dem som dyker upp först runt sidorna 320 som är de som får utvecklas som rollfigurer.
Som möter motgångar och lär sig något av dem, och som använder dessa motgångar och lärdomar för att ta sig igenom berättelsens klimax. Är det för att jag har börjat gilla och vill läsa mest om en annan huvudperson, som jag inte blir så berörd av de här personernas öden? Jag får inte ens tårar i ögonen när de förlorar närstående eller dör. Och visst är Amy med, men nu är hon inte viktig längre – i den mening att hon utvecklas och lever – utan mer som ett objekt.

4.  Fel förväntningar på denna typ av story?

Medan jag läste funderade jag en del över Tolkien. I trilogin om Ringens brödraskap byts ju också perspektiven, och från att vi har fått följa Frodo bildas flera separata storylines med personer som vi inte kände från början, som på olika sätt går igenom långa presentationsfaser. Där accepterar jag den här typen av ”dramaturgibrott” och kallar det för episkt berättande. Varför då? Varför konkurrerar inte nya viktiga personer (såsom Aragorn) med min upplevelse av de gamla?

Kanske för att Frodo fortfarande stöter på hinder och utvecklas av dem. Eller kanske kan det här vara en nyckel till hela saken. En artikel som handlar om olika typer av grundhistorier: miljöhistorien, idéhistorien, karaktärshistorien och händelsehistorien (fritt översatt). Och det jag trodde att jag skulle läsa var en karaktärshistoria – hur kan man över huvud taget tro det, när man läser en dystopi, säger jag till mig själv – och det visade sig vara en miljö- och händelsehistoria som bara råkade slå an som en karaktärshistoria. Kanske det. Men jag grunnar vidare och tänker att man faktiskt som läsare kan få allt det där. Och framför allt vill jag ha och kunna skriva fram den där krypande spänningen.

Jag önskar mig infinite time att fördjupa mig i det där. Men jag borde förstås skriva i stället.

När magin inte infinner sig

Flickan från ingenstans av Justin Cronin är en dystopi som inleds gripande och mycket verklighetstroget. Jag älskar berättelsen om hur den ensamstående Jeanette får dottern Amy, och hur Jeanettes far försiktigt gör om ett rum och köper en gungstol så att Jeanette ska ha någonstans att sitta med barnet. Små detaljer, som visar värme och personlighet. Det känns mycket Stephen Kingskt (är det ett ord? Ja, det är det nu.)

cronin

Tanken är säkert att detta liv ska stå i kontrast mot det hårda, omänskliga experimentet med levande personer som utsätts för ett virus, för att kunna bli till ett vapen inom ett hemligt projekt i försvaret. Men jag tappar så mycket intresse när sådana storyelement infinner sig. Levande döda, alltför vampyriga vampyrer eller liknande. Och när de beskrivs, för att förverkligas för läsaren, så tycker jag så mycket bättre om ifall det får vara något vagt och otydligt, än att få veta exakt vad de personer jag gillar ska möta.

”Sykes hade erkänt att han inte var riktigt säker på om man kunde ha ihjäl dem, bortsett från om man riktade en granatkastare rakt ner i strupen på dem. Viruset hade förvandlat deras hud till någon sorts proteinbaserad broskbildning som fick kevlarvästar att likna pannkakssmet i jämförelse. Det var bara i en fyrkant på bröstet strax nedanför nyckelbenen som den var så pass tunn att en kula kunde tränga igenom. I teorin, än så länge. Och gubbarna var fullproppade med virus.”

Okej, de här orden ska komma från funderingarna hos en vakt, som inte precis är känd för att vara ömsint och vältalig. Men det hjälper inte beskrivningen, det ökar inte chanserna till realism, för mig. Jag blir inte skrämd, inte heller nyfiken. Jag bara tänker på någon slags overklig, påhittad figur insmord i något som liknar stelnad, stenhård pannkakssmet. Inte ett monster av kött och blod (som det ju faktiskt är, enligt historien). Jag undrar hur man skulle kunna göra beskrivningen för att öka intresset, i stället för att skapa känslan ”jaha – och?”.

Övriga sidor av boken vill jag däremot säga att jag tycker verkar mycket bra. Har kommit en tredjedel genom den nu.

Mer om magins uppdykande

När jag nu skrev om magins uppdykande fick jag lust att titta tillbaka på hur det beskrevs av J.K Rowling i den första Harry Potter-boken. Jag bläddrade fram och tillbaka i boken ett tag, det var lite svårt att välja citat.

HPi

Skulle jag ta ett stycke redan på andra sidan i första kapitlet, där mr Dursley ser en katt stå och läsa på en karta och en skylt? Han blinkar och stirrar på katten, men kommer fram till att katter inte kan sådana saker, så han ruskar på sig och tänker vidare på den beställning han hoppas få på borrar, i stället.

Eller att det är konstiga stjärnskott över hela Storbritannien, mystiska personer i mantlar och ugglor som flyger omkring i dagsljus?

Eller kanske skulle jag ta sidan 41-42, där ormen i djurparken blinkar åt Harry, de pratar med varandra, och Harry får glasfönstret framför buren att försvinna så att Dudley ramlar in och ormen tar sig ut? Nä, det var inte riktigt magi för mig, för Harry har inte förstått att det är magi ännu. Jag minns att jag nästan läste förbi det avsnittet när jag läste boken första gången, för jag var så nyfiken på vad som skulle komma att hända, när Harry skulle komma till Hogwarts, och så vidare. Jag liksom bara tänkte ”och så har Harry det tråkigt på djurparken, jaha, och Dudley är dryg, jaha, och ormen och visst, jaha …” Och sedan blev det bara mer ett ”jamen, hoppsan, vad var det som hände? Okej, Harry trasslade till det så de blev arga på honom igen, jaha …”

Breven som kommer med ugglor från alla håll är ganska roliga, och Hagrids uppdykande är ju helskönt. Här hade historien tagit fart för mig, men det känns ändå inte riktigt som magi. Den första trollkonst som sker är när Hagrid ger Dudley en grissvans.

Men det första stället där magiska grejor på riktigt får skapa förundran, är för mig då Harry och Hagrid ska ta sig vidare från Den läckande kitteln:

Under tiden var Hagrid sysselsatt med att räkna tegelstenar i muren ovanför soptunnan.

”Tre uppåt … två tvärsöver …” mumlade han. ”Okej, undan me dej, Harry.”

Han knackade lätt i väggen tre gånger med spetsen på sitt paraply.

Tegelstenen som han hade rört vid darrade till, den vickade mitt i den dök det upp ett litet hål, det blev bredare och bredare, en sekund senare stod de framför en valvport som var tillräckligt stor även för Hagrid, en valvport som ledde ut till en kullerstensgata som slingrade sig och försvann utom synhåll.
”Välkommen”, sa Hagrid, ”till Diagongränden.”

Han flinade åt Harrys förvåning. De klev ut genom valvporten. Harry såg sig hastigt om över axeln och såg hur valvporten omedelbart krympte ihop igen till en stadig mur.

Ur Harry Potter och de vises sten, av J. K. Rowling.

För mig tror jag att den där magiska känslan skapas när huvudpersonen får reagera på magin. Kanske är det barnsligt (inget fel på att vara barn!), för just då är jag som läsare helt med och delar hans eller hennes förundran.

När magin börjar verka

En sak jag gillar i många fantasyböcker är där magiska saker börjar ske, där förväntan om det magiska byggs upp. Ett steg mellan vardagsvärld och trovärdig förtrollning. Som när snön dyker upp på andra sidan pälsarna i garderoben i Narnia.

Vinter på Berättargränd

Eller som i Vinter på Berättargränd, av Erika Olofsson Liljedahl, där William och flickan han har mött, befinner sig i en skog där träden har ett spöklikt skimmer och mellanrummen mellan träden bildar mörka öppningar.

Med ett fast grepp runt en av trädstammarna för att inte ramla in genom öppningen lutade hon sig fram för att kika in i mörkret.

– Jag ser inget, konstaterade hon. Det är alldeles svart.

Flickan släppte trädet och vände sig mot William igen.

– Titta på din hand, utropade William, så förvånad att han glömde bort att viska.

Ett skimrande gråvitt stoft täckte flickans vante på insidan. Det såg ut som om den fått ett tunt lager glittrande damm. Flickan stirrade häpet på vanten, sedan borstade hon bort vad som fanns på den med hjälp av den andra handen. Stoftet virvlade genast upp och försvann i luften runt omkring henne.

Jag gillar sådant där glittrande stoft – även om det inte är exakt vad historien handlar om. Det är liksom känslan av magi, och att den tillåts överraska de personer jag läser om, som skapar sagostämningen för mig, tror jag.

Jag gillar också att det tydligen just har kommit ut en fortsättning på barnfantasyhistorien Vinter på Berättargränd, som heter Sommar på Berättargränd.